fiktionenswebbCaroline Graeske
Fiktionens mångfald. Om läromedel, läsarter och didaktisk design.
Studentlitteratur (2015)

Vad är fiktion i svenskämnet på gymnasiet? Hur presenteras fiktionen i olika läromedel för svenska på gymnasiet? På vilka grunder väljer läromedelsförfattare ut litteratur till läromedlen? Och hur ska man arbeta med fiktion i klassrummet för att få en ökad förståelse för den? Detta är några av de frågor som Caroline Graeske besvarar i Fiktionens mångfald. Om läromedel, läsarter och didaktisk design.

Stundtals är det mycket intressant läsning. Jag gillar kopplingen till Michael Tengbergs läsarter, användandet av Basil Bernsteins modell för hur kunskap organiseras och genusperspektivet där begreppet intersektionalitet är i fokus. Intressant är resultatet av läromedelsanalysen, där det framkommer att det finns stora skillnader mellan läromedel i svenska. De största skillnaderna finns mellan läromedel för yrkesförberedande kontra högskoleförberedande program. Graeske skriver ”Analysen visar en tydlig skiktning i svenskämnet och att läromedlen fokuserar olika mål i böcker för yrkesförberedande och högskoleförberedande program” (s 82).

Intressant är också diskussionerna kring fiktionens funktion och vilka läsarter som används. Graeske visar att fiktionen i de flesta läromedlen blir en ”stimulanstext”, en text som ska hjälpa eleverna att uppnå färdigheter som egentligen inte har något med fiktionen i sig att göra. Graeske lyfter också att det hör till undantag att läsa och arbeta med fiktionen genom att nyttja flera olika läsarter och likaså att använda den metakognitiva läsarten, där man analyserar och reflekterar över den egna läsprocessen. Resultaten av läromedelsgranskningen ger med andra ord en rätt dyster bild.

Om läromedelsanalysen och de resultat som presenteras är bokens styrkor finns det också delar som upplevs som svårare att ta till sig. Jag tänker på de avslutande två kapitel där Graeske försöker visa på en didaktisk design som kan användas för att skapa en ökad fiktionsförståelse. Jag blir inte klok över om Graeske menar att hennes didaktiska design är skapad av henne. Hon lyfter in lässtrategier, ett dialogiskt perspektiv och ett genusperspektiv och kopplar ihop detta med tolv utgångspunkter i arbetet med fiktionen. Dessa är handling, karaktärer, miljö, tid, motiv, tematik, struktur, tecken, kontexter, genus, egna erfarenheter och metaperspektiv det vill säga rätt traditionella sätt att närma sig fiktion. Genom att arbeta med fiktionen utifrån dessa punkter, samtidigt som läraren modellerar och visar strategier för att närma sig texten, är Graeskes tanke att ”fiktionens flerfaldiga värde kommer till sin rätt och eleverna kan utveckla en metaförståelse om hur de läser” (s 145).  Det kan jag, och säkert många med mig, hålla med om men frågan kvarstår efter läsning, menar Graeske att hennes design är nyskapad? Vad är det i så fall som är nytt? Det skulle jag vilja veta.

Efter läsningen av Fiktionens mångfald. Om läromedel, läsarter och didaktisk design är det många frågor som surrar i mitt huvud. Vilka texter vill vi att våra elever ska möta? Vem ska göra urvalet? Får det ur ett likvärdighetsperspektiv finnas så stora skillnader mellan läromedel för yrkesförberedande kontra högskoleförberedande program? Och jag tänker att det kanske är här som Fiktionens mångfald har sin absolut största styrka. Den lyfter fram och synliggör sådant som man vetat med sig men inte riktigt kunnat sätta ord på. Fiktionens mångfald kan med största sannolikhet bidra till är en ökad och fortsatt diskussion om fiktionens plats och funktion i svenskämnets läroböcker.

Jenny Edvardsson

Jenny Edvardsson är lärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

 

Relaterat