Titel: Meningsskapandets möjligheter. Multimodal teoribildning och multiliteracies i skolan
Av: Petra Magnusson
Disputation: 2014-10-17
Högskola: Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö Högskola

Läraren Petra Magnusson märkte att svenskundervisningen fjärmade sig från elevernas verklighet och ställde sig frågan hur vi bäst kan utbilda de människor som ska forma framtidens samhälle. Hon tyckte att formen och mediet inte tycktes spela så stor roll för ungdomarna om texten innehöll vad de efterlyste. Det fanns också stöd i svensk forskning för detta. För att gå vidare sökte sig Petra Magnusson till forskarutbildningen i vid Malmö högskola. Där fick hon möjlighet att först skriva en licentiatavhandling Läsning i ny tid: pappersburen skrift i ett multimodalt perspektiv (2011) och därefter avhandlingen Meningsskapandets möjligheter. Multimodal teoribildning och multiliteracies i skolan, framlagd för ett år sedan i ämnet svenska med didaktisk inriktning.

Avhandlingen, som är en monografi, består av två större undersökningar. Den första studien är licentiatavhandlingen där lärares syn på text, läsning och undervisning undersöks utifrån multimodal teoribildning, medan den andra studien analyserar elevers arbeten från fler teckenvärldar än den skriftliga. Till dessa undersökningar finns som brukligt kapitel som redogör för avhandlingens teoretiska utgångspunkter och dess metodologi. Avhandlingen avslutas också med ett kapitel om de nya styrdokumenten GY11:s syn på skönlitteratur och en diskussion av ämnesplanen i svenska och dess förutsättningar för ett multimodalt meningsskapande.

Det skall sägas direkt att Magnusson tar tydlig ställning för ett ökat bruk av multimodala textvärldar i skolan. Det handlar om att skolan ”måste beakta och ta i bruk det lärande som sker utanför skolans arena” (s. 20) eftersom elevernas erfarenheter också finns där. Det gäller att nyansera den mediepanik som blossat upp från såväl politiskt som akademiskt håll, skriver Magnusson inledningsvis. Istället för att direkt avvisa de nya formerna som exempelvis bloggar, bilder, novellfilm undersöka och se vad det får för konsekvenser om dessa används i skolan för läs- och skrivförmågan och för undervisningen. Inställningen är sympatisk: det handlar om ”att bejaka det ’nya’ utan att förkasta det ’gamla’” (s. 24).

Det multimodala perspektivet är det bärande genom avhandlingen. Det rör sig om att mening eller meningserbjudanden (som är begreppet här) skapas i olika teckenvärldar, där skriftburen text är en av flera möjliga. I enlighet med de tongivande forskarna på fältet (bl.a. Gunter Kress, Theo van Leeuween, Staffan Selander) uppfattas meningen som en meningspotential och denna är avhängig av såväl kontexten som relationen mellan skapare och mottagare. Andra centrala begrepp i avhandlingen är multiliteracies, design, läsning, kunskapande och förstås lärande, där det sociokulturella perspektivet står i förgrunden. Metoden för de två undersökningarna är etnografisk med inslag av designstudie, där en medveten design innebär en möjlighet att skapa ny kunskap som kan bidra till att utveckla och förändra praktiken. Det empiriska materialet är insamlat från klassrum på en skola i Sverige med vanliga metoder inom forskningsfältet svenska med didaktisk inriktning. Det rör sig som enkäter, intervjuer, observationer och filminspelningar av undervisning. Med hjälp av detta empiriska material diskuterar Magnusson hur lärarnas design ser ut för lärande i studie ett och hur elevernas design i lärande ser ut i studie två. Undersökningarna gjordes med klasser på samhällsvetenskapliga programmet.

Den första undersökningen (som gjordes före Gy11) diskuterar hur tre lärare arbetar och resonerar kring arbetet med den diskursiva pappersburna skriften. Studien visar att såväl explicit som strukturerad undervisning kring läsandet liksom ett bejakande av ett vidgat textbegrepp, elevernas textvanor och samtalet som undervisningsform ger goda möjligheter till arbetet. Poängen är att när elevernas teckenvärldar från informella lärandemiljöer får ta plats och erkänns i klassrummet ”ökar elevernas möjligheter till subjektiv förankring”, skriver Magnusson (s. 239). Därigenom finns det vidare möjlighet till ett kritiskt-analytiskt förhållningssätt.

