Avliva myter i språkhistoria

Språkhistoria är historia. I parallellitet med skolämnet historia bör alltså undervisningen i språk-historia ge eleverna kunskaper om dåtiden som hjälper dem att förstå samtiden och påverka framtiden. Med andra ord ska undervisningen i språkhistoria motverka språkliga fördomar och leda eleverna fram mot en roll som medvetna, aktiva medborgare i språksamhället.

Den didaktiska frågan varför språkhistoria är värdefull utreds djupare av Jonatan Pettersson (2014), som också skriver i detta nummer av Svenskläraren. Här finns också bidrag om undervisningsmetodik, det vill säga den didaktiska frågan hur. Jag ska därför fokusera på vad som kan tas upp i undervisningen för att den ska fylla sitt syfte.

En grundförutsättning är att gällande läroplaner tydligt stödjer ett samlat grepp om språkhistoria, grannspråk, dialektologi och språksociologi. Lgy 11 sammanfattar i den nionde punkten under svenskämnets syfte ”Kunskaper om språkförhållanden i Sverige och övriga Norden samt det svenska språkets ursprung. Förmåga att reflektera över olika former av språklig variation.” Denna helhet är viktig att ta fasta på, även om tyngdpunkten varierar mellan olika svenskkurser, eftersom de fyra kunskapsområdena tillsammans ger den mest fruktbara bilden av språkhistoriens principiella studieobjekt: språklig variation och förändring. Här finns minst tre vanliga missuppfattningar som leder till en passiv attityd gentemot språket; myter som behöver sprängas för att eleverna ska börja se sig själva som aktörer i språkhistorien och intressera sig för den.

Den första myten

Den första myten handlar om hur språk förändras. Ett moment om språkhistoria börjar nog allt som oftast med det indoeuropeiska språkträdet. Inget fel i det – trädet ger väsentlig information om vilka språk svenskan har närmast historiskt samband med. Det kan med fördel användas för att lyfta fram två av Sveriges officiella minoritetsspråk, jiddisch och romani, som språkliga släktingar till svenskan, och framförallt är det en anslående bild som fastnar i minnet. Men däri ligger också faran: trädmetaforen kan göda föreställningen att språk förändras så att säga organiskt eller automatiskt. I själva verket är det människor som förändrar sitt språk för att de vill anpassa sig till en grupp eller vill ta avstånd från en grupp. Språkförändring kräver alltså kontakt mellan olika grupper med olika språkbruk, inom ett samhälle eller mellan samhällen; ju livligare kontakt, desto snabbare går förändringen i regel. Det är ingen slump att Island, med sitt perifera geografiska läge och under tidigare perioder mycket glesa bebyggelsemönster, har det nordiska språk som förändrats minst sedan medeltiden. Lika lite är det en slump att de ålderdomligaste svenska dialekterna återfinns i områden som Dalarna, Norrbotten och Österbotten, långt från Sveriges ekonomiska och politiska maktcentrum – eller att köpenhamnarna idag är Nordens värstingar på uttalsförenkling.

Språkförändring sker också alltid gradvis; språk förgrenar sig alltså långt ifrån så distinkt och oåterkalleligt som ett träd. Olika språkgemenskaper står i kontakt med varandra, kan närma sig varandra och till och med sammansmälta. Från vilken gren på språkträdet låter vi norskan växa ut, till exempel? Historiskt har den sitt ursprung i västnordiskan, men idag uppvisar den betydligt större likheter med de östnordiska språken danska och svenska än med de västnordiska, isländska och färöiska. Arne Torp problematiserar språkträdet med de nordiska språken som exempel och förklarar mekanismerna bakom språkförändring på ett lättillgängligt sätt i läroboken Nordens språk med rötter och fötter, som finns för gratis nedladdning på nätet. Hans beskrivning kan med fördel kombineras med det moderna begreppet intersektionalitet. Starta en diskussion om vilka olika sociala gemenskaper eleverna ingår i och hur de anpassar sig efter de språkliga normer som gäller i respektive grupp! Man inser då snabbt att språk, dialekt och gruppspråk är mycket vaga begrepp eftersom språk av naturen varierar både interindividuellt och intraindividuellt.

