Fokusera på lärandet

Om jag hade varit en elev idag och fått i uppgift att skriva en text om fusk så hade jag troligen börjat med att googla på ordet ”fusk”. Möjligen hade jag gått direkt till Mimers brunn, skolarbeten.se eller liknande sajter för att scrolla igenom andra elevarbeten. Oavsett om vi i undervisningen har arbetat med ett tema under lång tid, genomgått genrepedagogikens fyra faser, arbetat medvetet med den retoriska arbetsprocessen och tillsammans brainstormat idéer inför skrivandet, så är letandet på nätet en del av den sociala praktiken ”att skriva texter i skolan”.

I en svunnen, analog skoltid var fusk förknippat med svettiga, skrynkliga lappar och ord i tusch under neddragna skjortärmar. Att skriva av fakta om uttern i skolbiblioteket tänkte jag själv aldrig på som fusk. Genom digitaliseringen har synen på fusk förändrats och breddats till att vara mer eller mindre fult eller fint. Först har vi det taffliga fulfuskandet som saknar lärandepotential och som innebär stor risk för avslöjande. Det kan röra sig om helt eller delvis plagierade elevtexter med alltför hög eller varierande stilnivå. Den värsta fusksynden är köpta texter från obskyra nätföretag. Finfuskande, i gränslandet mellan det tillåtna och fusk, medför istället lärandepotential i form av goda råd och kommentarer från föräldrar eller kompisar. Alla elever har dock inte den möjligheten.

Vissa elever är fenomenala på att formulera om meningar så att inte ursprungskällan ska avslöjas i de dyra antifuskprogram som används av skolorna. Mindre språkkänsliga elever avslöjas emellertid, inte alltid av programmet men av uppmärksamma lärare, eftersom de förslag till andra ord som ges på synonymer.se och liknande sajter kräver språkkänsla och det är svårt med meningsbyggnaden när satsdelar ska byta plats. 

Medvetet fusk med hjälp av internet upptäckte jag av en slump första gången i slutet av 1990-talet när två elever hade lämnat in exakt samma text. Likt en detektiv gick jag under täckmantel in på de då hemliga sajter där elever delade med sig av sina texter. Men nu är internet en sådan stor del av både mitt och elevernas liv. Nuförtiden bemöter jag istället, trots skolans processkartor för fuskhantering, plagiat i kommentarer i form av: ”Våga tro mer på din egen förmåga nästa gång”, ”Jag ser att du har kämpat med att skriva med egna ord här! Jobba med att verkligen få fram vad ursprungstexten vill säga, inte bara göra om ordföljden.” eller ”Vad synd att så mycket kommer från (sajtens namn). Då kan jag tyvärr inte ge dig några råd om hur du bäst kan utveckla ditt språk och skrivande.” Och det fungerar.

Vi lärare deltar i en ofrivillig kapplöpning där nya metoder att avslöja fusk bara leder till nya fusksätt. Det är sorgligt om dyrbar arbetstid ägnas åt fuskletande istället för lärande, om vår energi äts upp av malande misstankar istället för att ägnas åt kreativitet och om tilliten mellan oss och eleverna bryts ner istället för att byggas upp. Låt texterna inspirera och förlora inte arbetsglädjen!

Ulrika Nemeth

Ulrika Nemeth är gymnasielektor i svenska och svenska som andraspråk på Östra gymnasiet i Huddinge kommun. Hon är också ledamot av Svensklärarföreningens styrelse och AU.

Relaterat

I ungdomslitteratur är ofta identitet förknippat med plats. Anna Nordenstam och Theres Brännmark samtalar om norr och söder med utgångspunkt i Ann-Helén Laestadius Tio över ett.