Därför är språkhistoria viktigt

Styrdokumenten saknar beskrivningar av ett meningsfyllt mål med undervisning i språkhistoria. Jonathan Pettersson har i ett forskningsprojekt arbetat med hur en didaktik för språkhistoria skulle kunna se ut och sökt svar på frågan varför språkhistoria är viktigt.

Språkhistoria, inte språkfärdighet

Det behöver knappast sägas att man inte blir en bättre skribent av att känna till hur fornsvenskans kasussystem kollapsade på 1400-talet eller en bättre läsare för att man vant ögonen vid frakturstilen i Gustav Vasas Bibel. Jag vill ändå nämna detta, eftersom den didaktiska diskussionen inom svenskämnet vanligtvis domineras av frågor som rör språkfärdighet. (Jag talar här om ämnets “språkdel”; litteraturdelen är annorlunda.)

I en färdighetsdiskurs blir språkhistoria marginaliserat, och detsamma gäller även andra delar av svenskämnet som inte heller helt uppenbart stöttar språkfärdighetsutvecklingen, till exempel sociolingvistik och grammatik. Vissa inslag i språkhistorieämnet kan stärka olika språkfärdigheter, men jag vill bortse från det här. Ska vi diskutera värdet med språkhistoria, måste vi redan i utgångsläget hitta andra sätt att tänka för att inte mäta äpplen efter deras päronform.

Historiedidaktik

Historiedidaktikens sätt att resonera om sitt eget fält skiljer sig från svenskämnets färdighetsorientering, och det framstår för mig som en fungerande utgångspunkt för att diskutera språkhistoria (Pettersson 2014). Färdigheter har också sin plats inom historieämnet, men det rör snarare förmågor till resonemang än performativa färdigheter.

Historiedidaktik är – namnet till trots – sällan enbart dåtidsorienterad, utan omfattar en tanke om att det förflutna, samtiden och framtiden är olika kategorier för tänkandet som eleven ska utveckla förmågan att resonera utifrån: att kunna diskutera något i det förflutna genom att jämföra med samtiden; att diskutera möjliga framtidsscenarier utifrån sin samtidskunskap och utifrån historiska exempel; att förstå samtiden utifrån historien (och bruket av historien). Och genom att i resonemang utnyttja kunskaper och utblickar inom tillvarons olika kronologiska dimensioner kan eleven utveckla sitt historiemedvetande. Det antas i sin tur ha särskilda bruksvärden för eleven genom att stärka förmågan att förhålla sig till omvärlden på olika sätt, exempelvis i identitetsutvecklingen, i mötet med det främmande, i kontakt med hur historia används politiskt och så vidare.

Språk plus historiedidaktik

Bortsett från det otympliga i sammansättningen språkhistoriedidaktik går det tankemässigt lätt att lägga till språk– som ett förled framför historia i historiedidaktiska texter och ofta direkt få ut tydligt användbara tankar för språkhistorieämnet. Det är inte så överraskande – språkets historia kan ju ses som en avgränsad del av vår historia som helhet.

För visst är det meningsfullt att använda kunskaper om det förflutna för att få en fördjupad och balanserad förståelse av samtidens språkliga variation. Och visst blir det relevant att använda kunskaper om samtiden och det förflutna när vi diskuterar språkets framtida utveckling och språkliga normer i förändring. (“Kommer vi fortsätta skriva både de och dem?”) Även en personlig dimension aktualiseras: vi bär vår individuella historia i vårt sätt att tala.

Framför allt erbjuds ett meningsfullt mål med kunskaperna: Förmågan att föra olika resonemang utvecklar elevens medvetenhet och öppnar för mer nyanserade förhållningssätt och en mer relevant själv- och omvärldsförståelse. Ett enkelt exempel: Det finns kanske många som uppfattar andraspråkstalares svenska (om man nu kan tala om det som en kategori) som något avvikande och som inte riktigt hör till svenskan. Ser man på det historiskt är det dock lätt att visa att inflyttade andraspråkstalare och deras varieteter är en självklar del av hela vår språkhistoria – bland kungar och drottningar liksom i andra samhällsskikt, fattiga såväl som rika. De är inte heller bara en del av svenskans historia utan de förändrade rentav svenskan i grunden under medeltiden. Med en förenkling kan man säga att dagens moderna svenska i flera väsentliga delar är ett arv från dem. För många är detta inget konstigt, för andra kanske en viktig tankeställare om vad som är “svenskt” och vad som inte är det. Språket är en så viktig del i hur vi – ofta omedvetet – kategoriserar vår omvärld, och språkhistorien kan sätta sådana kategoriseringar och identiteter i perspektiv. (Kanske skulle vi för övrigt behöva just en andraspråkshistoria.)

