Lära_lärare_läsa_rödwebbMaria Ulfgard
Lära lärare läsa
Makadam förlag (2015)

I den pågående krisdiskursen gällande de svenska skolelevernas läsförmåga och läsförståelse, ett område som till stora delar ligger under svensklärarnas ansvar, riktas ofta intresset i diskussioner av åtgärder mot själva undervisningen i klassrummet. Detta gäller också forskningen. Även om man inte på något sätt kan säga att forskningsbehovet på detta område är mättat, är det dock påfallande att så litet intresse hittills riktats mot en annan betydelsefull undervisningssituation – svensklärarnas egen utbildning. Detta trots att mycket av den utbildningspolitiska diskussionen inte så sällan tar upp vad som lite svepande benämns lärarnas kompetens.

Därför är Maria Ulfgards studie Lära lärare läsa. Om utbildning av svensklärare och litteraturundervisning i skolan (2015) ett välkommet bidrag till den svenskdidaktiska forskningen, särskilt som hon själv sätter in den i den krisdiskurs som jag inledningsvis refererade till. Hon studerar tre svenska svensklärarutbildningar vad avser uppläggning och utbildningsplaner och lägger till detta intervjuer med dels utbildningarnas lärare i litteraturvetenskap (ämnesteori) och ämnesdidaktik, dels lärarstudenter och deras handledare inom den verksamhetsförlagda utbildningen. Studenterna var för övrigt de som genomförde intervjuerna med handledarna. Ulfgard lägger ett diskursanalytiskt perspektiv på sitt material och hennes huvudresultat är att utbildningen inte hänger samman på grund av att den präglas av motstridiga diskurser vad avser litteratursyn och metodisk gestaltning. Lärarstudenten får genom detta svårt att orientera mot sitt framtida yrke på ett effektivt sätt. Särskilt olycklig tycks mötet mellan studenterna och handledarna vara. Ulfgard skriver att ”få studenter vittnar om ett inspirerande möte med sina handledare runt de litteraturdidaktiska frågorna. Inte ens på metodnivå […] tycks samarbetet fungera och flera studenter tar avstånd från den litteraturundervisning som de mött i sina handledares klassrum” (s. 110).

Ulfgards undersökning har många förtjänster. En har jag tagit upp ovan, den att hon riktar ljuset mot svensklärarutbildningen. En annan viktig förtjänst är att hon för svensk ämnesdidaktisk forskning introducerar några nya exempel på internationell lärarutbildningsforskning. Nya referenser i svenskdidaktiska blodomloppet piggar alltid upp. Tyvärr finns det dock några allvarliga brister. Undersökningen som sådan saknar dels metodisk genomskinlighet, dels en kritisk diskussion av metod och material. Vi får veta förvånansvärt lite om hur intervjufrågorna såg ut och hur urval av teman och citat gått till. I stället får vi lita på att det är representativa urval som gjorts. Vidare hade det innovativa greppet att låta lärarstudenterna intervjua sina handledare varit värd en egen mässa, i synnerhet som den bild som Ulfgard bygger upp genom detta ”indirekta” material blir så pass negativ. Nu är det svårt att källkritiskt värdera denna del av materialet. Utöver detta tycker jag att det är en lös koppling mellan de resultat Ulfgard uppenbarligen får fram och hennes avslutande diskussion. Hur hon med sin undersökning som stöd kan föra fram en ny variant av literacy – hennes eget literary literacy – är till exempel svårt att greppa. Min nyfikenhet har dock väckts, så jag hoppas att hon fortsätter utveckla detta spår.

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat