Grammatiken – en ö eller ett språk?

Hur undervisar vi om grammatik så att kunskaperna sitter? Hur gör vi för att ge eleverna det metaspråk och den språkliga medvetenhet som de behöver i alla de andra lektionerna i svenskämnet? Hur gör vi helt enkelt grammatikundervisningen till något som eleverna kan använda?

Grammatik. Själva ordet är stigmatiserat, inte bara i lektionssalen och i klassrummet. Om jag talar om på en fest att jag forskar om grammatik blir folk ofta lite bleka. De har ju alla läst grammatik i skolan. Grammatik var tråkigt och de har glömt allt. Och när jag frågar dem – vilket jag faktiskt gör ibland – så säger de att de hade ett par veckors grammatik på något stadium, att de fick stenciler med uppgifter som de löste, och sen fick de ett prov. Och så var de klara med grammatiken. Som om den vore en ö, isolerad från allt annat i svenskundervisningen.

Och när jag i en lektionssal ställer frågan till en grupp med nya lärarstudenter: Är du bra på grammatik?, ja, då ser jag att bara en eller ett par av det femtiotal som sitter i salen lyfter handen. Tveksamt och bara till hälften. Själv håller jag min hand högt, högt upp för att de ska våga. Det gör de inte.

Så jag ställer följdfrågan: Kan du tala ditt modersmål utan problem? Alla händer flyger upp, och jag ber dem hålla händerna kvar i luften. Och så säger jag: Alla ni som räcker upp handen nu, ni är också bra på grammatik. Sedan visar jag med exempel att de mycket väl vet när definitheten på ett substantiv blivit fel, att de vet hur de ska sätta samman ord till en begriplig rogativ fråga (och att alla andra ordföljder blir ordsallad). Jag visar att de utan tvekan vet vad som är subjekt i en deklarativ sats med inversion och transitivt verb. För detta kan de allihop, så de ”kan grammatik”. Det enda de inte riktigt kan är faktiskt orden, definithet, rogativ, deklarativ, inversion, transitiv.

Grammatiken som ett språk och en ögonöppnare

Det vi lär ut när vi undervisar i grammatik är två saker. För det första så lär vi våra elever och studenter ett språk, det grammatiska metaspråket, som ska hjälpa dem att sätta ord på de observationer de gör om sina egna och andras sätt att uttrycka sig.

Vem som helst kan säga om en språklig konstruktion på sitt modersmål: Det heter inte si, det heter så. Men vi behöver också ett språk för att kunna argumentera och förklara varför vi har rätt. Eller kanske för att kunna bli överbevisade om att vi har fel.

Det andra som vi lär ut i grammatikundervisningen är språklig medvetenhet. Medan vi arbetar med att lära oss metaspråket gör vi nya språkliga iakttagelser; vi ser saker som vi inte sett förut. Och detta gör att vi får en djupare förståelse för språket och hur vi som språkande människor fungerar. Vi går då från att lära oss glosorna till att tala metaspråket alltmer flytande.

Precis som med all annan språkundervisning måste grammatiken alltså undervisas på två sätt. Inlärning och övning, tragglande av glosor och praktiserande av det vi lärt oss. Till en början arbetar vi i grammatikundervisningen, precis som i undervisning i ett främmande språk, med enkla övningar, med tillrättalagda exempel, men hela tanken med att vi ska lära oss ett språk är ju att vi ska kunna ta med det ut på gatan, på tåget, över Unter den Linden, förbi Eiffeltornet och ända fram till Sagrada Família. Precis så är det med grammatikens språk också.

Språklig intuition som grund i laborativt lärande

I den grundläggande grammatikundervisningen, på grammatiklektionerna, kan vi ta vår utgångspunkt i elevernas egna språkliga intuition. Detta stärker elevernas och studenternas självförtroende och gör det lättare för dem att ta till sig mer abstrakta saker som med nödvändighet kommer senare.

Ändå är detta något som vi inte så ofta gör, särskilt inte på högre nivåer i utbildningen. Kanske på grund av att vi tycker att vi inte hinner. Eller är det för att vi tänker att eleverna på dessa nivåer ska komma till oss med förkunskaper, och dessutom vara bättre på att ta till sig abstraktioner? Men så är det ju inte alltid.

Låt mig ta ett konkret exempel. Vi kanske vill att våra gymnasieelever ska lära sig satsschemat som redskap i grammatiken. Då finns det två vägar att gå. Den vanligaste är nog att vi visar dem ett färdigt satsschema och försöker lära dem att fylla i det. Detta är ett sätt att arbeta som kan fungera, även om blotta åsynen av ett nytt och abstrakt analysredskap ofta får eleverna att låsa sig. Så eftersom vi vet att satsschemat bygger på generaliseringar om hur satser är konstruerade i svenskan, finns det en metod att använda som bygger på elevernas egna språkliga intuitioner, och som faktiskt inte kräver grammatikkunskaper.

När jag presenterar satsschemat ger jag studenterna sex lappar. Två gröna lappar med verb: ska och slänga. Två röda med nominala led: man och skräp. Två blå med adverbiella led: inte och här. Och så ber jag studenterna att arbeta i par med att placera orden så att de bildar en fråga. De ska använda alla lapparna och får inte lägga till något.

