Titel: Att skapa en läsare. Läsarter och läsare av litterär text i svenskämnets nationella examinationer på gymnasiet – åren 1968 till 2013.
Av: Eva Nilsson
Disputation: 2017-03-17
Universitet: Stockholms universitet

Den litteraturdidaktiska forskningen är livaktig. En intressant avhandling från i år är Eva Nilssons Att skapa en läsare framlagd vid Stockholms universitet. I denna undersöks vilken sorts läsning av en skönlitterär text som eleven i skolan styrs mot i nationella examinationer i svenskämnet. Vilka sorts läsare konstrueras i proven? Vilken sorts läsning av den litterära texten är möjlig eller önskvärd i skolan? Vilka provuppgifter skall eleverna lösa och lärarna förbereda eleverna på?

Att skapa en läsare är en ambitiös studie som analyserar samtliga läs- och skrivuppgifter i nationella examinationer i svenska från 1968 till 2013 på gymnasiet som rör skönlitteratur. Startpunkten 1968 är väl vald eftersom den så kallade studentexamen, eller mogenhetsexamen som den hette först, avskaffades då och ersattes med andra former av bedömning. Studentexamen hade inneburit att gymnasiestudierna avslutades med studentskrivningar i flera ämnen under sista vårterminen och en muntlig examen på själva studentdagen. För de allra flesta ledde ”muntan” till glada hurrarop med studentmössan på huvudet, men för några få blev det en katastrofal utgång genom skolans bakväg. 1968 infördes istället så kallade centralprov, eller standardprov, vilka var i bruk fram 1995. Den nya läroplanen Lpo 94 införde nationella prov och ett nytt betygssystem. De relativa betygen togs bort och bedömningen skedde enligt givna kriterier.

Med den nya läroplanen Lgy11 för gymnasiet implementerades ytterligare en ny kursplan i svenska som innebar att eleverna redan i årskurs 1 skulle göra ett nationellt prov bestående av både en muntlig och skriftlig framställning och ett läsförståelseprov. Nytt var också ett större fokus på kunskaper i stilistisk analys av litteratur som visserligen funnits med tidigare, men då i valbar form. Som synes av denna korta historik har vi i Sverige haft tre olika ämnesplaner och olika betygssystem inom femtio års tid.

Samtliga nationella examinationsformer har haft till syfte att bidra till likvärdighet i skolan och proven har blivit ett viktigt underlag för lärarens summativa bedömning. Som Nilsson skriver var en tanke med uppgiftskonstruktionerna att ge tydlig information om förväntad elevprestation. Proven fungerade därmed som en vägvisare för lärarna vad de skulle undervisa om eller med Nilssons ord blir de ”ett uttryck för specifika diskursiva ordningar som har att göra med vad en (önskvärd) elev är och hur man kan examinera litteraturläsning” (s. 44). Proven skall alltså avspegla läroplanerna och kursplanerna och de organiseras av Skolverket, som anlitar expertis från provgruppen i svenska vid Uppsala universitet.

Nilsson undersöker ett stort material. Det rör sig om 152 skrivuppgifter och 64 läsförståelseuppgifter som efterfrågar läsning eller användning av skönlitterära texter från 1968 till 2013. Att ha en historisk ansats är en klar styrka och ganska ovanligt i svensk litteraturdidaktisk forskning. Men genom ett längre tidsperspektiv kan Nilsson visa både på  kontinuitet och variation över tid med avseende på de nationella examinationernas förhållande till skönlitteratur och eleven. Ett viktigt resultat att är att proven genomgående är tematiska över tid, men att uppgiftskonstruktionerna blivit längre och ger mer information till eleven på senare år och fler läsarter kan visa sig i uppgiften. De läsarter som Nilsson urskiljer i skrivuppgifterna är framförallt teknisk-analytisk läsart, som innebär ett fokus på formaspekter, men också en faktiv/fiktiv läsart, metalitterär läsart och värderingsorienterad läsart. Läsartsbegreppen är hämtade från tidigare forskning (främst Michael Tengberg) och här skulle också en referens till Caroline Graeskes Fiktionens mångfald göras där en formorienterad läsart införs.

Den mest frekventa läsarten i materialet är den teknisk-analytiska och faktiva läsarten. En metodologisk svårighet i avhandlingen är att kategorisera skrivuppgifterna och att de över tid sett olika ut med avseende på längd och information. Så visar Nilsson att informationen i centralproven kunde vara mycket kort, där eleven ombads göra en textanalys kort och gott. Vad en textanalys innebar var underförstått liksom de begrepp som skulle användas. I de senare nationella proven var informationen betydligt längre och där gavs utförligare information om hur analysen skulle göras. Den teknisk-analytiska läsarten kombinerades med en intentionsorienterad, det vill säga man ställer frågan om vad författaren kunde mena med texten. Att värdera den skönlitterära texten blev också allt vanligare.

Också i de nya läsförståelsetesterna dominerar en teknisk-analytisk läsart, där eleven skall göra en litterär analys och i proven i Svenska 1 som är obligatoriska är det tydligt att litterära begrepp fått en framskjuten plats. Det var också en tanke med proven. På så vis ligger det mycket i vad Tor Hultman konstaterade redan 1991 att det ligger ett stort ansvar på provkonstruktörerna för: ”Styr våra prov undervisningen åt rätt håll? Om denna fråga måste vi föra en ständig dialog mellan lärare och elever” (Nilsson, s. 68).

Nilsson tar frågan på allvar. Hon är väl insatt i både tidigare forskning och i de teoretiska perspektiv hon anlägger som rör läsarter, subjektspositioner, interpellation och diskursanalys. Intressant i studien är att litteraturhistoriska kunskaper inte alls efterfrågas, varken förr eller i dag. Vad som efterfrågas är tydliga färdigheter. Eleven skall kunna läsa olika sorters texter och sammanställa dessa till en egen text. Slående är att det tematiska arbetet blir styrande, inte bara för vad som analyseras utan också för hur litteraturen behandlas.

En viktig iakttagelse är att elevernas skribentroll ändrat sig under årens lopp. I centralproven tilltalas eleven som elev som skall göra en skoluppgift, medan eleven i de nationella proven allt oftare placeras in i ”en ’fiktiv autentisk’ skrivsituation” (s. 171). Det betyder att eleven skall låtsas vara en samhällsdebattör, en recensent, en journalist. Eleven skall skriva för en tänkt offentlighet, vilket är en annan position än tidigare. Eleven skall träda fram som subjekt och berätta om sin läsning och sig själv och bli med Martha Nussbaums ord en demokratisk världsmedborgare. Men som Nilsson klokt skriver: ”Öppenheten måste ändå ses som starkt begränsad” (s. 174). Det handlar till syvende och sist om ett prov, där läraren sätter betyg på uppgiften. Här skulle kanske också Bernsteins tankegångar om en stark och svag inramning kunna varit intressant som bollplank för att lyfta frågan om vem som gynnas av systemet med nationella prov i skolan.

Nilssons avhandling Att skapa en läsare ger en grundlig och intressant analys av nationella examinationer och synen på läsning över tid. Den visar övertygande hur komplext området är och inte minst att det behövs mer debatt och forskning. Ta stafetten!

Anna Nordenstam

Anna Nordenstam är professor i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet och docent
i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

 

Relaterat