Titel: Samtal om skrivbedömning. Lärares normer, beslut och samstämmighet.
Av: Per Blomqvist.
Disputation: 2018-06-08.
Högskola: Stockholms universitet.

Vårt behov av normer, kriterier och riktlinjer tycks oändligt. För att alludera den gamla pensionsaffischen: gärna bedömning men först några rejäla kriterier. Ambitionen är givetvis självklar och förståelig. Bedömning, att sätta betyg, är viktigt då det kan få stor betydelse för den som blir bedömd, exempelvis att komma in på en hett eftertraktad utbildning. Då är det självklart att man som elev önskar att betygsättningen är objektiv och rättvis. Att sätta betyg kallas nu för tiden att göra en summativ bedömning. Till skillnad från den formativa bedömningen, som har som syfte att ge vägledning, är den slutgiltig och definitiv. Svårast är det med bedömning i ämnen som just vilar på bedömning och där bedömning ska göras utifrån en komplex materia, exempelvis skrivande som å ena sidan innehåller ”enkla” saker som rätt eller fel stavning men, å den andra, som snabbt förlorar sig i frågor om kommunikativ funktion, stil och genrekompetens. Hur bedömer man detta på ett entydigt, samstämmigt och objektivt sätt?

Samtal om bedömningar

I en doktorsavhandling från 2018, Per Blomqvists Samtal om skrivbedömning. Lärares normer, beslut och samstämmighet, får vi reda på hur komplex denna sak egentligen är. Blomqvists huvudmaterial består av inspelningar av hur sammanlagt 17 gymnasielärare i svenska samtalar om skrivbedömning i tre så kallade fokusgrupper. Fokusgrupper är en vetenskaplig metod som innebär att man låter en inte alltför stor grupp, oftast 4–8 personer, sitta tillsammans och prata om ett ämne eller en frågeställning som forskaren presenterat för dem. Fördelen med denna metod, jämfört med exempelvis enkäter och även intervjuer, är att deltagarnas syn på och uppfattning om ett ämne lättare kommer till uttryck. I enkäten är det forskarens syn på ett ämne som styr hur frågorna formuleras. Även vid en relativt öppen intervju kan det vara forskarens förförståelse som egentligen sätter agendan för vad som sägs och kommer fram. I likhet med intervjuer är det svårt att utifrån studier av fokusgrupper göra generaliseringar. Dock kan den kvalitativa analysen ge oss kunskaper om hur olika fenomen kan beskrivas och förstås. 

Blomqvists avhandling är en så kallad sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den bygger på ett antal artiklar som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. I avhandlingens ”kappa” sammanfattas och diskuteras resultaten i artiklarna. Det syfte som bildar Blomqvists utgångspunkt är att utifrån didaktiska och dialogiska perspektiv beskriva och analysera hur lärares bedömningssamtal ser ut, vilka uppfattningar och normer de uttrycker samt vilka bedömningar de gör. 

Syftet bearbetas genom tre delstudier. Den första rör lärares förväntningsnormer och didaktiska beslut, det vill säga vad säger man om och vad gör man ifråga om elevtexters kvaliteter och vilka betyg de får. Den andra studien undersöker mer bestämt vilka normer för betyg som lärarna utgår ifrån och den tredje studien undersöker dels hur lärare i grupp talar om elevtexter och vilket betyg de gemensamt ska sätta, dels vilka betyg lärarna faktiskt sätter när de själva får avgöra. 

Resultaten är i flera avseenden intressanta och oväntade. Ett är att lärares bedömningar av elevers skrivande, det vill säga när de diskuterar brister och förtjänster i elevtexter, behandlar fler och delvis andra aspekter av skrivande, än vad som slutligen avgör vilket betyg som sätts på texten. När man talade om elevtexter var det oftast deras kommunikativa sidor som togs upp men i bedömningen riktade lärarna in sig på hur texten var disponerad och hur källor användes. Blomqvist menar att man utifrån detta kan säga att överenstämmelsen är låg mellan lärares betyg och deras egentliga förväntningar på vad eleverna ska kunna. Ett annat resultat är att lärarna i sin betygsättning inte så sällan fokuserar på texternas brister, det vill säga att ser främst vad som saknas i en text för att den ska få ett visst betyg. 

Viktigt att diskutera olika åsikter

De intressantaste resultaten, om jag får döma, är de om lärares samstämmighet. När lärarna i grupp diskuterade och betygsatte enskilda elevtexter uppnådde de hög samstämmighet, det vill säga att de var överens om att sätta ett visst betyg på en text. När lärarna sedan fick i uppgift att själva sätta betyg var variationen hög och överensstämmelsen med de betyg som sattes av gruppen var låg. Lägst grad av samstämmighet uppvisade den lärargrupp som i samtalet framstod som den mest samstämmiga, medan de lärargrupper vars diskussioner präglats av mindre konsensus hade en högre samstämmighet i sina bedömningar. Förklaringen till detta är enligt Blomqvist att de grupper som i de gemensamma bedömningarna präglades av samstämmighet hade en låg intensitet i själva diskussionen. Få alternativ prövades i diskussionen och besluten summerades genom tyst bifall. I de lärargrupper där intensiteten i samtalen var högre styrdes dessa av att flera lärare kom till tals och flera alternativ prövades. Lärarna i dessa grupper gjorde därmed bedömningar som i högre grad överensstämde med dem som gruppen hade gjort. 

Blomqvist reflekterar över sina resultat i ett fylligt diskussionskapitel som bland annat berör de didaktiska implikationerna. En slutsats är att lärare, för att utveckla en gemensam förståelse för de komplexa tolkningsprocesser som summativa bedömningar av elevtexter utgör, återkommande bör föra gemensamma samtal om hur bedömningar ska göras, helst utifrån konkreta elevtexter. Diskussionerna bör inte alltid ha som mål att man ska nå konsensus utan fokusera på de meningsskiljaktigheter som finns. På så sätt, skriver Blomqvist, ”kan perspektiven och förståelsen vidgas och bidra till att utveckla lärares gemensamma metaspråk.” Vidare säger han att detta kan skapa en ”förståelse för att variationer i olika lärares bedömningar inte beror på enskilda lärares bristande bedömningsförmåga utan på brister i tolkningsgemenskapen.”

Jag avstår från att ge en summativ bedömning av Per Blomqvists avhandling utan hoppas att han återkommer med ytterligare studier i ämnet (en slags formativ bedömning). 

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat