Ett flerspråkigt Norden är möjligt

Den nordiska språkgemenskapen har en lång historia. Den är både folkligt och politiskt förankrad. Lärares och elevers attityder till grannspråken kännetecknas dock sedan årtionden av ointresse eller till och med viss beröringsskräck. Med små medel skulle skolan kunna vända den negativa trenden och utrusta alla skolelever med en naturlig flerspråkighet.

Jag vill börja den här artikeln anekdotiskt.  För länge sen, år 2003, var jag en av arrangörerna av en konferens för språkvårdare och språkpolitiker från hela Europa. Som alltid i sådana sammanhang var det känsligt med tolkningen. Våra resurser räckte inte för att simultantolka alla officiella språk utan vi fick nöja oss med sex: engelska, tyska, franska, spanska, italienska och skandinaviska. Islänningen talade danska, finländaren svenska och vi andra nordbor uttryckte oss omsorgsfullt och skriftnära. I headseten kunde vi höra spanskan eller tyskan omvandlas till ovanligt tydlig danska, norska eller svenska. Fem länder delade på en tolk utan knot. Det var annat än till exempel spanjorer och italienare, som, trots att deras språk i stort sett inte är mer olika varandra än svenska och danska, måste ha var sin tolk.

Uppståndelsen blev inte obetydlig. Tyskar och nederländare förundrades. Den franska delegationen begärde särskild överläggning med de nordiska företrädarna för att höra hur man bär sig åt för att få folk att vara så motagliga inför varandras grannspråk. Vad gör ni i skolorna? Vi nordiska delegater rodnade och fnissade omväxlande över detta intensiva intresse för vår ganska ömkliga grannspråksundervisning, men det var dumt av oss. Vi borde han insett att den nordiska språkgemenskapen är ett ovanligt och mycket lärorikt språkpolitiskt projekt.

Särställningen i svensk språkpolitik för de skandinaviska grannspråken, danska och norska, hör till idén om den nordiska språkgemenskapen. Den innefattar också talare av andra språk i Norden. Men den här artikeln handlar främst om danska och norska.

Nordisk gemenskap

Denna skandinaviska språkgemenskap har två rötter. Den ena är ideologisk: Nordens länder har en gemensam historia, kultur och framtid. Den kan spåras tillbaka åtminstone till 1800-talets skandinavism, men tog modernare form under mellankrigstiden och var kanske som starkast årtiondena efter andra världskriget.  Även om de flesta svenskar är föga engagerade i nordisk gemenskap är det en djupt rotad folklig idé, på gränsen till självklarhet. En svensk och en dansk som stöter på varandra någonstans utanför Norden anse sig nästan alltid ha mer gemensamt än en svensk och en nederländare. Få förvånas när det talas om ”Norden” som ett begrepp. En resa till Danmark, Norge eller Finland räknas knappt som en utlandsresa.

Den andra utgångspunkten är praktisk och språklig. Svenska, danska och norska är så nära besläktade att de med viss ansträngning är ömsesidigt begripliga, framför allt i skrift. Man behöver inte studera dem grundligt i skolan i flera år för att förstå dem. Innan svenskarna omkring 1970 blev duktiga på engelska var Danmark och Norge – och Finland i viss mån – det enda land många svenskar hjälpligt kunde ta sig fram i med sina begränsade språkkunskaper. Den svenska majoritetsbefolkningen har en medfödd flerspråkighet i och med närheten till danska och norska. Det är resurs som det vore dumt att kasta bort.

Svenskar, danskar och norrmän kan alltså – om det vill sig väl – tala sina modersmål med varandra.  Det brukar kallas den primära nordiska språkgemenskapen. I den sekundära nordisk språkgemenskapen ingår finsktalande i Finland, färingar, grönlänningar, islänningar och samer. De kan inte tala sitt modersmål med de skandinavisktalande. Men islänningar, färingar och grönlänningar läser danska i skolan, finnarna läser svenska och samerna något av de skandinaviska språken. Det skulle ge tillträde till hela den nordiska språkgemenskapen. Det stämmer bara delvis.

