Illustration: Ida Holmedal
Kanon – själva ordet sätter genast igång reaktioner hos de insatta. För eller emot? Ofta reduceras ju frågan till detta ställningstagande. Inte sällan rör frågan också upp heta känslor. För elva år sedan rasade en debatt om kanon på Dagens Nyheters kultursidor, och just ordet ”rasade” beskriver den diskussionen ganska väl. Kanonfrågan är laddad.
Det är dock uppenbart att det inte är svensklärarna som har hörts mest när kanon har diskuterats offentligt. Nej, det är politiker och kulturpersonligheter som brukar sköta den offentliga debatten. Den blir då också ofta tydligt ideologiskt präglad. Självklart kan frågan vara ideologisk också för oss svensklärare, men jag är fullständigt övertygad om att en offentlig diskussion om kanon svensklärare emellan har betydligt bättre förutsättningar att bli mer nyanserad än den debatt som med jämna mellanrum förs i media. Argument som har förts fram av politiker har ju bland annat handlat om att elevernas läsförståelse automatiskt skulle öka om en kanon infördes, och det får nog anses som en något förenklad och likaså from förhoppning.
Inom Svensklärarföreningen har vi också olika åsikter i kanonfrågan; det vore konstigt annars. Åsiktsskillnaderna framgår bland annat på vår Facebooksida när ämnet kommer upp. Jag ser det som en styrka att vi i kollegial anda kan ta del av och lära oss av varandras argument i frågan. Att skriva om kanon är dock att sticka ut hakan lite grann. I somras skrev jag och styrelsen en debattartikel i Upsala Nya Tidning (2016-07-29), bland annat med anledning av Ebba Busch Thors förslag i Almedalen om att införa en litteraturkanon i den svenska skolan. Vi skrev då att vi ställde oss tveksamma till den typ av klassikerlista som Busch Thor förordade, men vi skrev också att frågan skulle kunna fördjupas. Vi vill med detta temanummer försöka bidra till en sådan fördjupad diskussion. Det är ju sällan antingen eller på det sätt som frågan ofta framställs i media.
I Danmark finns det ju sedan en tid tillbaka en kanon och det går naturligtvis att lära mycket av den diskussion som har förts där och av de erfarenheter som de har gjort. Jag tror själv att en öppenhjärtig diskussion om kanon är viktig, och det faktum att denna debatt sannolikt aldrig kommer att avslutas innebär inte på något sätt att diskussionen inte behövs. Tvärtom. Vi bör hela tiden tala med varandra om vilken litteratur vi läser och framför allt om varför vi läser just den litteraturen.
Detta temanummer av Svenskläraren är tänkt som en inspiration till vidare diskussion om dessa frågor kollegor emellan både i den virtuella och i den verkliga världen. Vår tanke med att ha kanon som tema är helt enkelt att försöka fördjupa och nyansera den diskussion som vi alla vet återkommer med jämna mellanrum. Själv skulle jag önska mig att kloka svensklärarkollegor finge ta mer plats i den offentliga diskussionen nästa gång en litterär kanon får politikers och medias uppmärksamhet.
Nils Larsson
Nils Larsson är ordförande i Svensklärarföreningen och adjunkt på Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet. Tidigare var han lärare i svenska och svenska som andraspråk på Rinkebyskolan i Stockholm.
Föregående artikel
En statlig kanon blir alltid politikNästa artikel
Att skugga intrigen
