I den essäliknande romanen Löparna (2007/2018) skriver Olga Tokarcuzuk att ”det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila; att föränderlighet är ädlare än varaktighet”. Även svenskämnet, vad det är och bör vara, förändras oundvikligen – alternativet verkar vara att långsamt förtvina. Covid-19 får till följd att delar av svenskundervisningen just nu förändras blixtsnabbt. Det otänkbara blir normalt och det normala otänkbart. Även utan viruspåverkan är svenskämnet i ständig rörelse genom att dess gränser flyttas, förstärks eller helt upplöses. Ibland är det aktörer på behörigt avstånd från undervisningen som flyttar ämnets gränser men ofta är nya gränsdragningar i vår undervisning resultatet av mängder av, till synes obetydliga, dagliga val och beslut.

Sociala medier medverkar också till att svenskämnets gränser flyttas. Exempelvis varvar vloggarna Lisette Alfredsson och Therése Lindgren smink- och shoppingtips med skildringar av panikångestattacker. Berättelser om det privata och mörka är därför för många normaliserat och kanske även förlösande för följare med liknande erfarenheter. Följarna är inte sällan stressade och ångestfyllda flickor som ständigt strävar efter högre betyg. Dessa elever är samtidigt känsliga för de ofta subtila signaler för vad som verkar värdesättas vid bedömning. När en normalisering av det självutlämnande och en känslighet för vad som ”går hem” kombineras med ett vagt tema som i det muntliga nationella provet i svenska 1, kan resultatet bli att gränser upplöses. Eleven ska i provet ”presentera” något, formulera ”en kommentar” med hjälp av exempelvis ”egna erfarenheter”. För A, som dessa elever eftersträvar, krävs dessutom ”god åhörarkontakt”, något som verkar tolkas som tydliga känsloreaktioner hos åhörarna.

För de högpresterande pojkarna verkar humor räcka långt men de högpresterande flickorna verkar istället bli mer självutlämnande. Oavsett det givna temat hamnar många av dem inte sällan i ett innehåll som kretsar kring deras egna erfarenheter av ätstörningar, självskadebeteende och prestationskrav. Åhörarna, liksom talaren, är förstås berörda, kanske tårögda. Å ena sidan ska man kanske glädja sig åt att psykisk ohälsa inte längre är tabu, å andra sidan är det oroande att vissa flickor kan känna sig tvungna att dela med sig av tunga erfarenheter för att nå ett högt betyg. Och hur ska en lärare objektivt kunna bedöma ett tal som i så hög grad bygger på något starkt självutlämnande? Du gav oss dina ätstörningar – du får ett D. 

Svenskämnet är ett fantastiskt ämne där vi kan mötas och öppna för djupare diskussioner kring samhällsfenomen och jämföra med egna erfarenheter, men att författare och vloggare gräver djupt i de mörkaste och känsligaste delarna av livet är en annan sak. Den gränsen får inte urholkas. Varken undervisningens texter eller de nationella proven får omvandlas till känslomässiga köttkrokar. Låt författare och konstnärer ägna sig åt det som Strindberg formulerar så fint i dikten ”Vid avenue de Neuilly”: 

”Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.”

Ulrika Nemeth

Ulrika Nemeth är gymnasielektor i svenska på Östra gymnasiet, Trångsund, Huddinge kommun, doktorand i svenska med inriktning utbildningsvetenskap på Södertörns högskola och kassör i Svensklärarföreningen.

Relaterat