Nils Larson and Suzanne Parmenius Swärd (red).
SLÅ 2017: Svenska – Ett estetiskt ämne.
Svensklärarföreningen 2018.

Framför mig har jag tio texter om de estetiska aspekterna av svenskämnet. Och det som stör mig är ordet estetik. Normer som avgör vad som är “fint” eller “fult” språkbruk, vad som anses vara “kvalitetslitteratur” och vad som utmärker en “god” författare. I slutändan hamnar vi i en värdering: vad är estetiskt tilltalande? Vad är vackert? 

Bokens anslag tar avstamp i språkvårdsfrågan och hur den skiftat i tid och framför allt var vi i nuläget står i frågan om “fint” eller “fult” språkbruk. I Maria Bylins text ”Det ser så fult ut” diskuterar hon språkliga varieteter i relation till någon typ av generell standardsvenska. Hennes fokus landar på språkvårdarens uppdrag som är att se till språket utifrån användning och nytta i relation till samhälle och samhällsutveckling. Historiskt sett har språkvårdare lagt alltför mycket fokus på det estetiska, medan den moderne språkvårdaren är mer pragmatisk. Synen på språket har alltså med tiden ändrats. Något som dock består är attityderna till vad som anses vara fint och mindre fint: alltså det estetiska som utgått från stavning, bruket av låneord, låneord från specifika länder, funktion och form, klasstillhörighet och så vidare.

Från språkbruk till bruk av språk i lyriksammanhang. Katarina Lycken Rüters text ”Liten insats, stor utväxling” handlar om en utmaning som hon och hennes elever antog. En lyrikutmaning där varje lektion inleds med en dikt ur antologin Svensk poesi (2016). Hon, som lärare, strävade efter att få upp vanan att samtala om dikt, men innan de kunde göra det var eleverna tvungna att lära sig hur man diskuterar dikt och få de rätta “verktygen” för det. Med tiden blev det bättre efter att ha börjat med ett “magplask av episka mått”. Och efter ett tag kunde klassen möta texter från olika tider och kulturer och förstå dem bättre via parsamtal och helklassamtal. Själv anser jag att diktläsning är ett sätt att vidga sin språkliga kompetens och Rüters ambition är därför enligt egen mening hedervärd och en god förebild för andra som bara tänkt tanken.

Bengt-Göran Martinsson spinner vidare på litteraturundervisningen som ska ge eleverna perspektiv och få dem att både förstå sig själva bättre och andra. I texten ”Litteraturläsning för livet eller skolan?” radar Martinsson upp Judith A. Langers fem utvecklingsstadier hos en läsare som riktgivande:

  • Skapa ordning utifrån egna erfarenheter
  • Utveckla en fördjupad förståelse
  • Nå nya kunskaper
  • Analysera, värdera och associera
  • Skapa utifrån nya insikter

Läsförmågan är en intellektuell muskel men också en kulturell praktik och för att få eleverna att öva upp sin litterära kompetens måste de först känna till litteraturläsningens konventioner. Först måste läraren lära ut olika effektiva lässtrategier och ett litterärt metaspråk. Denna “aktivitet” kan förstås ifrågasättas eftersom det med all sannolikhet sker på bekostnad av något annat: från lustläsning till mer analytisk läsning? Men vad är det som säger att dessa inte kan kombineras? Jag anser att litteratur nästintill skulle kunna vara ett skolämne och då med olika ingångar: analys följt av reflektion och lustläsning följt av samtal.

Enligt gymnasieskolans styrdokument ska eleverna “ta sig an den skönlitterära texten och genom denna förstå sig själv, förstå andra och förstå samhället de lever i” och Eva Nilsson undersöker om detta efterlevs via de nationella proven i Svenska i hennes text ”Estetisk läsning av skönlitteratur”. Hon söker efter det estetiska läsandet och ser om eleverna med hjälp av proven utvecklar sin litterära kompetens (reflektion, analys och bruket av facktermer) och hur den ser ut i så fall, över tid. Och som du kanske redan gissat har det skett en förskjutning: från det rent formella textcentrerade (objektiva) perspektivet till det mer reflekterande (subjektiva) och framför allt associerande och samhälleliga perspektivet. Från form till upplevelse, från förståelse över stil till förståelse av giltighet i vår tid. Vilket är en bra utveckling, tycker jag.

I skolans betonas ofta enbart de formella aspekterna: rättstavning, språkriktighet och genretypiska drag på bekostnad av kreativitet och spontanitet. Ordkonst handlar om att slå ihop allt till ett och samma, men med den kreativa processen som både central och drivande del. I Katarina von Numers Ekmans text ”Undervisning i ordkonst” presenterar hon ett koncept taget från finska skolan där man jobbat med att utveckla elever uttrycksförmåga; att hitta glädjen i språket och framför allt användningen av språket i något som kallas: ordkonst. Nyckelord blir då fantasifullhet, språkglädje och skaparlust. Ordkonst-konceptet har inte kommit så långt i Sverige, men i Finland är man på god väg och man börjar redan i småbarnsåldern vilket jag tycker är mycket ambitiöst och framför allt utvecklande både språkligt och kreativt.

