Att läsa och skriva berättelser kan frigöra, stärka och rusta elever. Särskilt om de får utgå från sina egna tankar och idéer. Men att låta eleverna utgå från egna tankar är något helt annat än den självutlämnande gränslöshet som blivit allt vanligare i och med det nya medielandskapet.

I boken Läsning, skrivande, samtal – textarbete i svenska på gymnasiet, skrev jag ett kapitel som heter ”Berättelsen i klassrummet” (Bommarco & Parmenius Swärd 2018, kap 3). I det går jag igenom några av de fantastiska möjligheter till skriv, läs- och språkutveckling som ges genom att eleverna läser, skriver och samtalar med inspiration från berättelser av olika slag. Jag tar bland annat upp begreppet empowerment i samband med elevers skrivande och läsande – alltså att berättelser kan frigöra, stärka och rusta elever, vilket kan behövas i en tid där antalet barn och ungdomar med psykisk ohälsa ständigt ökar. I följande artikel vill jag ta upp berättelsens möjligheter till frigörelse i svenskämnet men också vilka problem som kan uppstå när elever skriver berättelser och resonemang som enbart utgår från de egna upplevda erfarenheterna. 

Begreppet undervisning som frigörelse (empowerment) kan spåras tillbaka till Paulo Freire och hans idé om frigörande pedagogik (Freire 1972). Den frigörande pedagogiken går ut på att undervisningen inte enbart ska överföra redan färdiga kulturella normer och värderingar. Pedagogiken och undervisningen bör i stor utsträckning utgå från eleverna och ta fasta på de olika frågor och problem som eleverna ser som angelägna och som finns i deras omvärld. Undervisningen bör enligt Freire frigöra, istället för att stänga in och forma. 

I vår samtid har denna pedagogiska idé kommit under många namn. Erfarenhetspedagogik är ett, critical literacy ett annat. Erfarenhetspedagogik och utveckling av elevernas ”critical literacy” går mycket kort ut på att i undervisningen upparbeta en kritisk reflekterande blick hos eleverna genom att ta in autentiska frågor i klassrummet och utreda dem. (se till exempel Glädjen i att förstå Bergöö & Jönsson 2012). Grundidén är att eleverna lär bättre och blir motiverade om deras frågor tas på allvar och blir objekt för lärandet i klassrummet. Begreppen att bli deltagare och att som elev kunna bidra är centrala begrepp. 

Att göra elever till deltagare

I vårt arbete som lärare i svenska (och andra ämnen) borde vi ta vara på de frågor eleverna brottas med genom att göra dem till deltagare i undervisningen och ge dem möjlighet att bidra. Det bästa sättet att bli deltagare och att kunna bidra är att ge eleverna en plattform eller ett forum för att kunna göra det. Och det är här berättelsen kommer in i sammanhanget. Att lyssna på andras berättelser och få berätta sina egna kan göra dem rustade för olika faser i livet, och de kan samtidigt utveckla en kritisk blick och på det sättet utveckla ett språk för reflektion. Genom att lägga lite extra fokus på berättelsen i litteraturen och i omvärldens aktuella texter kan eleverna få näring och foga den egna berättelsen till andras. 

Vad jag egentligen menar med att låta elever skriva berättelser som leder till frigörelse och empowerment, är inte att eleverna ska skriva om sig själva för att uttrycka vilka de själva är eller läsa och skriva texter som enbart bygger på deras erfarenheter, som i detta exempel hämtat från ett nationellt prov för åk 9:

Vad spelar det för roll om du är kille eller tjej? Hur påverkas din egen och andras bild av dig? Vilka förväntningar och krav möter du, hur uppfostras du och hur ser samhället på dig? 

Ungdomstidningen Kim efterfrågar texter där ungdomar resonerar om vad det innebär att vara kille eller tjej. Du bestämmer dig för att bidra. 

