”Det här är min käpphäst”

En käpphäst kan vara flera saker. Den rent fysiska käpphästen har på sistone fått en renässans bland barn, vilket är roligt på många sätt, men en av mina käpphästar är inte fysisk utan handlar om läraryrkets status. När man som jag försöker följa det många lärare skriver på Twitter om sitt yrke och sina arbetsvillkor, är det lätt att känna en viss oro över vart vi är på väg. 

Erfarna lärare vittnar om missförhållanden av olika slag, och ibland finns det en uppgivenhet hos kunniga och välutbildade yrkesmänniskor som är svår att ta in. Inte sällan handlar uppgivenheten om att människor med makt och inte så stor kunskap om skolan bestämmer över lärare som har stor kunskap om skolan. 

Min käpphäst är följaktligen att lärare i allmänhet, och självklart svensklärare i synnerhet, behöver få sin kunskap och sin profession erkänd på ett helt annat sätt än som är fallet idag. Politiker tycker om att peka på andra länders skolsystem när de passar dem, men att också se att lärare i exempelvis Finland har ett större friutrymme inom vilket de kan utöva sin profession är det mer tyst om. 

Jag utbildar blivande svensklärare och om jag inte trodde på meningen med det vore det ett omöjligt uppdrag. Följaktligen tror jag på det jag gör och jag blir hoppfylld av att träffa svensklärarstudenter fyllda av patos inför sitt framtida yrke. Jag vet dock att vi lärare av alla kategorier har en del gemensamt arbete att göra för att få tillbaka vår rättmätiga status som samhällsbärande yrkesgrupp. 

Jag tror själv på yrkesstoltheten som drivkraft; yrkesstoltheten som är tydlig med att vi vet att vi kan det vi gör. Vi svensklärare kan lära unga människor läsa och skriva och vi vet hur vi ska öppna ögon och sinnen för litteraturens helt unika och underbara värld. Vi behöver tala om detta så att andra förstår vad vi kan göra. Vi är inga byråkratiska formulärifyllare; vi är lärare och det är ett av de finaste yrkena som finns.

Nils Larsson, ordförande Svensklärarföreningen

Relaterat