Det som händer är att studenterna helt utifrån sin egen inre grammatik blixtsnabbt och självklart skapar frågan ska man inte slänga skräp här? med lapparna i ordningen blå – grön – röd – blå – grön – röd, vilket för studenterna genast framstår som ett mönster. Sedan får de låta lapparna ligga kvar på bordet och skapa påståenden genom att pröva att flytta fram en lapp i taget och lägga den före ska-lappen. Då ser de snabbt att man och här fungerar bra – man ska inte slänga skräp här och här ska man inte slänga skräp. Det ger ganska neutrala påståenden. De ser också att när de placerar skräp och inte först i påståendet så påverkar detta tolkningen på olika vis. Och de noterar att slänga först i påståendet inte fungerar så bra alls. Efter detta skriver paren gemensamt ner sina observationer i en kort rapport, precis som vid en laboration i till exempel kemi. De får börja sätta ord på sina intuitioner.

En sådan här övning leder vidare till arbete med andra enkla meningar av liknande slag, och sedan går det att visa dem att de faktiskt själva skapat ett satsschema – en modell av svenska huvudsatser – och sätta namn på positionerna och bygga vidare. Samma metod går att använda för till exempel nominalfraser.

I laborativa övningar av detta slag vänder vi på lärandet. Elever och studenter får tillit till sin egen språkförmåga, ser mönster som bygger på deras egen inre grammatik och först efter att mönstren har framträtt sätter vi namn på saker och börjar tillägna oss det grammatiska metaspråket.

Varje svensklektion är en grammatiklektion

Det grammatiska metaspråket är nämligen just ett språk och – för att ställa det på sin spets – ingen språklärare tror att man kan lära sig franska på tre veckor, ha ett prov, sedan aldrig använda språket och ändå ”kunna franska”. Vi behöver öva våra språkkunskaper.

Och om vi vill att våra elever och studenter ska kunna använda det grammatiska metaspråket så måste varje lektion få bli ett övningstillfälle. Vi arbetar ju med språk hela tiden, oavsett om det gäller sociolingvistik, språkhistoria eller litteratur. Du kan hitta ett tillfälle att säga till exempel adjektiv nästan under varje lektion i svenskämnet.

När vi arbetar med skrivande är givetvis termer som nominalfras och andra frasbeteckningar, huvudsats och bisats, satsradning och grafisk mening centrala, men vi behöver också ett metaspråk för att kunna tala om hur till exempel val av satsadverbial eller hur meningsbyggnad mer generellt varierar beroende på texttyp. Det finns idag forskning som visar att riktad grammatikundervisning i samband med skrivundervisning hjälper elever att utveckla sitt skrivande. Bästa exemplet på detta just nu är den forskning som  Debra Myhill och hennes kollegor gjort i Storbritannien (se till exempel Myhill, Jones, Lines & Watson 2012). På svenska finns också Katarina Lundins bok Tala mera om språk (2015) som visar hur vi kan använda satsschemat i skrivutvecklande syfte.

När vi arbetar med språk, kön och makt kan vi utnyttja stora textkorpusar (till exempel Korp https://spraakbanken.gu.se/korp/) för att låta eleverna själva göra tillförlitliga aktuella undersökningar om hur män och kvinnor beskrivs med olika slags adjektiv i tidningstext, i bloggar eller på Flashback. Här behöver eleverna förstå hur en nominalfras är uppbyggd och vilka funktioner i en sats som en adjektivfras kan ha.

När vi arbetar med litteratur kan vi reflektera över hur författarna till en bok skapar spänning och intensitet genom att bryta sönder satser till korta meningsfragment, eller skapar ett andlöst driv i texten genom att satsrada sig igenom flera sidor text. I allt detta är det grammatiska metaspråket ett verktyg som gör att vi kommer längre, ser tydligare.

Aldrig en ö

Låt oss till sist vända tillbaka till alla de som haft grammatik tre veckor i mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet. De som suttit och fyllt i sina stencilerade häften och som gjort sina prov och sen varit klara med grammatiken.

Hur ska vi som svensklärare göra för att inte reproducera det mönstret och sända ut årskull efter årskull med elever som ofta inte vet hur de ska kunna diskutera och reflektera över sitt eget och andras språk? Jag tror att vi i så fall helt enkelt måste sluta betrakta grammatiken som en ö i svenskundervisningen. Både vi och eleverna behöver betrakta grammatiklektionerna som de språklektioner de är, de lektioner där vi lär oss ett språk för att tala om allt det andra vi gör i svenskämnet.

Maia Andréasson

Maia Andréasson är docent i Nordiska språk.Hon forskar om grammatik och undervisar på ämneslärarutbildningen i svenska vid Göteborgs universitet.

Referenser:

Lundin Katarina (2015) Tala mera om språk. Lund: Studentlitteratur.
Debra A. Myhill , Susan M. Jones , Helen Lines & Annabel Watson (2012) ”Re-thinking grammar: the impact of embedded grammar teaching on students’ writing and students’ metalinguistic understanding”, Research Papers in Education, 27:2, 139-166.

Relaterat