Illustration: Pia Koskela.

Det finns många sätt att tänka om skolämnet svenska. Det märks inte minst i vår läroplan. Syftesförklaringen lutar mot det Teleman kallar livskunskap (1991) som placerar ämnet nära eleven där litteratur blir en källa för att få kunskap om “sig själv, andra och omvärlden”. I det centrala innehållet finns delar där ett litteraturhistoriskt och språkvetenskapligt ämne framträder, men även ett ämne som väl överensstämmer med SLÅ:s senaste teman: ett kritiskt, digitalt och estetiskt ämne.

I kunskapskraven betonas färdigheter – svenska som ett färdighetsämne – som till exempel att läsa och producera olika texter. Alla dessa perspektiv har vi som lärare att förhålla oss till. Ofta rör sig lärare i flera fält samtidigt och ibland kan ingången vara i ett litteraturhistoriskt perspektiv som via frågor om livskunskap slutar i ett färdighetsfokus eller tvärtom. Många faktorer påverkar var läsningen, skrivandet, tänkandet och talandet tar vägen, exempelvis elevgrupp, tid till förfogande, sammanhang och framförallt undervisningens syfte. Det är därför värt att stanna upp och fundera på vilket eller vilka fält man befinner sig i, både för att eleverna ska förstå vad som förväntas och för att nå det tänkta syftet.

Frågan om kanon är nästan omöjlig att undvika när man pratar om ämnessyn. Lika svårt som att inta ett (rätt) perspektiv om ämnet är det att inta en position i dilemmat om vikten av en gemensam kulturell referensram och samtidigt vara lyhörd inför elevgruppen. Vem vill inte att eleverna ska ha läst och känna till Astrid Lindgren och Tove Jansson? Samtidigt har vi alla varit med om att texter har fungerat alldeles utmärkt i vissa klasser för att vara direkt olämpliga eller irrelevanta i andra. Vi bär alla på en inre kanon som påverkar vårt litteraturval.   Hur man än ser på frågan om en kanon motiverar dilemmat ett ständigt pågående samtal om vilken litteratur, och varför, vi läser i skolan.

Oavsett positionering i dessa frågor är det unika med ämnet svenska skönlitteratur och svenska språket. Svenska är ett ämne om men också ett ämne där görandet blir till ämnets innehåll – eleverna ska lära sig läsa, lyssna, (sam)tala och skriva.

Den trend som jag tycker mig se allt oftare är en formaliserad och nästintill mekaniserad syn på ämnet tömd på innehåll. Det handlar ofta om textproduktion och fragmentarisk läsning som kallas “läsförståelse”. Dessa färdigheter ska dessutom i tid och otid utsättas för screeningar i allehanda tester, alltifrån maskinella tester för ögonrörelser till nationella läsförståelseprov. Litteraturen och det “fria” tänkandet och skrivandet har fått en nästintill undanskymd plats. Då kan både vårdnadshavare och elever mötas av och förknippa ämnet med detta som en förälder nyligen skrev på Twitter:

Hjälper dottern i sexan med läxa i svenska. Istället för att tycka det är kul att skriva, som hon alltid har gjort, blir hon helt låst och förtvivlad för att hon tycker att det hon skriver inte motsvarar betygskraven.

Att läsa och skriva på allvar och med mening som inlärningsmetod är överordnad formell och isolerad färdighetsträning eftersom ”ingen pedagogik är bra om den stjälper elevens språkliga självförtroende” (Teleman 1991, 24). Läsningen och skrivandet måste betyda något för eleven. När den kommunikativa funktionen av den lästa texten och det skrivna blir relevant och meningsfullt för eleven kommer andra aspekter som begriplighet och språklig korrekthet också att bli det. Även om vi ibland träter om litteraturhistoriska epokers och kanons vara eller icke vara, kanske vi kan vara överens om detta iallafall?

Fredrik Sandström

Fredrik Sandström är högstadielärare i svenska på Gäddgårdsskolan i Arboga, ansvarig för www.lektionsbanken.se och ledamot i Svensklärarföreningens styrelse.

Referens: Teleman, Ulf, (1991), Lära svenska, Svenska språknämnden

Relaterat