Titel: Möten med dikten. Poetiska läspraktiker inom och utanför gymnasieskolan.
Av: Anna Sigvardsson.
Disputation: 2020-06-12.
Högskola: Luleå tekniska universitet.

Under flera år har jag fått indikationer på att lyriken i svenskundervisningen mer eller mindre blivit något av en mörk kontinent eller elefanten i klassrummet. Något som man vet bör tas upp men som det är enklast att låtsas som att det inte finns. Mina lärarstudenter visar i många fall uppenbar obekantskap med lyriska elementa, medan prosan hanteras med säkerhet. På direkta frågor från mig uppger de att de inte läst särskilt mycket lyrik under sin egen svenskundervisning. Har ett skifte ägt rum? När jag själv gick på gymnasiet på 1970-talet dominerade lyriken så till den grad att man blev glad när man någon gång fick läsa prosa. Strindbergs Röda rummet kändes som något Jack Kerouac kunde ha skrivit i jämförelse med Tegnérs Svea (vars Mjeltsjukan dock framstod som värd att läsa med dess för ynglingen igenkännbara Weltschmerz). 

Som utbildare av svensklärarstudenter har det under åren varit svårt att basera undervisning i lyrikdidaktik på aktuell vetenskaplig litteratur. Utbudet är tämligen tunt på denna front. Med undantag av Lars Wolfs två arbeten om lyrik i undervisningen runt millennieskiftet och Per-Olof Erixons Drömmen om den rena kommunikationen (2004) får man gå till Gunnar Hansson insatser under 1960- och 70-talet för att finna relevant litteratur i ämnet. Möjligen är detta en effekt av den undervisning som bedrivs i våra skolor. Det är svårt att forska om lyrikundervisning eftersom den möjligen är marginellt företrädd. En bieffekt av detta är att vi lärarutbildare i vår tur undviker ämnet, och så har vi plötsligt hamnat i en reproducerande nedåtgående spiral.

Mot denna bakgrund är det så mycket roligare att konstatera att det nu faktiskt föreligger aktuell forskning i ämnet, nämligen Anna Sigvardsson avhandling Möten med dikten. Poetiska läspraktiker inom och utanför gymnasieskolan, som lades fram vid Luleå tekniska universitet i juni detta år. Sigvardsson avhandling är en så kallad sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den bygger på ett antal artiklar som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Avhandlingens drygt 100-sidiga ”kappa”, som är skriven på svenska, står på egna ben och utgör en synnerligen effektiv syntes av artiklarna. Förutom att ge en bakgrund och ett sammanhang till den genomförda forskningen får vi här en utförlig redogörelse för det metodiska förutsättningarna och teoretiska utgångspunkterna för studien. Den avslutas med en utförlig och spänstig diskussion. Ett gediget hantverk med andra ord. 

Poesi i skolan och på fritiden

Avhandlingens övergripande och mycket allmänna syfte är ”att ge en fördjupad förståelse för gymnasieelevers poetiska läspraktiker i skolan och på fritiden”. Detta bryts dock ner i ett antal snävare syften och frågeställningar som bearbetas i tre delstudier, en systematisk litteraturstudie, det vill säga en noga genomförd forskningsöversikt, samt två intervjustudier. I den ena intervjustudien undersöks hur poesiintresserade elever använder sig av och skapar mening med dikter på sin fritid. I den andra är intresset riktat mot poesiintresserade lärares uppfattningar om poesiundervisning samt vilka strategier och arbetssätt de finner vara viktiga för denna. Vad får vi då veta om poesiundervisningens situation genom Sigvardssons arbete? Låt oss börja med den internationella utblicken. 

Det primära syftet med den systematiska litteraturstudien var undersöka hur undervisning i poesi för äldre elever diskuterats i internationell forskning. Utifrån olika sökbegrepp och urvalskriterier identifierades 28 artiklar publicerade i engelskspråkliga vetenskapliga tidskrifter. Trots det systematiska upplägget är det emellertid svårt att identifiera något entydigt forskningsläge på området. Detta beror enligt Sigvardsson på att forskningen tar upp många olika aspekter av poesiundervisningen. Hon anser sig dock kunna finna några teman som återkommer. Det mest dominerande av dessa var inriktningen på en form av personlig respons-metodik, vilket innebär att eleverna bör utveckla en personlig respons på dikter som de läser. Denna forskning utgår i mycket från Louise Rosenblatts transaktionsteori. En annan inriktning inom forskningen inriktar sig på hur elever utvecklar tolkningar över tid. Här handlar det bland annat om att se om det genom explicit strategiundervisning går att förbättra elevers tolkningsförmåga. Bilden är dock att elever sent uppövar denna förmåga. Man måste mogna som diktläsare. I ett tredje forskningstema kopplas poesiläsning till utbildningspolitik. Här är det forskare på Irland som menar att en utbildningspolitisk koncentration på kunskapsmätning och bedömning resulterar i att elevers personliga läsupplevelser undertrycks till förmån för ett mekaniskt lärande av färdiga tolkningar. 

Vad gäller den delstudie som rör ungdomars fritidsläsning av poesi presenteras en inventering av 21 poesiintresserades individers bruk av och motiv för att läsa poesi. Slående är att poesiintresset är starkt kopplat till att individerna själva skapar och uttrycker sig estetiskt på olika sätt. Vad gäller motiven för diktläsning urskiljer Sigvardsson tre teman: att bli sedd av dikten, skapa en inre gemenskap med dikten och att poesin ger stöd i svåra perioder. 

Den tredje delstudien behandlade som sagt poesiintresserade lärares uppfattning om vilka strategier som gynnar poesiundervisning. De viktigaste teman som Sigvardsson ser i deras svar är att de som lärare ska utgå från sitt eget personliga engagemang, lyfta fram elevernas uppfattningar, skapa ett tryggt klassrumsklimat samt att stötta elevernas tolkningar genom att fokusera på den estetiska upplevelsen och textanalys. 

Jag har här bara gett en hastigt tecknad bild av Sigvardsson avhandling. Den är dock en utmärkt grund för en ny era av litteraturdidaktisk forskning med inriktning på poesiundervisning. För det är så med forskningen: ett uppnått mål i kvällningen är aldrig slutet utan startpunkten för nästa dags vandring. Eller som en av våra mest bekanta diktare för decennier av gymnasieelever uttryckt det: ”Nog finns det mål och mening i vår färd / men det är vägen, som är mödan värd”.

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat