Illustration av Max Entin.

Illustration av Max Entin.

”Döden i maj” är ett uttryck för lärares höga arbetsbelastning i slutet av läsåret. Gymnasieläraren Gunilla Ståhlberg använder symbolik från en symfoniorkester för att ringa in hur stressen påverkar yrkesidentiteten och arbetsglädjen.

Det är maj och rättningsarbetet vill aldrig ta slut. Liksom de flesta andra år blir det inga längre stunder av vila från jobbet mellan de nationella proven strax efter påsk och fram till midsommar. Utanför fönstret skymtar knoppande träd. Maken tittar in och frågar vilka sorter han ska så i trädgårdslandet men blicken förmår inte komma över provhögarna. Längtan efter att kunna vara en uppmuntrande förälder i hejaklacken väcks när jag i ögonvrån noterar dottern som cyklar iväg till ännu en fotbollsmatch. Magen säger att det dricks för mycket kaffe, ansiktet i spegeln vittnar om bristfällig sömn och känslor av otillräcklighet sköljer i vågor över mig. Det är i detta mentalt utmattade tillstånd ett inlägg på svensklärarnas Facebooksida kommer till. Det handlar om ”döden i maj” och om upplevelsen av att själen krymper. Inlägget avslutas med orden ”efter snart tjugo år i yrket ser jag ett stort behov av ett ärligt samtal om vad arbetet gör med oss, ett samtal som når bortom klagan och istället lyfter fram hur man bevarar sig själv i arbetet – ett samtal som rör arbetets existentiella dimensioner. Att döma av responsen på inlägget verkade en hel del lärare känna igen sig. Här följer en fortsättning på de funderingarna.

”Döden i maj” är ett uttryck som flera av mina kollegor använder. Det antyder att arbetsbördan är som tyngst just den tiden på året, men galghumorn ger också en tydlig signal om allvaret i situationen. När jag ser tillbaka på mina nitton år som lärare på samma gymnasieskola märker jag att en hel del har förändrats. Syftet med den här texten är dock inte att åstadkomma ännu en i raden av tröttsamma klagovisor. Det jag vill lyfta fram är istället sambandet mellan en pressad arbetssituation och upplevelsen av att befinna sig på ett existentiellt gungfly där kreativiteten, självtilliten, arbetets mening och den egna identiteten som lärare börjar ifrågasättas. Jag föreställer mig min litania (NP, mentorskap, utökad undervisningstid, dokumentationskrav, matriser, konferenser) ackompanjerad av violinernas lätta stråkar vars lekfulla glädje (”detta är kul!”) och violans bestämda understämma (”jag ser meningen!”), hotas av cellons vemodiga toner (”hinner inte!”), klarinettens kritiska stämma (”jag kanske inte kan!”), trummans krav på att bestämma takten (”rätta in dig i ledet!”) och tubans mullrande dån (”varför då?”) och till sist en fagotts tvekande ”vem är jag?”.

Tidsbrist och tvivel

Så här års påminns man ofrånkomligen om att antalet nationella prov har utökats. Kompensationen för rättningsbördan skiftar mellan olika arbetsgivare – hos oss får vi fyra timmars kompensationsledigt per klass. Det räcker inte långt. Violinen tar paus och cellon kommer in med sitt ”jag hinner inte”. När tiden inte räcker till och vi blir sådär utmattade är vi självklart lättare offer för destruktiv självkritik och risken finns att violinen inte kommer igång igen. Dessutom är de nationella proven en kontrollfunktion – ja, ni hör själva, ”jag kanske inte kan”. Som om inte det räckte är tanken att provformen ska garantera att alla elever bedöms lika. Faran med det är att vi invaggas i en falsk säkerhet att det finns en absolut bedömning. Men de flesta lärare som diskuterar rättning sinsemellan upptäcker ganska snart att tolkningarna av rättningsmatriserna skiljer sig åt. Kanske använder man sig också av det utvidgade kollegiet via olika chattgrupper. Det leder inte sällan till ännu större förvirring. I det utmattade tillstånd vi nu befinner oss får klarinettens självtvivel fritt spelrum.

Våndan med betyg

Betygsättning väcker inte sällan också andra tvivel som skakar om läraridentiteten (”fagottens tvekan: ”vem är jag?”) i grunden. Vad är det jag gör när jag sätter betyget F egentligen? Är det verkligen det här jag vill? Den senaste tiden har jag mött en av mina F-elever från fjolårets avgångsklass på tågstationen flera gånger. Det gör ont. Min kollega Peter Nyberg har formulerat sina känslor inför att sätta F i en mycket talande dikt:

F
Sista dagen på terminen och jag rensar ut.
Betygslistorna.
Sju F.
Ett maskineri.
Skriva kriterier är att definiera normalitet,
att precisera vem som klarar den lägsta nivån
och vem som inte gör det.
Sju F lyfter från listorna,
sjunker in i de ungas tankevärldar
och börjar skapa deras identiteter.
Jag rensar ut
kastar kopior,
ser ett ansikte framför mig,
en helt ung människa.
Hur bokstavens näbb
äter hans magsäck
inifrån. 

