PerniallaAVavhandlingSkrivundervisning i gymnasieskolan. Svenskämnets roll i den sociala reproduktionen
Av: Pernilla Andersson Varga
Disputation: 2014-11-14
Högskola: Institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet

Den sociala reproduktionen av klass och kön kan brytas, eller förstärkas, genom lärarens
val av skrivuppgifter. Det visar Pernilla Andersson Vargas avhandling om skrivundervisning
på gymnasiets högskole- respektive yrkesförberedande program.

Det händer ganska ofta att jag läser en avhandling som påminner om en avhandling som jag redan har läst. Författaren har lärarbakgrund. Hon, för det är ofta en hon, har gått tillbaka till kända marker, en skola, några lärare, några elever. Problemet som skall undersökas är ofta något som författaren själv har funderat över under sin lärargärning. Igenkänningsfaktorn är hög. Närheten till empirin likaså. Behöver det vara ett vetenskapligt problem? Ja och nej. Svaret, menar jag, är beroende av ett annat svar; nämligen vad analysen av det insamlade materialet kan visa.

Vid första anblicken skiljer sig Pernilla Andersson Vargas avhandling Skrivundervisning i gymnasieskolan. Svenskämnets roll i den sociala reproduktionen inte nämnvärt från tidigare avhandlingar om skrivundervisning på gymnasiet. Fältet varifrån materialet hämtats är detsamma; skolans aktörer och undervisningens form och innehåll. Metoderna likaså, fältstudier, intervjuer och analyser av elevtexter. Nyström (2000), Bergman (2007), Parmenius Swärd (2008), Westman (2009) har på olika sätt undersökt gymnasiets skrivundervisning. Att differentieringen mellan de högskoleförberedande programmen och de yrkesförberedande är tydlig visar även Bergman-Claesson (2003), Ask (2005), Rosvall (2011) och Korp (2012). Oavsett val av skola, lärare och elever så får vi samma nedslående resultat. Den av läraren iscensatta skrivundervisningen står i relation till elevernas samhällsklass och kön, vilket gynnar studievana elever och missgynnar elever på de yrkesförberedande programmen. Så det vet vi nu. Vad kan då ytterligare en avhandling som undersöker skrifthändelser på de högskoleförberedande programmen och de yrkesförberedande tillföra? Åtskilligt, faktiskt.

Bland avhandlingarna om gymnasiets skrivundervisning sticker Pernilla Andersson Vargas avhandling ut på ett intressant sätt. Genom att koppla avhandlingens övergripande fråga ”om gymnasielevers möjligheter att inom svenskämnets ram utveckla sina skrivrepertoarer och därmed förberedas för ett deltagande i vuxenlivets skriftsamhälle som samhällsmedborgare” till skolans andra uppdrag – demokratiuppdraget – ser hon undervisning som en politisk handling. I analysen av sitt material visar hon hur den sociala reproduktionen av klass och kön kan brytas, eller förstärkas, genom de enskilda lärarnas val av skrivuppgifter. Så hur gör hon det?

Utifrån den engelske utbildningssociologen Basil Bernsteins ”intention att förstå och förklara skolans roll i samhällsreproduktionen” använder sig Andersson Varga i sin analys av det empiriska materialet av hans teorier. Ett något överraskande teorival, eftersom Bernstein, även om han under ett långt yrkesverksamt liv arbetade som professor i pedagogisk sociologi, knappast förknippas med skrivforskning. Andersson Varga knyter därför Bernsteins begreppsapparat till representanter för genreskolan, främst Martin (2011) och Rose (2012), som anses vara starkt inspirerade av Bernstein. En bärande tanke hos representanterna för genreskolan är att barn från studieovana hem i högre grad behöver skolans stöd för att utveckla sitt skrivande, framför allt i diskursiva genrer.

I Andersson Vargas material ingår fyra elever från grundskolan. Under de senare åren på högstadiet gick de i samma klass eller i parallellklasser, där de båda lärarna samplanerade all undervisning och därmed iscensatte en likvärdig skrivundervisning. Eleverna kunde därmed på högstadiet utveckla en gemensam skrivrepertoar. När Andersson Varga undersöker vilken potential gymnasieskolans svenskundervisning har för att utveckla elevernas skrivförmåga, kommer dessa fyra elever, Stina, Nina, Hedvig och Erik, också att illustrera denna möjlighet. Vi vet redan att för Stina på samhällsprogrammet och för Nina på naturvetarprogrammet kommer det att gå väl. Sämre borde det, enligt tidigare forskning, gå för eleverna på de två yrkesförberedande programmen, Hedvig på handelsprogrammet och Erik på elprogrammet. Men här visar Andersson Vargas analys hur den sociala reproduktionen kan både brytas och förstärkas genom den individuella lärarens undervisning.

