Bokprat som läsfrämjande insats

Catarina Schmidt
Fakirerna och vi – en studie om bokprat som läsfrämjande insats.
Region Skåne (2016)

I början av året kom rapporten Fakirerna och vi – en studie om bokprat som läsfrämjande insats skriven av Catarina Schmidt. Rapporten undersöker hur bokprat kan främja läsning men också hur de kan utvecklas och fördjupas. Utgångspunkten är en studie genomförd vid tre folkbibliotek, varav två är integrerade skolbibliotek. Vid dessa bibliotek har sex olika bokprat i årskurs 2 på grundskolan observerats. Förutom observationer har intervjuer med berörda bibliotekarier, lärare och elever genomförts.

Det var med spänning jag började läsa. Vad skulle rapporten visa? Hur ser bibliotekarier och lärare på bokprat? Hur genomförs bokpraten? Vilken betydelse har de? Hur kan de utvecklas? Det var några av de frågor jag hade med mig in i läsningen.

Det som framkommer i Fakirerna och vi är mycket intressant men också, tänker jag, oroväckande. Samtidigt måste man ha i åtanke att underlaget inte är stort. Det är bara tre bibliotek som deltagit i studien. Kanske ser det annorlunda ut på andra bibliotek.

Intressant är att bibliotekarier och lärare har olika syn på bokprat och läsning. Bibliotekarier lyfter fram lusten att läsa medan lärarna betonar vikten av att träna på att läsa. Oroväckande är hur svagt samarbetet mellan skola och bibliotek är. Bokprat genomförs som en läsfrämjande insats men det finns få kopplingar till det eleverna gör i klassrummet. De böcker som lyfts fram under bokpratet knyter läraren inte an till i den fortsatta undervisningen. Kanske inte så konstigt då bokpraten inte planeras gemensamt av bibliotekarier och lärare.

Inte heller verkar bokpraten följas upp. Bibliotekarierna får sällan någon feedback på vad insatserna leder till och inte heller feedback på själva genomförandet och innehållet. Återkoppling hade varit värdefull inte minst då det i rapporten framkommer att någon av bibliotekarierna känner en stor osäkerhet i vad bokpraten ska innehålla och hur de ska gå till.

Intressant men också oroväckande är att de böcker som lyfts fram under de olika bokpraten är tryckta böcker och böcker på svenska. Det finns inte några exempel på ljud- eller talböcker och inte heller på böcker på andra språk. Detta trots att flera av eleverna har annat modersmål än svenska och att det bland eleverna säkerligen finns de som skulle behöva få tillgång till inläst material.

Att det finns stora möjligheter att låta bokpraten utvecklas blir tydligt. Framför allt skulle bokpraten kunna få en naturlig förankring i skolan och i klassrummet om det gavs tid för gemensam planering. Schmidt ger flera exempel på hur eleverna skulle kunna arbeta med böckerna från samtalen. Hon nämner läsloggar, en lärande vägg, dramatiseringar, eget skrivande i form av brev till författaren och fortsättningar på texten man läst. Sin utgångspunkt tar Schmidt i ett språkutvecklande förhållningssätt, i en aktiv och social läsning och i Jim Cummins och Judith Langers teorier.

Jag skulle vilja att studien fördjupades, att fler bokprat observerades. Är det så här det ser ut när bokprat genomförs på våra bibliotek? Och är det så att bokpraten är läsfrämjande? Skapar och stärker de läsvanorna hos eleverna? Ökar de elevernas intresse för läsning? Det får jag inte riktigt svar på.

Jag skulle också vilja veta hur bokprat i andra årskurser går till. Är samarbetet mellan skola och bibliotek lika svagt då? Catarina Schmidt har själv ett förslag till hur ett ökat samarbete skulle bli möjligt. Hon presenterar sist i rapporten en handledning till en studiecirkel, där bibliotekarier och lärare tillsammans läser rapporten. Målet är att skapa en samsyn och ett ökat samarbete kring barnens och elevernas läsning, där läsfrämjande, läsutveckling och barnlitteratur är i fokus. Kanske är studiecirkeln något som skolor och bibliotek framöver borde satsa på för att främja läsningen!

Jenny Edvardsson

Jenny Edvardsson är lärare på Wendesgymnasiet i Kristianstad och ny styrelseledamot i Svensklärarföreningen.

Relaterat