Titel: Magiska möjligheter. Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete. Svenska barnboksinstitutets skriftserie nr 137. Makadam förlag 2016.
Av: Malin Alkestrand
Disputation: 2016-09-16
Högskola: Lunds universitet

I Svenskläraren 2016:3 recenserade jag Anna-Lova Olssons avhandling Strävan mot Unselfing (2015). Den handlade om Iris Murdochs teorier om hur skönlitteratur kan medverka till läsarens moraliska transformering, det vill säga hur han eller hon genom läsning av litteratur utvecklas till en bättre människa. I min recension uttryckte jag viss förvåning över att Olsson inte problematiserat Murdochs ståndpunkt om att så kallad fantasylitteratur inte bildade något bra underlag för moralisk transformering eftersom den saknade realism. Jag skrev bland annat: ”Låt vara att Harry Potter-böckerna skulle kunna betraktas som overkliga, men att deras läsare inte påverkats vad gäller moraliska aspekter har jag svårt att smälta.” Mig ovetande om det är högre makter som varit inblandade eller om det bara är ett utslag för slumpens skördar, föreligger nu en avhandling som utgår från den motsatta ståndpunkten, nämligen att fantasylitteratur mycket väl lämpar sig för, om än möjligen inte moralisk transformering, men gott och väl för skolans värdegrundsarbete. Det senare är ju en verksamhet som inte till ringa del implicerar moraliska dimensioner.

Malin Alkestrands nästan 350 sidor långa doktorsavhandling Magiska möjligheter: Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete (2016) har just som syfte, dock utan att nämna vare sig Iris Murdoch eller Olssons avhandling, att undersöka hur så kallad fantasylitteratur kan fungera som utgångspunkt för skolans värdegrundsarbete, i synnerhet i frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och kulturell mångfald. Materialet för undersökningen är tre fantasyserier: J. K. Rowlings Harry Potter-serie (1997–), Eoin Colfers serie om Artemis Fowl (2001–2012) och den svenska Engelsforstrilogin (2011–2013) med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som författare.

Studien är inte en empirisk studie i det avseendet att den undersöker hur dessa litterära verk fungerar i faktiskt undervisning, utan metoden är att utifrån de teoretiska verktygen Alkestrand använder sig av bestämma den didaktiska potentialen hos dessa verk i arbetet med värdegrundsfrågor.

Alkestrands bok består av fem kapitel. I det första presenteras de teoretiska utgångspunkterna. Undersökningen sätts i detta in i ett brett litteraturteoretiskt och litteraturdidaktiskt sammanhang med namn som Louise Rosenblatt och Martha Nussbaum, det vill säga i princip allt från receptionsteoretisk erfarenhetspedagogik till teorier om hur litteraturen kan utveckla oss till världsmedborgare. Till detta läggs teorier om makt och intersektionalitet. Därefter följer tre empiriska kapitel som tematiserar och fokuserar på var sin värdegrundsfråga: demokrati, mänskliga rättigheter och kulturell mångfald.

Demokratikapitlet analyserar hur ungdomarnas uppror, så som de skildras i Harry Potter-serien respektive Engelsforstrilogin, mot de institutioner som vill begränsa deras magiska krafter kan belysa värdet av att bevara demokrati men även ifrågasätta rådande maktförhållanden mellan barn och ungdomar å ena sidan och vuxna å den andra. Nästa kapitel sätter, med utgångspunkt från var sin karaktär ur de tre fantasyserierna, fokus på problemkomplexet mänskliga rättigheter. Särskild uppmärksamhet ägnas hur det för fantasylitteraturen utmärkande genredraget magi kan hjälpa karaktärerna att undslippa underordning och hur magi i sig kan uppfattas som en maktkategori. Det sista empiriska kapitlet, kapitel fyra i avhandlingen, behandlar således kulturell mångfald. Ett kroppsbyte i Engelsforstrilogin samt hur människor och älvor möts i Artemis Fowl-serien ses som exempel på hur fantasylitteraturen kan få oss att reflektera över det främmande, den främmande eller den andre och hur vi genom detta kan bearbeta våra fördomar om och öka vår förståelse för andra individer och kulturer.

Trots det stora material som ändå tre fantasyserier utgör och den spretighet som inte så sällan vidlåder skolans värdegrundsarbete, lyckas Alkestrand skapa ordning och reda. Det är lätt att följa hennes resonemang. Ordning på det litterära materialet får hon genom att ständigt återkomma till de mest framträdande dragen i genren, framför allt de som handlar om magi och mötet med det främmande. Det magiska, det främmande och alternativa är något som egentligen utmärker all god skönlitteratur, vilket Alkestrand givetvis är medveten om. Hon citerar i inledningen till sitt diskussionskapitel Hillis Millers som i On literature (2002) säger att ett ”work of literature is an abracadabra or hocus pocus that opens a new world”. Det är bara det att denna litteratur dels ligger eleverna så mycket närmare, dels på ett mer tydligt sätt skapar alternativa världar.

Värdegrundsproblematiken får hon ordning på genom att konkretisera denna i de ovan nämnda temana. Ett plus ifråga om detta är att Alkestrand inte bara utgår från läroplanernas formuleraringar om värdegrundsarbetet utan att hon också gör en kritisk läsning av dessa. Hon finner bland annat att frågan om alla människors lika värde, till exempel jämlikhet mellan könen, är föga problematiserad i nuvarande skrivningar som inte tar hänsyn till ojämlikheter inom könskategorierna.

Studien är väl genomförd och utstrålar en deciderad frenesi, som måhända mått bra av viss återhållsamhet. Som det är nu skulle arbete tjänat på viss koncentration. Fotnoterna, som ibland dominerar vissa sidor eller går över flera sidor, vittnar om att Alkestrand har haft svårt att prioritera bland allt hon vill förmedla och visa att hon kan. Vinsten är dock att avhandlingen kan fungera som en grundläggande kunskapskälla inom ämnet. Den visar hur litteratur som ligger eleverna livsvärld nära på ett konkret sätt kan användas i undervisningen och min övertygelse är att den modell för läsning som hon utformar kan överföras till annan ungdomslitteratur, till exempel som dystopierna Hungerspelsserien och Divergent-serien.

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat