Titel: Berättelseskrivande i skolan: Att studera, beskriva och utveckla ett kunnande.
Av: Anja Thorsten.
Disputation: 2018-08-30.
Högskola: Linköpings universitet.

Att skriva berättelser är något som varje elev i åldern 9-10 år ägnar sig åt i skolans svenskundervisning. Det är alltså en etablerad praktik som Anja Thorsten i sin avhandling beslutat sig för att studera. Avhandlingens problem är sprungen ur den egna lärarerfarenheten och ett projekt som använder sig av den bland många lärare populära lärstudien som modell. En lärstudie består av en serie med undervisningsförsök och bygger på att lärare tillsammans identifierar ett behov av att utveckla sin undervisning, urskiljer ett antal kritiska aspekter hos ett undervisningsinnehåll och prövar olika sätt att undervisa om innehållet. Studien avslutas med en utvärdering som i sin tur blir underlag till att ytterligare utveckla undervisningen. Lärstudien har framförallt nått framgång inom matematik- och naturvetenskapsämnena, men är mindre förekommande inom humaniora. Avhandlingen består av en sammanfattande teoretisk och metodologisk inramning, licentiatavhandlingen och tre publicerade artiklar. Referenslistan innehåller ytterligare en artikel, samförfattad med Patrik Johansson. 

Jag hade förmånen att granska Anja Thorstens avhandling efter att licentiatavhandlingen var examinerad och då doktorsprojektet skulle ta sin början. Min främsta kritik då var att hon inte i tillräckligt hög grad problematiserat själva praktiken med berättelseskrivande. Vad är egentligen en berättelse och vad är det eleverna ska kunna bemästra? Detta har Anja Thorsten nu utvecklat. 

Syftet med avhandlingen är å ena sidan att undersöka vilket kunnande som eleverna förväntas bemästra, eller utveckla i åldern 9-10 år, å andra sidan hur lärstudien kan vara behjälplig som metod för att ge lärare stöd i att utveckla undervisningen om berättelseskrivande. Detta dubbla syfte kräver olika teorier, olika metoder och ger givetvis också olika slags resultat. 

Kunskapsläget beskrivs också som tudelat. Forskningen om barns berättelser och utvecklandet av dessa är ett väl utforskat område, vad gäller berättelsers struktur, barns kreativitet och tillägnande av skriftspråkets normer och konventioner. Anja Thorsten konstaterar att dels har forskare studerat den kognitiva utvecklingen, dels utvecklingen ur ett sociokulturellt perspektiv. Det är oklart var hon står själv i relation till dessa inriktningar. Forskningen om undervisningen i skrivlärande är också omfattande, även om de flesta studier rör äldre barn och ungdomar. Det är uppenbart av genomgången att även om vi vet mycket om barns berättande och skrivande så saknas grundläggande studier om kritiska aspekter i just berättelseskrivande i mellanåldrarna. 

Lärstudie med fem lärare

De teoretiska perspektiv som Anja Thorsten anser sig behöva är å ena sidan narratologin med Vladimir Propp, Wolfgang Iser, Seymor Chatman och Gerard Genette som stöd för analyserna av barns texter. Å andra sidan är variationsteorin, fenomenografin och lärstudiens teorier behjälpliga stöd för att utveckla lärares undervisning om berättelseskrivande. 

Materialet som Anja Thorsten analyserar är en lärstudie med fem deltagande lärare inklusive henne själv samt inte mindre än 108 elever från en skola och ytterligare 25 från en annan skola. Själva lärstudien genomfördes enligt känt mönster med kartläggning, undervisning i ett antal cykler och utvärdering. Utav barnens berättelser analyserades 80 ur ett narratologiskt perspektiv. Dessutom ingick variationsteoretiska analyser av lektionerna i de olika cyklerna. 

I diskussionsdelen av kapptexten lyfter Anja Thorsten själv fram och argumenterar för studiens bidrag. Hon argumenterar för att studien breddar och fördjupar kunskapen om hur läsarperspektivet kan synliggöras i undervisningen så att eleverna uppmärksammas på att även gällande en text utan en explicit läsare så behöver texten utformas så att en läsare förstår handlingen. Hon lyfter också upp betydelsen av ett metaspråk för att kunna tala om skrivande. För att ett metaspråk ska kunna uppstå behöver även lärarna själva vara klara över vad kunnandet innebär och vad eleverna behöver lära sig. Detta har även Anita Varga visat i sina studier över litteratursamtal och kunnat konstatera att just kopplingen mellan forskning och utveckling av undervisning bidrar med ett fungerande metaspråk. 

Väl genomförda analyser av berättelser 

När det gäller lärstudiens genomförande och resultaten av denna är det intressant att Anja Thorsten väljer att diskutera relationen mellan forskaren och läraren i lärarforskning. När samma person står för båda perspektiven är det också av vikt att den forskande läraren har en forskarutbildning, som erbjuder utmaningar, nya perspektiv, metodkännedom och kritisk reflektion. Det är också en avgörande skillnad i det som nu erbjuds lärare i form av fortbildning, forskningscirklar och systematisk verksamhetsutveckling. Det är även min mening att högskolans metodkurser och även inte helt läraranpassade teoretiska seminarier bidrar till analysförmåga, kritisk distans och reflektion som även skolutvecklingen så väl behöver. 

Styrkan i Anja Thorstens avhandling ligger i hennes nu teoretiskt styrda analyser av elevernas berättelser med användande av begrepp från narratologin men också förankrad i barns egen värld. Hon problematiserar idén om läsaren som en kritisk aspekt. Hon tar också upp Genettes begrepp duration och möjligheten att faktiskt göra det till föremål för undervisning att jämföra variationen i olika sätt att framställa en händelseutveckling. Det är min och andra litteraturlärares förhoppning att detta är något som Thorsten kommer att gå vidare med, kanske i sin gärning som lärarutbildare? 

Det är svårt för mig att bedöma styrkan i den del av avhandlingen som berör lärstudien. Den avslutande diskussionen om lärare som forskare är uppfriskande och belyser komplexiteten i identiteten som forskande lärare och framförallt som forskarutbildad lärare. Utan att ha några närmare bevis så verkar det som att de lärare som genomgår en forskarutbildning i hög utsträckning hamnar inom högskolans värld eller i bästa fall som utvecklingsledare inom sina kommuner och därigenom bidrar till att skolan lever upp till kravet på att bygga verksamheten på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Anja Thorsten visar med sina studier att ett fenomen som uppstår i erfarenheten av ett undervisningsproblem kan utvecklas till ett forskningsprojekt och bidra till lärares kunnande. 

Maj Asplund Carlsson

Maj Asplund Carlsson är Senior professor på Avdelningen för utbildningsvetenskap och språk, Högskolan Väst

Föregående artikel

Misär och humor

Nästa artikel

Bokfynd 2018

Relaterat