Skriv ditt bidrag till ungdomstidningen. Resonera om vad det innebär att vara kille eller innebär att vara tjej. Jämför gärna. Ge exempel från din egen erfarenhet.

Den här typen av uppgift är precis sådan som jag menar bör undvikas. Den handlar enbart om att eleverna ska fundera över sig själva och utifrån sitt eget perspektiv bygga upp ett resonemang eller en historia. Inga andra erfarenheter eller kunskaper krävs, som till exempel att jämföra historiskt eller att plocka fram andras erfarenheter, till exempel ur litteraturen. Eleverna luras in i tron att självspegling, eget tyckande och egna erfarenheter är det som gäller och att den kunskap de skriver fram är hämtad från deras egna personliga upplevelser.

Att skriva för frigörelse och empowerment, handlar således inte om att gräva i den egna erfarenheten utan frigörandet kommer när nya erfarenheter och andras erfarenheter läggs till de tidigare förvärvade (Persson 2007, Molloy 2011). I det följande ger jag några exempel på hur berättande för frigörelse kan gå till. 

Berättelser i vår omvärld

Gunilla Molloy ger i boken Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum ett exempel på hur novellen ”Kortspelet” av Selma Lagerlöf kan fungera som en text att ”ta spjärn emot” när det gäller könsroller och makt och kanske även bilden av att vara ”kille eller tjej”. Hon beskriver ett arbete med novellen som går ut på att eleverna får komma nära texten med hjälp av olika tekniker som till exempel metareflektioner över sin läsning och att fundera ut över vad novellen handlar om. De får i ett nästa skede teckna och skriva om de olika karaktärerna och motivera var i texten de hittar de tecken som visar på respektive karaktär. De går i klinch med en äldre text med hjälp av sina erfarenheter och får nya på vägen. En elev säger följande efter att ha skrivit om karaktären:

”när vi läste novellen Kortspelet förra lektionen så funderade jag inte så mycket kring personerna i texten. Men när vi idag skulle beskriva personerna från insidan till utsidan blev hela texten som en helt ny historia av tankarna jag fick av karaktärerna” (ur Molloy 2011:77)

Den kunskap eleven får av att ha närläst och satt sig in i berättelsen kan hen använda för att bygga på sin erfarenhet av mänskligt beteende. Om de i nästa steg får omformulera berättelsen och använda ”sin karaktär” så är ju elevens tidigare erfarenhet utökad till att också omfatta den nya erfarenheten.

Berättelser runt omkring oss

En idé är att få syn på berättelserna i den textvärld vi har runt omkring oss. Reklam i TV och på nätet berättar ofta historier. Ett tydligt exempel är reklamen för Toffifee (tyskt chokladmärke) som visar en lycklig kärnfamilj som roar sig på kvällen med att dela på en chokladask. En enkel uppgift skulle kunna vara att visa en sådan film och ställa frågor som: Vad händer här? Vad har hänt innan? Vad kommer att hända efter att chokladasken är slut? Skriv berättelsen! 

Sedan kan diskussionen gå vidare: Visar filmen en realistisk bild av familjen? Vilka skillnader finns mellan den egna upplevda verkligheten, andra skildringar av familjer och den verklighet som visas i filmen. I detta exempel skulle man som lärare lätt kunna trilla i fällan och be eleverna berätta om sitt eget ”fredagsmys” och några skulle förstås göra det med glädje och gränslöst basunera ut sitt eventuella elände eller sin lycka i en flera sidor lång text. Andra skulle inte må så bra och verkligen inte känna sig manade att inför läraren och kamrater skriva om ensamhet, problem med kamrater eller avsaknaden av närvarande vuxna. Men genom att eleverna (kanske i grupp eller par) skriver en motberättelse till reklamen som skildrar en annan typ av familjekväll än reklamfilmens så får de möjlighet att bidra med sin röst och sina erfarenheter, utan att skriva om sig själva. Man kanske till och med som lärare kan erbjuda dem olika roller (mamman, pappan, syskonen) som berättarperson. Dessutom tränar de på att skriva en novell eller berättelse och att se intrigen och narrativet i filmen med en kritisk blick.