Trots att läraren Hanna på handelsprogrammet egentligen anser det onödigt att elever på de yrkesförberedande programmen ska skriva i avancerade, diskursiva genrer, så erbjuder hon ändå skrivuppgifter som kräver att eleverna utreder, analyserar och gör ställningstagande. Hanna ser elevernas brist på kulturellt kapital och deras svaga tilltro till sig själva som skribenter. Men hon ser också skrivförmåga som en färdighet som låter sig erövras, vilket framträder i hennes undervisningspraktik genom synnerligen explicita instruktioner och bedömningsmatriser. Skrivuppgifterna kräver att en egen kunskap produceras, eftersom det inte bara är textgenrerna Berättelse och Beskrivningar som skall användas utan även genrerna Förklaringar och Ställningstagande.

Det innebär att uppgiftslösningarna, som är starkt klassificerade och lika starkt inramade, har potential att utvecklas mot en vertikal diskurs. Begreppen ”klassifikation”, ”inramning” och ”vertikal/horisontell” diskurs är hämtade från Bernsteins begreppsapparat och fungerar väl i analysen av hur de fyra elevernas skrivkompetens kan utvecklas, som för Hedvig –  eller stanna av – som för Erik på ellinjen. Hans lärare Eva undviker att utmana eleverna. Hennes fokus ligger snarare på omsorg om dem och hon ger dem därför förhållandevis enkla skrivuppgifter som, återigen med Bernsteins terminologi, riskerar att skrivutveckling förblir horisontell. På elelevernas texter ställs inga krav på utredning, analys eller någon form av kritiskt tänkande. Eleverna skriftproduktion får därmed små möjligheter att röra sig mot en vertikal diskurs. ”Skrivuppgifterna som erbjuds i elklassen liknar snarare dem som brukar utmärka grundskolans mellanår”, skriver Andersson Varga (s 91).

Läraren Hanna på handelslinjen styrs inte av uppfattningen att förmågor kan vara inneboende egenskaper som är svåra att utveckla genom undervisning. Att elevernas egna självuppfattningar kan påverka deras studieprestationer på ett negativt sätt, innebär att hon också utformar uppgifterna efter deras förmodade behov. En uppgift för framtida forskning vore därför, som Andersson Vargas skriver, ”att lyfta fram fler exempel på hur undervisning som präglas av höga förväntningar på alla elever och som fungerar i så motto att alla elever utvecklar kunskaper och förmågor inom skolämnen i vertikala diskurser eftersom sådana kunskaper är en förutsättning för att kunna delta i den pågående samhällsdiskussionen” (s 246).

I Vetenskapsrådets rapport Forskning och skola i samverkan (2015) föreslås ”för att överföra forskningsresultat till praktisk användning i skolpraktiken krävs att lärare har möjligheter att använda, diskutera och reflektera över forskningsresultaten i den egna praktiken”. Liksom Andersson Varga delar jag uppfattningen att även lärare med lång undervisningsvana behöver fortbildas. Medan vi väntar på den framtida forskning som kan lyfta fram fler goda exempel, rekommenderar jag framför allt kapitel 5 och 9 i Anderssons Vargas avhandling som underlag för studiedagar på gymnasienivå. Kapitel 5 analyserar skrivuppgifterna i de fyra programmen och i kapitel 9 förs en övergripande diskussion om lärarnas olika föreställningar och förväntningar på eleverna samt om svenskämnet som potentiellt demokratiämne.

Avslutningsvis några synpunkter där jag önskat en mer fördjupande diskussion. Det gäller kritiken mot genreskolan, vars pedagogik kan riskera att bli statisk och likaså kritiken mot Bernstein som har uppfattats såsom alltför deterministiskt. Begreppet ”arbetarklass” borde också ha problematiserats, eftersom klass idag är betydligt mer mångtydigt än tidigare. Och på tal om klass, vore det inte dags att plocka fram en gammal goding som Paul Willis i ny forskning igen? Hans forskning från 1977 visar fortfarande på samma resultat som Andersson Vargas gör idag, nämligen att det är killarna på de yrkesförberedande linjerna som förlorar mest i ett skolsystem där lärare dels gör individuella tolkningar av läraruppdraget och dels talar mer om elevers ”brister” än om ”klass”?

Gunilla Molloy

Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.

Relaterat