Illustration: Ida Holmedal

Illustration: Ida Holmedal

En kanon skulle kunna öka likvärdigheten, ge fler tillgång till kulturella referensramar och bidra till att vi läser mer i skolan. För vi behöver läsa mer och låta eleverna upptäcka vad det finns att läsa.

Ibland får jag frågan – vad tycker du att vi ska läsa i skolan? Jag brukar svara:  ”Kejsarens nya kläder av HC Andersen!”

Uttrycket ”Kejsarens nya kläder” används både i tidningsrubriker, i löpande text och i muntlig argumentation och används för att sammanfatta hur vi blundar för det uppenbara och blåser upp ingenting till någonting och skyddar egen heder genom att göra en kollektiv sanning av det som inte finns. En hel saga ryms i uttrycket. I skolan kan vi inte anta att kunskaper finns om vi inte undervisar om dem. Därför ska berättelsen Kejsarens nya kläder läsas för eller med eleverna så att de kan göras delaktiga och inbegripna i själva uttrycket.

Temat för detta nummer är just ”Vad ska vi läsa i skolan?”. Trots att frågor om en kanon blossar upp med jämna mellanrum har vi ännu ingen. Diskussionen har däremot lett till låsta läger för och emot kanon. Frågan involverar och engagerar både i och utanför skolan. I skolan kan lärare som redan undervisar framgångsrikt med litteratur uppleva att en eventuell kanon kan beskära den egna möjligheten och friheten att välja vad som ska läsas, en annan lärare kan finna stöd i vad som bör och ska läsas och ytterligare andra kan se en möjlighet att genom en kanon tvinga eleverna att läsa viss litteratur. Men oavsett vad vi tycker sätter en diskussion om kanon ljuset på litteraturen som eleverna ska möta i skolan.

Vad läser vi i skolan idag?

Vad läser vi i skolan idag? Om vi undersöker hur det ser ut på våra egna skolor kan vi få en överblick över vad vi läser med eleverna, synliggöra det och få en diskussion om vad och varför vi läser. En kanon berör dock oftast bara de högre stadierna, vilket gör att frågan om vad vi ska läsa blir en fråga för svensklärare på högstadiet. Det betyder att frågan isoleras till några få årskurser, få lärare och ska rymmas inom några år av den samlade tiden i grundskolan när det behöver diskuteras av alla lärare i hela skolan. Vi behöver en samlad bild av skolans läsning och insyn i det kollegiala arbetet med att undervisa så att elever både lär sig läsa och fortsatt tycker om att läsa, ja, till och med väljer att läsa. Hur vi gör detta är en fråga för professionen. Läraren och författaren Daniel Pennac (1995) beskriver hur han lockar sina elever in i världslitteraturen genom att högläsa:

– Bra, säger läraren, eftersom ni inte tycker om att läsa … ska jag läsa för er.  Utan övergång öppnar han portföljen och tar ut en bok som är hur tjock som helst, en kubiskt grej, verkligen jättetjock, med glättad pärm, något i hästväg. – Nå, är ni klara? De tror varken sina ögon eller sina öron. Tänker den där typen läsa allt det där för dem? Men det kommer ju ta hela året! Villrådighet … En viss spänning till och med … Det finns inte en lärare som tänker använda hela året till att läsa.

Det tar inte en termin att läsa en bok för eleverna. Det tar cirka fem lektioner att högläsa en bok på 200 sidor. HC Andersens berättelse Kejsarens nya kläder, sju sidor löpande text, tar mindre än 10 minuter att högläsa.

Textsamtalens möjlighet

Jag har tidigare varit tveksam till en kanon. Men när undervisningen nu förändras med textsamtal och gemensam läsning ser jag möjligheter. Eleverna lämnas inte ensamma med böcker att läsa och frågor att besvara utan omsluts av undervisningens fokus och gemenskap.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området (Kulturrådets skriftserie, 2015) har litteraturvetaren Jonas Anderson bland annat lyft fram forskaren Sten Furhammars fyra kategorier rörande förhållningssätt till läsning:

  • den opersonliga upplevelseläsningen som rör underhållning och förströelse
  • den personliga upplevelseläsningen där de egna erfarenheterna kopplas till det man läser
  • den opersonliga instrumentella läsningen som handlar om att tillägna sig kunskaper
  • den personliga instrumentella läsningen som kopplas till tröst och existentiell självreflektion

Forskningen visar, enligt Andersson, att det gagnar intresset för läsning när vi ges möjlighet att koppla våra egna erfarenheter till det vi läser. Genom textsamtal ges eleverna möjlighet att formulera sina egna erfarenheter och lyssna till andras vilket gör läsningens innehåll intressant och därmed meningsfullt. Undervisningen äger rum i skolan och läsningen ska också äga rum där. Textsamtal är en undervisning som möjliggör för läraren att arbeta med vilken text som helst. För eleverna innebär textsamtal att de får tänka, kommunicera och lära genom en text.