Den nordiska språkgemenskapen är väl förankrad i politiska beslut och bestämmelser. Ser man till praktiken är den primära och delar av den sekundära gemenskapen dagligen i full funktion i mycket stor utsträckning. Det är främst i fråga om attityder och föreställningar som språkgemenskapen har problem som politiskt projekt.

Politisk enighet

Tre nordiska överenskommelser definierar den nordiska språkgemenskapen på politisk nivå. Den första är Helsingforsavtalet från 1962, som är utgångspunkt för mycket nordiskt samarbete. I artikel 8 förbinder sig undertecknarna att ”undervisningen och utbildningen skall i skolorna i de nordiska länderna i lämplig omfattning innefatta undervisning om språk, kultur och allmänna samhällsförhållanden i de övriga nordiska länderna, inbegripet Färöarna, Grönland och Åland.” Den andra är den nordiska språkkonventionen, som trädde i kraft 1987 och ger nordbor rätt att ”använda sitt eget språk” i grannländerna i kontakt med domstolar, sjukvård och myndigheter. Det gäller också finska och isländska. Den tredje är Deklaration om nordisk språkpolitik, som är en avsiktsförklaring från de nordiska utbildningsministrarna 2006; den är alltså inte bindande. Viktigast i detta sammanhang är det tredje och fjärde av deklarationens fem mål: ”att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på ett skandinaviskt språk” och ”att alla nordbor har grundläggande kunskaper om språkliga rättigheter i Norden och om språksituationen i Norden.”

Det är lätt att se komplikationer i dessa dokument, särskilt i konventionen från 1987.  Finskans och isländskans ställning är oklar, och det är knappast realistiskt att finnen i Esbjerg eller islänningen i Jyväskylä ska klara sina myndighetskontakter med sitt modersmål. För Sverige, Finland och Danmark är det numera rättsligt problematiskt att språkkonventionen ger särskilda rättigheter till medborgare från två EU-länder men inte till andra EU-länder. Och konventionen är uppenbart skriven medan man ännu tänkte sig ett fåtal modersmål i de nordiska länderna; utomnordiska immigranters ”eget språk” måste i det här fallet förstås som majoritetsspråket i deras nya hemland. Konventionen har därför också blivit en delvis död konvention. Men sammantaget ger de tre dokumenten ändå en stark politisk inramning för nordisk språkgemenskap.

Elever förstår engelska bättre

Praktiken kan självklart inte leva upp till de politiska dokumentens höga mål. Hur är det egentligen med den interskandinaviska språkförståelsen? Som svar på frågan brukar man hänvisa till en stor undersökning från 2005 av Lundaforskarna Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson. Över 1 800 gymnasister i samtliga nordiska länder testades för sin förståelse av norska, danska och svenska. Försökspersonerna fick se en sekvens ur ett frågesportprogram (”Vem vill bli miljonär?”), höra en nyhetsuppläsning och läsa en tidningsartikel och svara på innehålls- eller ordförståelsefrågor.  De testades också i engelska på motsvarande sätt.  Testresultaten för varje språk sammanfattades i ett förståelseindex. Värdet 10 innebär fullständig förståelse och alla rätt; det uppnår man inte ens på sitt modersmål. Men grovt sett innebär alla värden över 5 mycket god och så gott som problemfri förståelse och värden under 3 en mycket fragmentarisk, helt otillräcklig förståelse. Försökspersonerna fick också svara på en del frågor om sina attityder till grannspråk och sina erfarenheter av grannspråksundervisning.  Se tabell 1.

tabell

Tabellen visar åtskilligt intressant. Danskar och svenskar förstår varandra ungefär lika dåligt, medan norrmän inte har några problem med vare sig danska eller norska. Svenskar klarar norskan bra medan den är lite svårare för danskarna. Finnar (med finska som modersmål) begriper över huvud taget inte danska och norska. Islänningar klarar danskan bra, men har problem med svenska och norska. Färingar förstår utmärkt alla tre skandinaviska språk. Och engelskan är nästan alltid lättare än de nordiska grannspråken.