Språkkunskapens didaktik

Språkhistorieämnet kan alltså hämta stöd inom historiedidaktiken, men med det historiedidaktiska synsättet blir det alltså inte givet att enbart tala om språket i dåtid. I stället ingår det i en samlad språkkunskap där det historiska och det samtida och det framtida blir självklart kompletterande perspektiv.

De två första kronologiska perspektiven (dåtid, samtid) ansluter lätt till våra olika deldiscipliner. Dåtidsperspektivet gäller givetvis allt som rör språk i historien: när och hur våra moderna stavningsnormer har uppkommit, dialekternas framväxt och tillbakagång, bakgrunden till svenskans ordföljd, traditioner kring att ge namn till sina barn, vilken språklagstiftning som har funnits, et cetera. Samtidsperspektivet hämtar i stället sitt innehåll från sociolingvistiken (i vid mening) och från beskrivningen av den moderna svenskan i grammatiken. Hur ser svenskan ut idag och hur varierar den? Vilka attityder finns till språkliga varieteter idag? Framtidsperspektivet är inte lika tydligt förankrat i en specifik akademisk ämnesinriktning, men fungerar som en utgångspunkt för att enkelt generera relevanta frågeställningar. Ska/kommer arabiska bli ett minoritetsspråk? Kommer/bör/kan han och hon ersättas av hen?

Med olika slags problemställningar bjuds eleven in att resonera om språk med de olika tidsperspektiven i samspel. Det eftersträvade resultatet är då inte ett historiemedvetande (som inom historiedidaktiken) utan kanske snarare en vidare förstådd språklig medvetenhet. (Jfr även Bijvoet & Fraurud 2006:9, 2016:23–24 om “sociolingvistisk medvetenhet”).

Kunskaper om svenskan

Jag vill alltså argumentera för att man borde bygga upp sammanhängande sätt att tänka didaktiskt kring det område som vi kan ringa in som “kunskaper om svenskan”, som utvecklar elevens förståelse för språklig variation och attityder till detta, för språkliga normer och för den egna varieteten. Språket är en brygga mellan det samhälle vi delar och oss själva och vår individuella och gemensamma historia, och det är definitivt väsentligt att utveckla både kunskaper om och förhållande till detta. Om jag skulle ta styrdokumentens genre i bruk för att uttrycka detta, skulle det tentativt kunna låta så här (till stor del efter formuleringar i läroplanen för ämnet historia i gymnasieskolan):

Undervisning om svenska språket ska syfta till att eleverna breddar, fördjupar och utvecklar sin språkliga medvetenhet genom kunskaper om språkhistorien och samtidens språk och språksituation, förmåga att använda språkvetenskapliga metoder samt förståelse för relationen mellan norm och variation i språk. Elever ska därigenom ges möjlighet att utveckla sin förståelse av sig själv som språkvarelse i förhållande till andra och till språket i historien och dagens samhälle.

Idag saknar detta ämnesområde ett meningsfullt mål: “Vidare ska undervisningen leda till att eleverna utvecklar kunskaper om det svenska språket, dess uppbyggnad och ursprung samt ge dem möjlighet att reflektera över olika typer av språklig variation.” (LpG:160) Det är inget fel på detta i sig, men det svarar inte på varför detta är relevant kunskap och vilken nytta den gör eleven. Det är, som jag ser det, nödvändigt att kunna ge ett svar på det.

Jonatan Pettersson

Universitetslektor vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet

Referenser

Bijvoet, Ellen & Fraurud, Kari. 2006. “Svenska med något utländskt”. I: Språkvård. 3. S. 4–10. http://www.biling.su.se/polopoly_fs/1.91422.1339483900!/Svenska_med_ngt_utl.pdf

Bijvoet, Ellen & Fraurud, Kari. 2016. What’s the target? A folk linguistic study of young Stockholmers’ constructions of linguistic norm and variation. Language Awareness. 25. 1-2. S. 17–39.

LpG = Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola 2011. 2011. Stockholm: Skolverket.

Pettersson, Jonatan. 2014. Den språkhistoriska kunskapens värden. Språkhistoria i ett historiedidaktiskt perspektiv. I: M. Bylin m. fl. (red.), Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Stockholm: Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet. S. 153–165. (13 s.) < http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:717460>

Forskningen som denna artikel baseras på är finansierad av Åke Wibergs stiftelse.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.