Titel: Det tillåtande och det begränsande. En studie om pojkars syn på studier och ungdomars normer kring maskulinitet.
Av: Fredrik Zimmerman.
Disputation: 2018-03-08.
Universitet: Högskolan i Borås.

Vad är poängen med att i Svenskläraren recensera en avhandling som varken handlar om litteraturläsning eller elevers skrivande eller ens diskuterar någon som helst aspekt av svenskämnet – utan istället pojkars syn på studier?  Jag skulle inte tagit mig an denna uppgift om det inte vore för att många pojkars förhållande till litterära texter och olika skrivuppgifter är ett problem för en del svensklärare. Därför läste jag med intresse Fredrik Zimmermans avhandling Det tillåtande och det begränsande. En studie om pojkars syn på studier och ungdomars normer kring maskulinitet i förhoppningen att få någon förklaring till pojkars förhållande till uppgifter i svenskämnet. Men nu handlar Zimmermans avhandling inte om pojkar som inte vill studera. Tvärtom handlar den om pojkar som väljer att plugga, vilket ur flera aspekter gör avhandlingen än mer intressant. 

En stor del av maskulinitetsforskningen om skolan har fokuserat på pojkar som är högljudda, tar plats och på olika sätt obstruerar mot undervisningens form och innehåll. En kritisk diskussion har visat att de pojkar som inte passar in i dessa beskrivningar blir osynliggjorda. Att de dominerande pojkarna är lättast att se har skapat begreppet Big man bias, eftersom fokus på dessa pojkar riskerar att sätta normen för hur pojkar ”är”. Det är också dessa pojkars agerande i relation till rådande skolkulturer som skapat begrepp som ”antipluggkultur” eller ”inte ansträngningskultur”. Inom en ”antipluggkultur” ses ambitiösa studier som feminina handlingar. I sin konstruktion av manlighet väljer då vissa pojkar att ta avstånd från ett ”feminint” agerande och retar även de pojkar som väljer att plugga. Inom en ”inte ansträngningskultur” kan pojkar prestera väl på prov om de samtidigt kan hävda att de inte ansträngt sig att plugga. Det innebär att flickor som anstränger sig för att prestera väl ses som mindre intelligenta och att de pojkar som vill plugga hamnar i skymundan.

En skola med pluggkultur

För att kunna undersöka en bredare konstruktion av manlighet har Zimmerman valt en skola som han kallar Laudusskolan och som har en dominerande ”pluggkultur”. Inom en ”antipluggkultur” och en ”inte ansträngningskultur ” är det eleverna som formerar kulturerna. På Laudusskolan är det däremot skolmiljön som skapar ”pluggkulturen”. Med hjälp av observationer och intervjuer undersöker Zimmerman vilka normer kring konstruktion av manlighet som styr både pojkarnas och flickornas inställning till studier på Laudusskolan. Zimmerman utgår från Connells begrepp hegemonisk maskulinitet, den maskulinitet som män eftersträvar eftersom den ger status i olika grupper. Begreppet visar också på hierarkier mellan pojkgrupper och på vad som anses vara en socialt accepterad maskulinitet utan social kostnad. Lipman-Blumens begrepp homosocialitet visar hur manliga relationer kan utestänga och nedvärdera kvinnor. För att kunna visa både på förekomsten av en traditionell manlig könsrollsstruktur och på en förändring av densamma använder Zimmerman begreppen traditionell homosocialitet och reflexiv homosocialitet.

Den pedagogiska tanken bakom en miljö som kallar sig ”pluggskola” och som poängterar en aktiv studiemiljö för båda könen, väcker naturligtvis mitt didaktiska intresse. Zimmerman beskriver tydligt hur studiemiljön är organiserad. På skolans andra våning finns elevskåp och här är eleverna enbart tillåtna att vara under rasterna. Tredje och fjärde våningen domineras av lärarstationer, uppdelade efter ämnen. Vill en elev studera matematik, sitter man vid lärarstationen för matematik, vill man studera språk vid lärarstationen för språk. Lärarstationerna är oftast bemannade med en eller två lärare. Det vanligaste klagomålet bland eleverna på skolan var dock att det fanns för få lärare och för få sittplatser vid lärarstationerna. Lektioner i traditionell bemärkelse finns inte, däremot storföreläsningar. Dagen börjar med en basgruppsträff när eleven skriver sitt schema för dagen och avslutas i samma basgrupp när man diskuterar frågor kring studierna. Detta upplägg poängterar att man är i skolan för att studera, prata om sina studier och reflektera kring hur man studerar. Många av de elever som Zimmerman intervjuat kommer både från arbetarklass och medelklass. De uttrycker alla förvåning över den annorlunda pedagogik som bedrivs vid skolan och jag gissar att ”pedagogik” här betyder studieteknik. Zimmerman skriver i en fotnot att det är eleverna som påstår att Laudusskolans pedagogik är annorlunda mot andra skolors, men att han själv inte vet hur vanlig eller annorlunda detta hur är. 

Delvis förändrade normer

Eftersom en ambitiös inställning till studier inte ses som en feminin handling på Laudusskolan, så öppnas möjligheten till en förändring av en traditionell homosocialitet. Vad som är manligt och kvinnligt förefaller kunna påverkas av en starkt styrande struktur. Förändringen av en traditionell homosocialitet märks framför allt i intervjuerna. I dessa ger pojkar uttryck för en mer reflexiv homosocialitet genom att vidgå att det är OK att vara ambitiös och plugga. Zimmermans avhandling visar därmed hur en styrande struktur kan påverka den praktik i vilken normer kring könskonstruktion förstärks eller försvagas. Men samtidigt som det finns en relativt gemensam uppfattning bland eleverna att både pojkar och flickor kan satsa på sina studier, så finns det också kvar normer som begränsar pojkarnas möjligheter att studera lika ambitiöst som flickorna. Avhandlingen visar därmed på komplexiteten mellan möjligheter till förändring av rådande normer och en önskan att bevara en rådande könsrollsstruktur. Zimmermans avhandling är därmed ett viktigt bidrag till diskussionen om varför pojkar i snitt har lägre betyg i alla ämnen än vad flickor har. 

Med detta sagt, så kvarstår för mig som ämnesdidaktiker en annan fråga (som avhandlingen inte utger sig för att undersöka). Men ändå… Vad studerar man? Vad är ämnesinnehållet i till exempel svenskämnet? Hur läser man skönlitteratur, hur diskuteras den, vad är innehållet i skrivuppgifter, hur tolkas kursplanen och av vem? Hur skapas ett flerstämmigt klassrum inom en så individualiserad pedagogik? Jag saknar både elevernas röster om undervisningens innehåll och lärarnas om de didaktiska beslut som ligger bakom val av olika ämnesinnehåll. Skulle det räcka med att bygga om skolor i olika våningsplan och låta eleverna ta ansvar för sina egna studier för att pojkar ska börja ifrågasätta uppfattningen att det är ”feminint” att plugga? Det vore i så fall en hisnande tanke…

Men innan vi prövar den tanken i praktiken menar jag att det krävs ytterligare en undersökning av Laudusskolan. Denna gång med ett didaktiskt fokus på lärarnas syn på innehållet i vad man lär sig. Och varför…

Gunilla Molloy

Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.

Relaterat

Konstnären och författaren Pija Lindenbaums nya bilderbok handlar om ett vackert gult tyg med röda...