Det är uppenbart lättare att förstå skriven danska och norska. Svenska gymnasister i undersökningen var till och med lite bättre på att förstå en dansk nyhetsartikel än en norsk. Vid närmare eftertanke är resultatet inte så förvånande. Svensk, norsk och dansk grammatik är mycket lika varandra. Danskt och norskt (särskilt bokmål) ordförråd är mycket lika men skiljer mer gentemot svenska.  Svenskt och norskt uttal ligger nära varandra men skiljer mer gentemot danskan. Väldigt många svenskar kan inte ens avgöra om en text är skriven på norska eller danska, men de hör skillnaden med en gång.

Bara svenskar, norrmän och danskar har svarat på frågan om grannspråksundervisning, eftersom svenska i Finland och danska på Island och Färöarna är obligatoriska skolämnen. Tabellen tyder på att skolorna förbryter sig mot Helsingforsavtalets artikel 8, särskilt i Sverige. Det kan dock tänkas att många elever faktiskt fått en del grannspråksundervisning men glömt bort det. Förhållandena skiftar också lokalt; de två siffrorna för undervisning i danska avser Stockholm respektive Helsingborg.

Bättre förståelse i praktiken

Man skulle kunna tolka resultaten så här: glöm den nordiska språkgemenskapen, och använd engelska som språk över gränserna! Det vore minst sagt en övertolkning. Så som undersökningen är upplagd är de dåliga resultaten förutbestämda: i klassrumsmiljö testar man skolelever som inte upplever något särskilt behov att kommunicera med grannspråkstalare. I praktiken prövas den nordiska språkgemenskapen först när danskar, norrmän och svenskar möts. Tusentals sådana möten sker varje dag, och det mesta tyder på att kommunikationen då fungerar väl, även om svenskar och danskar måste stödja sig på engelska i ett inledningsskede. En undersökning av svenskar som arbetar i äldrevården i Köpenhamn visar att den dansk-svenska kommunikationen fungerar mycket bra (Ridell 2008). Däremot är det säkert riktigt att finnar inte kan förväntas förstå danska och norska.

Det finns äldre undersökningar av nordisk grannspråksförståelse. Delsing och Lundin jämför med en studie från 1976 av värnpliktigas förståelse. Jämförelsen är metodiskt besvärlig, men tyder ändå på att förståelsen försämrats något. Framför allt har danskan blivit svårare, liksom danskarna blivit sämre på att förstå svenska. Det ökade avståndet till danskan kan eventuellt förklaras av att danskt uttal utvecklats så att det ligger långt från det danska skriftspråket; danska ord har sällan vad man kan kalla ljudenlig stavning numera. I talad grannspråkskommunikation kan man ha behov av att ”se ett ord framför sig”, det vill säga ta stöd av skriftbilden för att förstå bättre.

En fråga om attityder

Men den försämrade förståelsen kan lika mycket vara en fråga om attityder. I en studie från 2013 undersökte Robert Zola Christensen och Mari Bacquin köpenhamnska och malmöitiska gymnasisters grannspråksattityder. På frågan hur köpenhamnare respektive malmöiter upplevde att de blev förstådda på andra sidan Sundet svarade de ungefär ”ganska bra”. På frågan hur de tyckte det var att förstå grannspråket svarade köpenhamnarna ”ganska svårt” och malmöiterna ”mycket svårt”.  Vi upplever att vi gör oss förstådda samtidigt som vi upplever att vi inte förstår.

Det är komplicerat att förutspå framtiden för den nordiska språkgemenskapen. En möjlig utveckling är att den sekundära språkgemenskapen med finnar och islänningar reduceras starkt, särskilt om svenskan i (finsktalande) Finland respektive danskan på Island får en svagare ställning som skolämne.  Då kan i så fall sägas att denna språkgemenskap blev en historisk parentes under 1900-talets andra hälft. Om man undantar den bildade medelklassen så har i regel inte finnar och islänningar genom historien förstått svenska eller danska. Och detta samhällsskikt kommer ganska säkert att fortsätta att använda skandinaviska språk till en del. Också den primära språkgemenskapen kan reduceras så att danskan faller bort och i stort sett bara den ömsesidiga förståelsen av norska och svenska blir kvar. I ett språkhistoriskt perspektiv är det en större förändring.

