Ann-Christine Randahl har undersökt hur tre högpresterande elever tar sig an skrivuppgifter i svenska respektive fysik och vilka kontextuella resurser de använder sig av.

strategiskaskribenterTitel: Strategiska skribenter. Skrivprocesser i fysik och svenska.
Av: Ann-Christine Randahl.
Disputation: 2014-03-28
Högskola: Örebro universitet

Ann-Christine Randahls avhandling handlar om gymnasieelevers skrivande. Men till skillnad från till exempel Parmenius-Swärd (2008), vars avhandling har en tydlig elevfokus och från Knutas (2008) som har ett lärarperspektiv, så är Randahls avhand-ling inriktad på vilka resurser som elever använder när de skriver hemma. Författaren ställer frågan i vilken utsträckning som erfarna skribenter på det naturvetenskapliga gymnasieprogrammet anpassar sin skrivprocess efter texttyp och ämne när de skriver hemuppgifter i fysik och svenska. Genom att fokusera på skrivprocessen vill Randahl undersöka hur individuella och sociala processer påverkar den text som blir till.

Författaren utgår från ett dialogiskt perspektiv, vilket innebär att ”elevernas skrivprocesser bygger på såväl en inre som en yttre dialog”. Materialet är rikhaltigt och består bland annat av videoinspelningar och fotografier av skrivprocesserna från tre fokuselever, Kerstin, Paula och Sara, en intervju med varje fokuselev, loggning av deras skrivande, elevlösningar av fyra skrivuppgifter, två i fysik och två i svenska, bildberättelser och klassrumsobservationer från två klasser vid lektionspass om fysik och om svenskämnet.

En del av detta omfattande material används för att ge en generell bild av skrivprocesser och bruk av kontextuella resurser i klasserna, medan annat material används för en närstudie av de tre fokus-elevernas skrivprocesser. I sitt förord beklagar Randahl att hon inte lytt rådet att avstå från att låta de tre fokuseleverna ”själva fått ansvara för att genomföra inspelningarna” (s 59), eftersom metoden medförde en del omfattande tekniska problem. Trots dessa svårigheter blev ändå videofilmerna och fotograferandet enligt Randahl avhandlingens mest centrala material.

Några nyckelbegrepp kan urskiljas, varav skrivprocessen och uttrycket kontextuella resurser är meningsbärande.

Randahl utgår från Jewitt och Kress (2003) definition av begreppet resurs, som ”poängterar hur individer aktivt utnyttjar resurser i en given kontext för att nå specifika mål”. Randahl refererar vidare till Linell (2009), som delar in dessa resurser i potentiella kontextuella resurser och relevantgjorda resurser samt att ”resurser måste ses i relation till den aktivitet eller den process där resursen tas i bruk” (Linell 2011). Fokus i analysen av kontextuella resurser bygger på de resurser som eleverna relevantgör i sin skrivprocess och deras utsagor om dessa.

Randahls första forskningsfråga om vilken
roll som ämneskontexten spelar för elevernas skrivprocesser besvaras väl utifrån en teoriram som består av en dialogisk språksyn (med referenser till Linell och till de klassiska referenserna  Bachtin och Vygotskij) samt Lillis (2008) diskussion om etiskt och emiskt perspektiv på kontext. Det förra innebär att forskarens blick styr bilden av kontexten och det senare att det är deltagarnas perspektiv som styr bilden av kontexten. Randahl ansluter sig till Lillis emiska perspektiv, vilket innebär att det blir informanterna som relevantgör de kontextuella resurserna, ett val som jag önskar att Randahl hade argumenterat tydligare kring.

Analysen visar också att ämnet styr skrivprocessen. Labbrapportens mall hjälper skribenten med strukturen, vilket också syns i svar i elevenkäterna ”strukturen är klar och det är ingen tvekan om vad som skall stå under punkterna” (s 90). Det är enbart diskussionsdelen i labbrapporten som vållar problem, vilket kan bero på att det an-tingen krävs ett eget tänkande eller på att eleverna inte fått undervisning i hur man skriver ihop ett diskussionsavsnitt.

Hemuppgifterna i svenska, där det inte finns ”mallar och punkter”, medför däremot andra pro-blem. Ett kan vara att eleverna tänker i banor att medan labbrapporten skall visa ett ”innehåll”, så ska uppgiften att skriva en ”naturalistisk eller realistisk text” däremot visa på ”språk- och stilkänsla”. Elevernas frågor om ”Hur skriver man naturalistiskt?” och ”Kan texten utspela sig i nutid?” (s 91) visar att eleverna inte förstått om de skall imitera stildrag eller om det ”realistiska” skall ligga i handlingen. Vad eleverna skall skriva är oklart. Här kunde Randahl närmare undersökt dels vad elevernas svar om ”innehåll” kan betyda i olika textgenrer och dels sambandet mellan lärarens instruktion (eller brist på), eftersom det styrt informanternas hantering av skrivprocessen.

Svaren på den andra forskningsfrågan, vilka individuella strategier eleverna har för att hantera de utmaningar de möter när de skriver hemma, lyfts tydligt fram i analysen både av bildberättelserna och i intervjuerna med de tre fokuseleverna.

Svaren på den tredje forskningsfrågan, vilka kontextuella resurser som eleverna tar i bruk i sin skrivprocess och vad dessa resurser erbjuder i elevernas arbeten med texten, visar på ett dialogiskt samspel mellan elever och (några) föräldrar och mellan eleverna på sociala medier. Även läroboken blir en viktig resurs, främst i fysikämnet där många formuleringar återanvänds, till skillnad från boken i litteraturhistoria som används för förståelsen av vad som stilmässigt utmärker en naturalistisk eller realistisk text.

Randahls avhandling är lättläst och presentationen av materialet tydligt. Det finns dock några punkter där jag önskat en mer problematiserande diskussion. De tre fokuseleverna Kerstin, Sara och Paula ingick redan i Randahls licentiatavhandling (2011). En läsare ställer sig naturligtvis frågan varför just dessa tre högpresterande flickor blivit valda. Frågan om vilka som inte blev tillfrågade och vilka som föll ifrån (tre pojkar) och vilken betydelse det fått för resultatet, menar jag borde ha diskuterats ur ett validitetsperspektiv (samt ett genusperspektiv).

En fördjupad problematisering gäller också materialinsamlingen. Eftersom videoinspelningarna av skrivprocesserna hemma enligt Randahl är en central del av materialet, så utgör de tre fokuselevernas val av vad de vill visa – och inte vill visa – en första tolkningsnivå.

När det gäller materialet från Paula, så finns ytterligare ett problem, nämligen Paulas pappa, som inte bara är en aktiv samtalspartner genom skrivprocesserna utan också fungerar ”som en resurs både för att korrekturläsa en text och diskutera specifika fysikaliska begrepp”. Frågan vems text det är som lämnas in till läraren borde enligt min mening ha diskuterats i avhandlingen, dels ur ett validitetsperspektiv och dels ur ett rättviseperspektiv, eftersom få elever har liknande resurser hemma.

Trots detta ger Randahls avhandling ytterligare ett intressant bidrag till forskningen om gymnasiets skrivkultur – och indirekt även till innehållet i de skrivuppgifter som ges på svensklektionerna.

Gunilla Molloy

Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.

Relaterat