Illustration: Ida Holmedal

Illustration: Ida Holmedal

Kanonbegreppet är ett trubbigt och politiserat instrument för val av litteratur. Det är varje enskild lärare som med ämnesdidaktiskt arbete måste skapa en relevant litteraturundervisning.

Ibland blir man frestad att formulera råd. Oftast hindrar man sig själv, väl medveten om att man inte så sällan får äta upp dem. Trots denna medvetenhet dristar jag mig dock till ett råd till min hädangångne svensklärare. Hen såg nämligen som sin uppgift att förmedla de allra vackraste och värdefulla skatterna i vårt litterära arv till det uppväxande släktet, ofta med hänvisningen att de ingick i vår litterära kanon. Rådet är: Tag aldrig begreppet kanon i din mun oavsett om du befinner dig i Hades, Nifelheim, den Första kretsen eller annorstädes! Detta är inte sagt som sarkasm eller med ironi utan är ett helt sakligt konstaterande med tanke på ditt ”framtida” välbefinnande. Begreppet kanon är, ska du veta, numera dels ett trubbigt instrument för motivering av läsning av äldre litteratur, dels kontaminerat av både dess försvarare och dess belackare.

 

Det trubbiga instrumentet

En utgångspunkt för undervisningen i litteratur är att den för något gott med sig (Persson, 2012). Lite fritt formulerat anses den goda litteraturen

  • ge kunskap om människan och hennes villkor
  • utveckla de som läser den
  • vara skriven av människor med en särskild insikt i människans villkor och en formuleringskonst som gör att deras verk är estetiskt fulländade ”klassiker”
  • inte i första hand vara förströelse utan måste läsas på rätt sätt för att avtäcka deras inre kvaliteter.

Dessa punkter utgör till stora delar den ideologi som dels motiverat att litteraturen har en viktig plats i undervisning på olika nivåer i undervisningsväsendet, dels motiverar vad som ska tas upp i undervisningen och hur det ska göras.

Denna legitimering av litteratur är elegant i sin förföriska enkelhet och används ofta för legitimeringen av en litterär kanon. I Litteraturhistoriens grundbegrepp (2004) säger nämligen Staffan Bergsten och Lars Elleström att kanon består av ”de diktverk vilka oberoende av enskilda läsares och forskares personliga tycke och smak anses utgöra det omistliga arv som varje ny generation av bildningssökande har att tillägna sig och föra vidare” (s. 31). I denna definition återfinns en didaktisk och fostrande dimension, då det talas om ”bildningssökande” och att kanon är något man måste tillägna sig och föra vidare.

Ett av de mer kända och inflytelserika försöken till att argumentera för en litterär kanon står den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom för. I sitt arbete Den västerländska kanon (2000) hävdar han att det finns en rent estetiskt motiverad kanon, fri från samhälleliga värderingar och krav på moraliska och politiska hänsynstagande. Denna kanon utkristalliserar sig genom att nya diktare utnämner de gamla mästarna till sina föregångare och på så sätt skapar en kedja av högtstående författarskap.

Hur kan detta som verkar så enkelt vara ett trubbigt instrument? Mer om det senare.

Kontamineringen

I utbildningssammanhang finns det en lockelse i föreställningen om en litterär kanon, då den med hjälp av experter som de ovan anförda, framställs som något som står över tillfälliga värderingar vad gäller tycke och smak, politiska synsätt och moraliska ståndpunkter. Dessutom kan den genom sin objektivitet anföras som ett neutralt medel för att skapa gemenskap. Genom att alla får bekantgöra sig med en gemensam kanon neutraliseras skillnader vad gäller klass, etnicitet och kön. Den ses som ett kitt som håller oss samman.

Tankegångar av det här slaget fick den liberala politikern Cecilia Wikström att 2006, i somras upprepade av Ebba Bush Thor (KD) i Almedalen, föreslå införandet av en svensk litterär kanon i den svenska skolan (Wikström, 2006). Som förebild hade hon bland annat Danmark, som 2004 infört en gemensam dansk litterär kanon bestående av 15 danska författare.

När man gör utbildningspolitik av kanon riskerar den emellertid att abrupt dras ner från sitt universella idealtillstånd och bli en del av den aktuella skol- och samhällsdebatten, vilket gör att den riskerar bli ideologiskt kontaminerad, nedsmutsad och befläckad. Det som i förstone kunde uppfattas som ett lämpligt medel för gemenskap visar sig vara den direkta motsatsen. Vad som händer är att idén om att skapa en kanon för skolan redan på formuleringsstadiet gör våld på de principer som skänker mer litteraturvetenskapligt och estetiskt definierade kanonkonceptioner en grad av relativ oantastlighet. Den blir politik.