En annan framtid är dock troligare: språkgemenskapen stärks för vissa grupper och försvagas för andra – och det är inte en klassfråga. Det är sannolikt att ett ökande antal svenskar, ur alla samhällsskikt, kommer att ha täta kontakter i arbete, fritid, familjebildning med ett eller flera nordiska grannländer, under en längre eller kortare del av livet. Svenska fiskrensare i Nordnorge, hotellstädare i Oslo eller butiksbiträden i Köpenhamn talar inte engelska med arbetskamrater och kunder. Samtidigt kommer stora grupper att helt sakna nordisk orientering. Människornas mycket skiftande villkor i förhållande till mångspråkighet och språklig variation, som allmänt anses typisk före globaliserade samhällen, skulle alltså känneteckna också nordisk språkgemenskap. Språksamhället är fullt av resurser av olika slag – dit hör bland allt annat nordiska grannspråk. Det är skolans uppgift att se till att resurserna är någorlunda åtkomliga för samtliga svenskar. Men vi utnyttjar dem mycket olika.

Motiv för undervisning i grannspråken

Den nordistiska ideologin som drivkraft för grannspråkstudier har konstant försvagats sedan 1950-talet. Jag vill avslutningsvis lyfta fram två andra motiv som mer anknyter till 2000-talets Sverige som mångspråkigt EU-land.

Det ena är EU:s mål i den så kallade Barcelonadeklarationen att alla EU-medborgare ska behärska 1+2 språk på god nivå. Siffran 1 står för modersmålet, medan +2 är två andra språk. Ett av dem är självklart engelska. Ett annat skulle kunna vara spanska, tyska eller franska om det svenska skolsystemet fick ordning på främmandespråksstudierna. Men det kan med några enkla grepp också vara danska eller norska. Om man tänker sig att svenska grundskolebarn läste danska och norska ungefär 5–8 timmar om året, från årskurs 1, skulle det antagligen räcka för att bryta negativa attityder, knäcka koderna och göra oss väl rustade för grannspråkskommunikation. (Ja, det går mycket bra att läsa danska i grundskolans årskurs 1. Man kan till exempel jämföra hur basordförrådet stavas på danska, upptäcka de väldiga överensstämmelserna och de små och roliga avvikelserna – om inte annat ett utmärkt sätt att stärka den så kallade metalingvistiska medvetenheten.)

Det andra motivet är att danska och norska är den svenska majoritetsbefolkningens flerspråkighet. Vi inbillar oss ibland att det här med flerspråkighet, det vill säga att använda fler språk än sitt modersmål och dem man primärt lärt i skolan, det är något exotiskt för långväga immigranter. Det är verkligen att dra obefogade skiljelinjer mellan vi och dom. Den svenska majoritetsbefolkningen föds till ett flerspråkigt Skandinavien. Och som fallet ofta är med flerspråkighet, så är de dominerande språken i regionen så nära släkt att de kan användas kors och tvärs utan egentlig formell inlärning. Det behövs bara öppenhet och lite lingvistisk beredskap för att möta ett nästan identiskt språk. Det vore väl konstigt om inte den svenska skolan förmådde ge sina elever det!

Olle Josephson

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.

Litteratur

Delsing, Lars-Olof och Lundin Åkesson, Katarina, 2005: Håller språken ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska.  (TemaNord 2005:573). Nordiska Minsiterrådet. Köpenhamn

Ridell, Karin, 2008: Dansk-svenska samtal i praktiken. Språklig interaktion och ackommodation mellan äldre och vårdpersonal i Öresundsregionen. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk. 76) Uppsala universitet.

Zola Christensen, Robert och Bacquin, Mari, 2013: Dansk og svensk – fra nabosprog til fremmedsprog? < http://projekt.ht.lu.se/uploads/media/Danskogsvensk.pdf>

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.

I dagens splittrade mediesamhälle är det viktigare än någonsin att träna förmågan till koncentration och inlevelse. Ett sätt att dra in eleverna i en berättelse är att använda intrigen som utgångspunkt för litteraturdidaktiken.

Kommentera