Magnus Persson undersöker i sin text ”Den passionerade läsaren i litteraturen” hur den passionerade läsningen skildras i skönlitteratur. Hans skriver: “Eskapismens första offer är förnuftet” vilket väcker i alla fall mitt intresse. Läsning framställs som både livsstil och välsignelse. Han visar på hur passionen till läsning är framträdande inom populärlitteraturen, medan den kvalificerade litteraturen varnar för läsningen faror. Lite grann som i Don Quijote. Avslutningsvis anknyter han läsning till samhällsklass. Läsning ger kulturellt kapital à la Bourdieu och människor delas upp i läsare och icke-läsare som i sin tur kopplas till social klass.

Stina-Karin Skillermark synar igenom UR:s program 1960 – 2012 som handlar om August Strindberg. I texten ”Vad är grejen med Strindberg?” drar hon slutsatserna att det finns fyra olika bilder av Strindberg som dominerar: 1) Den ensamme förnyaren [inom dramatik], 2) Den ensamme samhällskritikern [byråkratins och maktens fiende], 3) Den litterära superstjärnan [geniet] och 4) Den hyllade och den ifrågasatte [en mer tvetydig och ambivalent förhållningssätt till hans litterära gärning]. Det sker alltså en utveckling från respekt till ifrågasatt; en rimlig analys enligt egen mening och kanske också ett uttryck för modernisering?

2017 gavs det ut 906 bilderböcker i Sverige, vilket gör kategorin ledande. Något som bara ökat under hela 2000-talet. Eva Söderberg frågar sig vilken roll bilderboken kan spela i skolan. I sin text ”Men öppna den, och den ska sjunga för dig” driver både hon och Lennart Hellsing, en av våra mest kända bilderboksförfattare, en liknande uppfattning om bilderböckernas betydelse. Båda har en funktionell litteratursyn som innebär att bilderböcker där småvisor, ramsor och rim både uppmuntrar till en sinnlig och intellektuell verksamhet vilket är perfekt i en lärmiljö.

Dagens bilderböcker har blivit allt mer estetiskt medvetna och berättartekniskt mer avancerade vilket lett till att de med fördel kan användas i svenskundervisningen. Bilderboken är ypperligt som undervisningsmaterial, inte bara i de lägre åldrarna utan också upp på gymnasiet menar Söderberg. I skolans läroplaner står det inskrivet att elever ska syssla med multimodala texter. Det dubbla intrycket; symbiosen bild och text ger upphov till glädje. Ett samband och samspel mellan konstarter är utmärkande för bilderboken som därigenom blir ett tydligt exempel på multimodalitet; kommunikation med hjälp av olika teckensystem: bild, text och ljud, gester, blickar och mimik vid högläsning, samt känsel när man bläddrar i boken. På så vis uppstår bilderbokens estetiska helhet. Själv är jag lite mer tveksam fastän jag älskar de mer moderna bilderböckerna eftersom de både vänder sig till barnet och den vuxne som läser för barnet.

I sin text ”Vänta, jag ska bara rita det först” utgår Maria Söderling utifrån multimodal socialsemiotisk teoribildning och använder nyckelbegreppet teckenvärld istället för uttryckssätt. Med hjälp av sju olika teckenvärldar: 1) muntlig, 2) skriftlig, 3) visuell, 4) taktil, 5) spatial, 6) auditiv och 7) rörelse kan man presentera ett material. Det multimodala inslaget innebär att fler av dessa samspelar. Ett samspel som ger upphov till kreativitet vilket är eftersträvansvärt i ett lärande. Skolans värld lägger alltför stort fokus på enbart skrift och tal och Söderling menar på att det är lärarens uppdrag att få eleverna mer kreativa och arbeta mer multimodalt, exempelvis med film. Målet är att “en mer medveten användning av olika teckenvärldar kan gynna våra elevers möjligheter till kreativitet och meningsskapande”; alltså skapa ett mer kreativt klassrum, vilket jag fullständigt håller med om. Det finns många som anser att skolan till och med tar död på elevers kreativitet (till exempel Ken Robinson) därför är det dags att flytta fokus mot meningsskapande och kreativitet.

Efter läsningen av dessa tio texter om de estetiska aspekterna inom svenskämnet förstår jag att estetik inte enbart handlar om fint och fult utan också om kreativitet inom svenskundervisningen som ska ha som mål att vara kreativt meningsskapande.

Joni Stam

Joni Stam är skribent och gymnasielärare i svenska och filosofi.

Föregående artikel

Bokfynd 2018

Relaterat

Konstnären och författaren Pija Lindenbaums nya bilderbok handlar om ett vackert gult tyg med röda...