Vi möttes i korridoren, Maggan och jag, för första gången på länge. Det var en hel del som skulle avhandlas där i språnget; det framskjutna mötet med den besvärliga vårdnadshavaren, SO-planeringen för de gemensamma elever vi försöker tippa över kanten till ett E, höftleden som krånglat, vårt kommande arbetslagsmöte som kanske, kanske blir av. 

 Alla dessa samtal som inte längre kommer till stånd i personalrummet eftersom ordet gemensam rast inte existerar numera. Schemaläggaren har uppenbarligen haft andra prioriteringar än att få till en organisation med möjliga mötespunkter kolleger emellan. 

RÖRIGT ÄR DET MED alla beslut som fattas utan att pedagogerna har fått säga sitt. Lätt att det blir fel och går helt stick i stäv med intentionerna från dem där uppe. Förvaltningen. Det skulle ju bli så bra med den nya Grundskoleförvaltningen – demokratin skulle komma närmare och likvärdigheten mellan stadens skolor skulle öka. Det skulle bli mer storskaligt och med detta bättre ekonomi. Alltså med återinförd centralisering och tydligt utpekade huvudmän och ansvariga, back to the nice sixties med andra ord. Nu blev det ju helt tvärtom i stället, tyvärr. 

Att öka likvärdigheten mellan stadens olika skolor är ett eftersträvansvärt mål i sig. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer, enligt Ove Sernhede, professor i socialt arbete, verksam på institutionen för Barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet. Det måste till någon slags politisk vilja, någon slags förändring för att bryta denna snedvridna fördelning, men än kan ingen sådan skönjas. Soppan som förvaltningen kokat ihop är i stället ganska besk i smaken att sörpla i sig för skolfolket på golvet. Det är besparingar och besparingar och nya besparingar. Elever pytsas ut på de olika skolorna i en hastighet som borde fartbegränsas rejält. Ordentliga överlämningar kring elevernas tidigare skolgång, eventuella svårigheter och språkkunskaper verkar vara helt glömda. 

SKOLANS SPARBETING är som sagt fortsatt enormt. Lägg till pandemin på detta och ett ökande antal elever helt utan språkkunskaper i svenska, så förstår man att det blir aningen rörigt.

Det är ingen överdrift att säga att lärarna gå på knäna. Det gör eleverna med. Och rektorerna. De sistnämnda sliter sitt hår för att få det hela att fungera. Men det fungerar inte ändå för det fattas något. 

Det fattas elevnära personal med god kompetens. Det fattas duktiga speciallärare, svenska som andraspråkslärare, elevassistenter, lärare med förmåga att upprätthålla regler, normer och en viss ordning i skolan. Det fattas även arbetsbeskrivningar. Personalen jobbar med lite vad som helst; schemaläggning, vikarieanskaffning eller vickar helt enkelt själva, coachinginsatser till elever med problematisk skolfrånvaro, skolbibliotekarie, kartongpressare, datasupport – alla gör allt. 

OCH UNDERVISNINGEN? Den sköter sig själv. Öppna dörren och sätt i gång och jobba bara. Med vad? Vad du vill – vi har inte haft tid till att planera något arbetsområde. Slå upp boken på sidan 6-80, var som helst. Sätt igång! Lärares konferenstid ligger fast eller har till och med minskat över tid. Gemensamma kaffepauser finns inte på kartan längre. Så hur skulle den gemensamma lektionsplaneringen gå till?

Maggan och jag, där i korridoren, vi stannar till lite kort. Sedan hastar vi vidare åt var sitt håll. Bara tio minuter kvar tills eleverna börjar strömma till.

Gurli Malmqvist
Lärare i svenska/svenska som andraspråk och specialpedagog
Göteborg

Läs fler krönikor av Gurli Malmqvist: ”Jag väljer Yahya Hassan istället för Strindberg”