I den andra undersökningen arbetar eleverna i grupper med olika teckenvärldar som bild, blogg, novellfilm, reportage och novell. Uppgiften var att arbeta och tala om sina upplevelser av källan samt fundera på frågan om ”sättet som mening skapas i den källa som ni studerar” (s. 158). Därefter skulle en redovisning på 10-15 minuter äga rum som eleverna själva fick designa. Det visar sig att elevgrupperna hanterar meningserbjudandet på mycket olika vis. Stora delar av samtalen ägnas åt allt möjligt, gärna saker som låg långt ifrån uppgiften. Många hade svårigheter att förstå vad de skulle göra, då avsaknaden av lärarstyrning var påtaglig och uppgiften mycket fri. Detta resultat kan man jämföra med Patrik Liljas avhandling Contexualizing inquiry. Negotiations of tasks, tools and actions in an upper secondary classroom (2012), där projektarbete som form undersöks och det visar sig att eleverna inledningsvis hade svårt att förstå vad de skulle göra och mycket tid ägnades åt samtal om uppgiften.

Ett resultat i Magnussons avhandling är att trots att de visuella meningserbjudanden dominerar i uppgifterna, så dominerar den verbala i redovisningarna. Det varierar emellertid mellan grupperna och inte helt oväntat framhävs bildgruppen som de som tar fram det visuella mest. Eleverna i novellgruppen ansåg däremot uppgiften betydligt svårare och avsaknaden av lärarstyrning blev för dem ett hinder. Eleverna använde där mycket lite av tidigare kunskaper från annat skolarbete som undervisningen i lässtrategier eller samtalen om litteratur och också de tar fasta på de visuella bilderna som uppläsningen givit dem. Gruppen som ser en novellfilm lyfter fram handlingen och uppmärksammar i ringa grad de visuella resurserna och i gruppen med bloggen har eleverna svårt att engagera sig. En förklaring till det är enligt avhandlingen ”brist på igenkänning” (s. 190), men kanske var det helt enkelt val av blogg som här var en tonårsmammas i förorten med intresse för samhällsfrågor och som inte var tillräckligt intressant orsaken mer än att eleverna hade ”en brist på kompetens” (s. 191). Här hade det varit intressant med en jämförelse med samma grupp med fler och andra sorters bloggar. I samtalen i blogg- och novellgruppen förmår eleverna inte att nå längre i sina samtal än att knyta an till sina egna erfarenheter, vilket innebär, precis som Magnusson skriver, att det finns ”en risk att texten glöms bort” (s. 198). Här behöver eleverna uppenbart mer hjälp och tydligare instruktioner. I bildgruppen behövs detta i mindre grad, kanske för att eleverna är bättre rustade för det visuella.  Magnusson konstaterar efter en analys av styrdokumenten att dessa inte är ”förberedda för mulitmodalt meningsskapande” (s. 241) vilket kan tyckas märkligt.  Det verbalspråkliga meningsskapandet har fortfarande en stark ställning och det visuella finns endast i marginalen, trots att detta alltså är starkt hos eleverna och i samhället.

Avhandlingen förespråkar en multiliteracypedagogik, där en undervisning som ligger närmare elevernas erfarenheter är ett ideal. Det handlar om en undervisning som ger eleverna möjligheter ”att använda sina kunskaper efter sina behov och på nyskapande sätt.” (s. 246) Denna pedagogik har stora likheter med den erfarenhetspedagogiska idén som hade ett tydligt ideologiskt syfte att verka för ett demokratisk samhälle där alla elevers erfarenheter var värdefulla. I dagens samhälle spelar ju det visuella en allt större roll. Därför bör svenskämnet beakta dessa teckenvärldar också. Magnussons avhandling reser viktiga frågor där mer forskning om vad ett multiliteracyperspektiv är uppenbarligen behövs. Frågor som infinner sig är emellertid om alla teckenvärldar skall beaktas lika mycket inom svenskämnet? Och har skönlitteratur verkligen en så stark ställning som avhandlingen låter påskina i kapitlet om styrdokumenten och är det verkligen så att det motivet för särställningen ”inte går att finna i argument som gäller estetiska kvaliteter, kulturarv eller har att göra med fiktion och narration och inte heller om specifika erfarenheter i meningsskapandet i samband med läsning av skönlitteratur. Allt detta kan studeras och uppnås också genom meningssskapande i andra teckenvärldar och andra medier.” (s. 230) Skall detta inlägg läsas som att skönlitteratur är utbytbar mot andra medier? Isåfall invänder jag och känner jag viss oro. Däremot instämmer jag med Magnusson att fler teckenvärldar bör föras in i svenskämnet, men det får inte resultera i att skönlitteraturen ställs på undantag.

Anna Nordenstam

Anna Nordenstam är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och professor i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet.

Relaterat