Skriva om berättelser

En annan mycket enkel övning är att lyfta ut intrigen i sagorna. Kända sagor som Rödluvan, Askungen, Snövit och Lycko-Pers resa har en slags universell grundberättelse. Genom närläsning och att man tillsammans studerar och ”skuggar intrigen” (Öhman 2015) benar man ut själva handlingen på ett ganska detaljerat plan för att förståelsen för intrigen och händelseförloppet ska öka. När denna förståelse är nådd så tas nästa steg genom att eleverna får omformulera berättelsen. Tänk att skriva en modern version av Askungen efter att man i klassen vaskat fram vad själv grundberättelsen egentligen går ut på, eller att eleverna får skriva berättelsen ur en av systrarnas eller varför inte ur prinsens perspektiv. I ett normkritiskt perspektiv kan kanske elevens berättelse förvandla prinsen till en prinsessa.

Att lägga fokus på de berättelser vi har runt omkring oss öppnar upp för elevernas deltagande och bidrag. Som lärare hjälper vi dem genom att presentera vettiga texter som vi som vuxna vet handlar om sådant som engagerar varje individ och har gjort sedan urminnes tider. Genom att de skriver berättelser ur andras perspektiv, i tredje person eller lägger berättelser i en annan tid, så måste de utmana sin egen förståelse för intrigen och handlingen i texten och en viss problematik och ”ta spjärn emot texten”. Därigenom analyseras också texten. Gängbråket i Romeo och Julia kan förflyttas till ett förortscentrum. Slutet i samma pjäs kan bli lyckligt – men hur skulle det gå då? Skriv den berättelsen! Man kan också studera olika varianter av samma grundberättelse och sedan låta eleverna bygga på med en egen variant. När det gäller Romeo och Julia så finns det ju versioner som är relativt moderna och utspelas i nutid (Baz Luhrmans Romeo och Julia). Det finns även versioner med hbtq-tema som till exempel Romeo & Julian.

Gränslöshet som skapar ångest

I dag har vi en värld där unga människor skapar berättelser om sig själva hela tiden. Dessa berättelser gör dem inte alltid så friska och glada. Gränslösheten som innebär att exponera så många sidor av sig själv i ett oändligt flöde på sociala medier kan skapa svår ångest och starka känslor av utanförskap. Men att ta del av andras historier och berättelser och komma dem nära och genom att byta perspektiv, omformulera historier, förlägga dem till en annan tid och se det universella i mänskliga handlingar och beteenden, kan göra att blicken vänds mot något annat än mot selfiebilden av sig själv. Skönlitteratur är ju trots allt den bästa uppslagsboken för kunskap om människan, så varför inte använda den till att skapa nya berättelser?

Suzanne Parmenius-Swärd

Suzanne Parmenius-Swärd universitetslektor i pedagogiskt arbete med inriktning svenska språket vid Linköpings universitet och vice ordförande i Svensklärarföreningen.

Referenser:

Bergöö, Kerstin, Jönsson, Karin (2012). Glädjen i att förstå – språk- och textarbete med barn. Studentlitteratur.

Bommarco, Birgitta, Parmenius Swärd, Suzanne (2018). Läsning, skrivande, samtal – textarbete i svenska på gymnasiet. 2.a uppl. Studentlitteratur

Freire, Paulo (1972). Pedagogik för förtryckta. (Det finns en introduktion till Freires pedagogik av Sandra Smidt, 2016. Studentlitteratur.).

Molloy, Gunilla. (2011). Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum. Studentlitteratur.

Persson, Magnus (2007). Varför läsa litteratur – om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen. Studentlitteratur.

Öhman, Anders (2015). Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger. Gleerups.

Relaterat