En kraftig reaktion på kanonförslaget kom från Staffan Jonsson, som reaktion på Cecilia Wikströms idé om att ena och skapa gemenskap genom kanon skrev följande:

Hur föreställer sig Cecilia Wikström att detta enande går till? Är det realistiskt att tro att det kan ske med en litterär kanon? Fordras inte starkare medel? Lars Hermansson på Kulturnytt sade att det lät som 1930-tal. Jag tillfogar att det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna. Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Att en svensk riksdagsledamot ens viskar om en kulturpolitik med en sådan målsättning är skandalöst. Men sannolikt handlar det bara om bottenlös dumhet. (Jonsson, 2006)

Tydligare än så här kan det inte bli att en föreskrivande kanon i skolsammanhang blir politik, i det här fallet till och med världspolitik med hänvisningar till den diktatoriska terrorns historia – en annan väg för kontaminering av kanon.

Problemet

Hur kan det bli så här infekterat? Låt oss ta det steg för steg. För det första har vi en uppfattning som bygger på tanken att en höglitterär kanon utkristalliserar sig genom ”naturliga krafter”. Det som inte håller måttet faller bort medan den litteratur som är av värde består. Man kan vara mer eller mindre precis i hur detta urval faktiskt går till. En variant är den som Bloom formulerade. En annan ”naturlig process” är den litteraturhistoriska, som delvis kan kombineras med den förra.

Den uppmärksamme har noterat att citationstecken omgärdar begreppen ”naturliga krafter” och ”naturlig process”. Skälet till detta är att det finns många tämligen självklara vetenskaps- och kunskapsteoretiska invändningar mot det ”naturliga” i detta sammanhang. Båda dessa urvalsprocesser måste ju till syvende og sidst genomföras av mänskliga individer, präglade av alla de brister som vanligen tillskrivs dessa: egenintressen, nationalitet, klass, kön och etnicitet (se exempelvis Williams, 1997). Till yttermera visso är det så att många, till exempel en hel del skolpolitiker, sätter sin tilltro till att dessa kulturella institutioner, det vill säga författare, förlag, kritiker och vetenskapsmän, formulerar någon slags mer eller mindre sanningsenlig bild av det värdefulla och goda i vår litteratur.

Nästa steg i kanontankens utveckling mot kontroversiell status är att den blir en del av nations-, kultur- och utbildningspolitik. Den kanon som Bloom förespråkar är i princip inte grundad på författarnas nationalitet. Deras kvalificering bygger istället på estetiskt värde. Litteraturhistoriker, däremot, har sedan professionens begynnelse lagt stor vikt vid författarnas språkliga och nationella hemvist. Litteraturhistoriska studier ingick från början i de nationella projekt som fick luft under vingarna under romantiken med syfte att visa på storheten hos ett folk, ett språk och en nation genom att lyfta fram andliga storverk inom litteraturen.

Även om moderna litteraturhistoriska framställningar är helt befriade från romantikenens nationalistiska förtecken, är viktiga kategoriseringar fortfarande språk och nationell hemhörighet, helt naturligt eftersom den litterära scenen i mångt mycket fortfarande är språkligt och nationellt definierad.

Lösningen

Att hänvisa till kanon är en förment enkel lösning (lika förment som att denna text egentligen är riktad till min gamla svensklärare) om man vill argumentera för kulturarvets plats i undervisningen. Vad det handlar om är att som lärare ägna sig åt ett hederligt ämnesdidaktiskt arbete, det vill säga att utifrån styrdokumentens intentioner samt samhällets behov och förväntningar väga egna intressen och kunskaper mot elevernas kunskapsbehov och förutsättningar för att skapa en fungerande och relevant litteraturundervisning. En oreflekterad tradering av en av staten sanktionerad och påbjuden kanon är den sämsta hjälp vårt kulturarv kan få för sin överlevnad. Klarar det sig inte utan denna ”hjälp”, förtjänar det inte att traderas.

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Referenser

Bergsten, Staffan & Elleström, Lars (2004) Litteraturhistoriens grundbegrepp. Lund: Studentlitteratur.

Bloom, Harold (2000) Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Jonsson, Staffan (2006) ”Litteratur som gränsvakt”, Dagens Nyheter 2006-07-31.

Persson, Magnus (2012) Den goda boken. Samtida föreställningar om litteratur och läsning. Lund: Studentlitteratur.

Wikström, Cecilia (2006) ”Skapa en svensk litteraturkanon”, Sydvsvenskan 2006-07-22

Williams, Anna (1997) Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet. Stockholm: Gidlund.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.

I dagens splittrade mediesamhälle är det viktigare än någonsin att träna förmågan till koncentration och inlevelse. Ett sätt att dra in eleverna i en berättelse är att använda intrigen som utgångspunkt för litteraturdidaktiken.