”Riktig svenska”

Den insikten avlivar samtidigt den andra myten jag vill påtala, nämligen att standarden för offentligt skriftspråk skulle vara den ”riktiga” svenskan, och alla andra språkformer sämre avarter som en lärare bör bekämpa. Det finns inga självklarheter i förhållandet mellan tal och skrift, standardspråk och andra varieteter. Inte alla språk har ett skriftsystem över huvud taget – i Norden skrev ju vad vi vet ingen före 200-talet e. Kr., men talade gjorde folk förstås. När skriften väl introducerades byggde den på talspråket och inte tvärt om; under runsvensk och äldre fornsvensk tid verkar varje ristare/skrivare i stort sett ha stavat efter sitt eget uttal. Enhetliga regler har saknats även betydligt senare i nordiska områden med liten skriftproduktion, så som Färöarna fram till 1850 eller det samiska området långt in på 1900-talet. Med ett mera utbrett skriftbruk följer däremot ansatser till normer för stavning, ordförråd, grammatik och textuppbyggnad. De bygger då på språkbruket i religiösa, ekonomiska och politiska maktcentra, eftersom det är där majoriteten av texterna produceras – så som under yngre fornsvensk tid vid Vadstena kloster och senare i de städer där kanslierna fanns, bibeln översattes och tryckerier etablerades. En sådan skriftspråksnorm speglar då huvudsakligen elitens språk, i vårt fall Mälardalens uttal och ordförråd. Varför skulle alla svenskar anpassa sig till det, framförallt i tal? I Norge finns ju tvärt om en skriftspråksnorm som i princip bygger på landets dialekter, nämligen nynorsk. Och parallellt en skriftspråksnorm som bygger vidare på elitens danska skriftspråk från 1800-talet, nämligen bokmål. Det är alltså inte ens självklart att ett språk bara kan ha en standard!

Föränderligt språkbruk

Därmed inte sagt att vi inte ska ha någon standard. Just i offentligt skriftbruk behövs en språkform som är allmänt accepterad och fungerar i de flesta lägen, så som Olle Josephson påpekar i sin debattbok Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. Den tredje seglivade myten är att gemene man skulle sakna inflytande över denna standard. Svenska Akademien och Språkrådet bygger sina rekommendationer på det faktiska, föränderliga offentliga språkbruket. Och även om den enskilde inte kan påverka statistiken i en handvändning, så kan och bör vi alltid föra en debatt. Är det till exempel rimligt att behålla dagens stavning som ibland återspeglar sedan länge svunna tiders uttal (exempelvis de olika stavningarna av sje-ljud eller hj, lj och dj i början av ord), ibland följer vad som på 1700-talet ansågs estetiskt (som när n inte dubbeltecknas efter kort vokalljud i han, man, kan et cetera) och ibland till och med ett gammalt tyskt bruk (som stavningen av k-ljudet i och)? Språkhistorien visar att det går att genomföra ganska drastiska språkpolitiska projekt om befolkningen har intresse av det, som när man i opposition mot den danskspråkiga överheten etablerade ett nytt skriftspråk på Färöarna och i Norge från mitten av 1800-talet. Eller vilken attityd ska vi ha till dagens många engelska lånord? Vi vet att inflödet i historiskt perspektiv inte är något enastående – läromedel som Svenska spår 2 visar tydligt lågtyskans respektive franskans starka inflytande under tidigare perioder – men också att islänningarna faktiskt lyckas implementera nyord istället för lånord i offentligt språkbruk. Även vi kan, om vi nu vill, mera konsekvent skicka ett sammandrag med e-post istället för att maila ett abstract. Men framförallt bör vi nog debattera vilken status och vilka funktioner de många olika språken i Sverige ska ha. Vad händer om vi väljer att helt byta språk till engelska i vissa domäner? Blir kunskaper i engelska en klassmarkör liksom latinkunskaper var på Linnés tid? Ska vi rädda de officiella minoritetsspråken som talas av minskande och åldrande befolkningsgrupper, och kan vi då finna inspiration i lyckade revitaliseringsprojekt på annat håll i Norden? Hur behandlar majoritetssamhället de många invandrarspråken – är det en parallell till hur de inhemska minoritetsspråken behandlats historiskt?

Ju mer våra elever kan ifrågasätta dagens språkliga karta, desto bättre har undervisningen i språkhistoria lyckats med sitt mål: att tillgängliggöra information om dåtiden så att eleverna bättre förstår sin samtid och gör väl övervägda val för framtiden. Språkhistorien fortsätter med dem.

Solveig Malmsten

Solveig Malmsten är lektor i svenska vid Högskolan Dalarna.

Litteratur

Ahlenius, Monica & Leibig, Annika (2002). Svenska spår. [2]. 1. uppl. Stockholm: Bonnier utbildning

Josephson, Olle (2013). Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. 4. uppl. Lund: Studentlitteratur

Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola 2011. (2011). Stockholm: Skolverket

Pettersson, Jonatan, 2014: Den språkhistoriska kunskapens värden. Språkhistoria i ett historiedidaktiskt perspektiv. I: Maria Bylin, Cecilia Falk & Tomas Riad (red.) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis. S. 153–165.

Sletten, Iben Stampe (red.) (2005). Nordens språk med rötter och fötter. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet. Tillgänglig på Internet: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2004-2008

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.