En annan uppgift som har blivit mycket mer krävande är mentorsuppdraget. Från att ha inneburit informationsansvar och utvecklingssamtal har det kommit att utökas till ett extra lektionspass i veckan då mentor förväntas behandla allt ifrån ämnen som ordningsregler, studieteknik och –vägledning till droger, främlingsfientlighet och rasism. Är man aldrig så lite seriös behöver även de lektionerna förberedas. Problemet är att sedan undervisningsskyldigheten försvann har de 480-510 timmarna hos oss utökats till 530 timmar, men kollegor berättar att 600 timmar ryms i vad de förväntas göra i en heltidstjänst. Om det är mer än cellon och klarinetten som hörs nu kan det vara trummans ”rätta in dig i ledet”. Men mentorsuppdraget innebär fler dilemman. Inte så sällan kommer man som lärare nära svåra lidanden. De flesta lärare drivs av en vilja att hjälpa men ibland förväxlar vi (jag också) medkänsla med medlidande och börjar själva må dåligt. Ibland får det också motsatt effekt: vi slår ifrån oss allt och blir känslokalla och cyniska för att orka. I en pressad arbetssituation är den risken förmodligen större.

Ostämda instrument

Kanske anar vi ännu violans trygga ”jag ser meningen” och tar emot lärarstudenter, vilket visserligen inte är något krav från arbetsgivaren, men för den som tar emot en lärarstudent har ansvaret utökats från att handleda till att även innefatta en examinerande bedömning eftersom lärarutbildningen inte längre gör besök på praktikplatsen. Så länge vi känner mening i uppgiften kanske vi är beredda att handleda en ny generation lärare, men bara så länge självtilliten är tillräckligt stark. Av samma anledning gör vi allt för att tillgodose de ökade kraven på särskilda anpassningar med tillhörande dokumentation och deltar i allt fler konferenser med motiveringen kollegialt lärande. Men nu börjar tuban dundra ”varför?” Var det för konferensernas skull jag ville bli lärare? Pressen som tagit kål på kreativiteten och glädjen samt bristen på självtillit gör att det mest gnisslar av ostämda instrument. Sådana lärare blir dessutom lätt missunnsamma och ser andras brister tydligare.

Den största förändringen de senaste åren är kanske ändå dokumentationskravet. Varifrån kommer det egentligen? Kanske är det paniken som utlöstes av de sjunkande resultaten i PISA-undersökningen tillsammans med en fartblindhet inför teknikutvecklingen.

Rätta in dig ledet

När min arbetsgivare för några år sedan investerade i en digital lärplattform såg jag det som en möjlighet att underlätta kommunikationen med eleverna, men det finns flera anledningar att vara eftertänksam och ibland kritisk. För det första tar det tid att implementera ny teknik. För det andra visade sig lärplattformen innehålla ett pedagogiskt metodkoncept som utgår ifrån att kursplaner utan problem går att omsätta i ett antal moment som i sin tur ska kunna kopplas till mätbara mål i en matris. Här skulle det behövas en analys av vilken kunskapssyn som ligger bakom. Didaktiska frågor som den om huruvida kunskap alls går att mäta, och i så fall vilken kunskap som mäts, är helt nödvändiga att ställa. Det finns en risk att vi lurar oss själva att tro att matriser gör kunskapsbedömning till något absolut. Trummandet med krav på att rätta in oss i ledet är ett sätt att kringskära lärares professionalitet och gör min identitet som lärare osäker. Vad händer med mig som lärare om jag inte tillåts använda mina styrkor, som kanske inte gynnas av den föreskrivna metodiken? Hur går det dialogiska klassrummet ihop med kravet på strikta planeringar? Vad händer med tanken på att anpassa undervisningen efter elevernas utvecklingsnivå när allt ska följa exakt samma mall? Vad händer med kreativitet och glädje? Jag vet inte.

Döden i maj. Vi kommer kanske aldrig ifrån att arbetsbelastningen skiftar och är som störst i maj, men många av oss skulle må bättre om vi lyckades förstå och hantera de existentiella riskfaktorerna i arbetet. Hur bevarar vi oss själva i arbetet?

Gunilla Ståhlberg

Gunilla Ståhlberg är gymnasielärare på Holavedsgymnasiet i Tranås. Hon skriver också recensioner på nättidningen LitteraturMagazinet.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.