Ett gemensamt minimum

Men vad ska vi då läsa? Ett tankeexperiment är att en kanon omsluter alla årskurser i grundskolan och innehåller ett verk per termin.  Det betyder att skolan garanterar att samtliga elever får möta 18 litterära verk. Det betyder ett minimum av gemensamma litteraturupplevelser men skapar även utrymme för annan litteratur eftersom läraren också måste ha tillgång till andra texter och göra andra litteraturval lämpade för undervisningens innehåll, elevernas intresse och uppkomna aktuella frågor.

En kanon är inte heller ristad i sten. Den kan utvärderas, förändras och utvidgas. Precis som allt annat i skolan måste också en kanon kritiskt vägas, utvecklas, omvärderas och förnyas. Men en kanon får sitt värde genom att skolan talar om den och vidgar innebörden av det lästa med den gemenskap som kommer av att samtala om det gemensamma. Vi kan alltid prata med eleverna om de böcker vi vet att skolan läser.

Frågor att fundera över

Vilken litteratur ska listan representera? Det bästa möjliga är om listan innehåller en repertoar som leder läsningen vidare och som öppnar upp för annan litteratur. Det betyder förslag på böcker att läsa som springer ur det man har läst. Genom att få möta litteraturen i undervisningen ges eleverna ett innehåll de inte kan välja bort. Men när de har läst kan vi ge dem en mängd ingångar till andra böcker att läsa.

Den ryska litteraturen sägs komma ur Gogols berättelse Kappan. Men inte förrän vi har läst Kappan kan vi ges möjlighet att upptäcka vilka författare som hämtade skriv- och berättarlust genom den och vilka verk som kom ur den. Genom textsamtal, diskussioner, gemensam läsning, högläsning och stunder för fokuserad läsning kan vi möta en kanon och därigenom möjliggöra för annat att läsa.

En kanon ska inte heller betyda att elevernas självständiga läsval betraktas styvmoderligt. All läsning behövs i skolan. Den gemensamma vägledda läsningen och den egna fria läsningen. Dessa bör inte sättas mot varandra, värderas som bättre eller sämre, utan vara olika delar i hur vi läser och vad.  Frågan är om det pragmatiska förhållningssättet där det är viktiga är att elever läser oavsett vad det är, kan rymmas bredvid ett där det handlar om gemensamt kulturarv och läsning av klassiker?

Om vi ska diskutera kanon måste vi också diskutera värdet av ett väl fungerande skolbibliotek med anställda skolbibliotekarier som främjar både elevernas och lärarnas intresse för vad som finns att läsa. Skolan har en kompensatorisk roll då det gäller tillgång på böcker. En kanon kan bidra till en likvärdig skola där alla elever ges samma möjligheter oavsett vilka böcker som finns i föräldrarnas bokhyllor. En kanon kan också bidra till att vi läser mer i skolan. För vi behöver läsa mer. Både för att lära oss läsa, men också för att upptäcka vad det finns att läsa.

Rikligt med böcker på skolan

Det är i skolan intresset för läsning måste skapas. Det betyder att det måste finnas rikligt med böcker i skolan och digitala möjligheter att läsa. Med fokus på att kunna läsa och fortsätta läsa behöver skolan se över både bokbestånd och underhålla läsintresset genom att skapa tid för läsning.

Jag ser textsamtalen som undervisning, högläsningen som en möjlighet, rikligt med tid att läsa som en nödvändighet, lärarnas läsintresse och undervisande engagemang som en förutsättning och skolbibliotek och skolbibliotekarier som en självklarhet i en skola där eleverna lär sig läsa och fortsätter att läsa både för studier och för livet. En elev i årskurs nio berättar (Körling, Ovan trädtopparna, 2016):

Det mesta av läsningen i skolan handlar om instruktioner och information. Det händer mycket sällan att vi läser skönlitteratur i skolan. Jag minns bara en gång som vi läste en skönlitterär bok och den handlade om andra världskriget. Eftersom vi läser så lite kan vi inte upptäcka vad det är att läsa. Man säger ju att ungdomar inte läser men jag tycker att man ska låta ungdomar läsa och att det ska vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara upptäcka genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om. Vi borde få läsa på många olika sätt i skolan, läsa ljudböcker, vanliga böcker, faktaböcker och fantasyböcker. 

En kanon är inte lösningen på skolans läsning men kan vara en del av den. Det handlar alltid om att säkerställa och möjliggöra för elever att få läsa på det sätt de kan, underhålla läsintresset och skapa gemenskap med litteraturen i centrum. En kanon kan vara möjlig om den kopplas till textsamtal som underhåller både lärare och elever att läsa och kommunicera. Läsförmåga och läsintresse ska inte vila i elevens ensamma knä utan i professionen vid skolan där skolans uppdrag, ansvar och inriktning handlar om att lära sig läsa och att fortsätta läsa.

Anne-Marie Körling

Anne-Marie Körling är lärare i svenska, författare och Läsambassadör.

 

Referenser

Andersen, HC: Kejsarens nya kläder, i översättning av Bengt Anderberg, 1982. Almqvist & Wiksell

Anderson, Jonas: Med läsning som mål, Kulturrådets skriftserie 2015:3 (Finns att ladda ned som PDF)

Gogol, Nikolaj: Kappan, i översättning av K.E. Peterson, 2015, H:ström Text Kultur

Pennac, Daniel: Som en roman, 1995. Brombergs Förlag

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.