”Kiruna på kartan”

I ungdomslitteratur är identitet ofta förknippat med plats. Anna Nordenstam och Theres Brännmark samtalar om norr och söder med utgångspunkt i Ann-Helén Laestadius Tio över ett.

Platsen har en framskjuten plats i Laestadius Augustprisbelönta ungdomsroman Tio över ett (2016). I samma takt som Kiruna genomgår en stadsomvandling påverkas Maja av de förändringar som sker. För protagonisten Maja blir platsen en referenspunkt i hennes identitetsskapande. Inte bara det att hon är rädd för rasrisken och den fara det innebär, samtidigt måste Maja och familjen överge sitt hem, flytta, för att ge plats åt gruvnäringen.

Att identitet är förknippat med plats eller platser är ett vanligt fenomen i skönlitteratur i allmänhet och ungdomslitteratur i synnerhet. Ofta blir platserna skildrade med en nostalgisk blick för att skapa en känsla av tillhörighet. Hemmet är en vanligt förekommande plats i barn- och ungdomslitteraturen och det är en plats som den unga protagonisten ofta värnar om (Lockney 2013). Något som är utmärkande för Laestadius bok är just iscensättningen av platsen, Kiruna och hemmet där. Laestadius tar med läsaren på en vandring genom Kiruna och platserna beskrivs utförligt genom Majas blick: ”Jag försöker föreställa mig att tegelbyggnaden med den mäktiga, flera ton tunga klockstapeln inte finns där. Att jag ser rakt ut mot fjällvärlden. Stadshuset ska också rivas. En gång framröstat till Sveriges vackraste byggnad. Men det spelar tydligen ingen roll. Jag går vidare och passerar det gamla biblioteket, rostrött tegel och grönt flagnat plåttak. Ett ståtligt, gammalt hus med breda spiraltrappor i sten mellan våningarna. Med gamla stora fönster som vetter mot, ja gruvan förstås.” (s. 27). Även om en erfaren, vuxen läsare, inte kan undgå den didaktiska tonen i skapandet av platsen kan man undra vad den gör med läsaren. Vad betyder det egentligen att platsen måste förklaras? Och hur kan skildringen av platsen uppfattas om läsaren är från södern eller från norr?

Samtal om plats

Vi, Anna och Theres är två kollegor vid Luleå tekniska universitet som kommer från skilda platser i Sverige. Theres är uppvuxen i norra Sverige och bor sedan drygt 40 år i Kalix, Anna är från södra Sverige och bor sedan drygt 40 år tillbaka i Göteborg. I denna text vill vi samtala om romanens ”settings”, det vill säga den plats som handlingen utspelar sig på och fundera över hur och för vem Kiruna sätts på kartan i Laestadius Tio över ett.

Theres:

– Jag funderar på varför det finns så få realistiska ungdomsböcker som utspelar sig i Norrbotten och om det kan vara en förklaring till att Tio över ett fått ett så varmt mottagande bland läsare och kritiker. Det är ju ett faktum att romanen vill bidra med att gestalta den omvälvande situation som Kirunaborna idag befinner sig i med den stora omflyttningen av staden och vad det innebär för medborgarna. I romanen gestaltas Majas rädsla för att staden skall rasa och hur hon tack vare Harry på BUP och tonårskärleken Anton lär sig hantera sin ångest. Men jag undrar hur det didaktiska perspektivet fungerar på en läsare från söder?

Anna:

– Vad jag noterar är att det finns ett starkt behov i texten att förklara platsen för en läsare som jag som inte har varit i Kiruna. Det står redan inledningsvis att Kiruna är en kommun ”som en gång var världens största” (s. 9f) och att gruvan ger bra med arbete och allmänt om hur det är att leva i Norrbotten. Det är exempelvis mörkt på vinterhalvåret: ”De få timmarna med dagsljus har inte räckt till. Folk undrar hur vi står ut. Det gör vi. Inte. Jag tror att alla blir mer eller mindre galna, sorgsna eller deprimerade under de tre sista veckorna i december när solen inte orkar upp.” (s. 24). Det är intressant att jag-berättaren som är tonåring reflekterar över detta utifrån vad ”folk” säger. Detta folk torde vara läsare från söder, åtminstone inte från norr, och jag måste erkänna att jag får några av mina fördomar bekräftade. Det är svårt att leva med så mycket mörker och sträng kyla. Men hur ser du på det Theres som är van vid mörkret, är det en passage som visar att romanen kanske mer riktar sig till mig i södern än dig i norr? Och hur ser du på passager som att: ”Det är svårt att bo i Kiruna om man inte är: Sportintresserad. Friluftsintresserad.” (s. 32). Skall läsaren invaggas att detta är ett realistiskt faktum, trots att vi samtalar om en roman? Ligger det nåt uppfostrande i detta?

Plats och identitet

Theres:

– Att det är kallt och mörkt är en förenklad beskrivning som snarare reproducerar ett färdigt narrativ om norr. Genom att det finns så få ungdomsromaner som utspelar sig i Norrbotten problematiseras inte platsen som en fastställd gemenskap och jag funderar på vad det kan få för konsekvenser. Jag tänker att avsaknad av plats i texter gör att man inte finns. Vad gör det med ungas identitetsbyggande om de inte kan hitta bilder från sin egen region att identifiera sig med? Vilka identitetspositioner blir möjliga? Å ena sidan vill vi ju att litteraturläsning ger möjlighet till igenkänning, men också möjligheten att möta något nytt och okänt. Jag måste här återkomma till avsaknaden av ett mer omfattande litteratururval med Norrbotten som plats. Finns det en risk att det befäster och cementerar Norrland, och mer precist Norrbotten som det perifera i relation till staden? Laestadius skildrar, genom Maja, att i Kiruna gäller hockey, skoteråkning, pimpling och att fiska. Jag vet inte varför jag reagerar på detta som stereotypt och begränsande. Förvisso uttrycker Maja att hon hittat sin lilla kulturoas på biblioteket och i hennes filmande av vad som sker med staden. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på vems ögon jag ser genom när jag reagerar på texten. Är det här bara ett uttryck för vad som är viktigt för Kirunabor?

Anna:

– För mig blir Kiruna här en exotisk plats, belägen 1204 km från Göteborg och 955 km från Stockholm.  Det är tydligt i romanen att Stockholm blir ett slags jämförelsepunkt vid flera tillfällen. Gruvarbetare tjänar exempelvis mycket pengar: ”I Kiruna finns Sveriges mest välavlönade tjugoåringar. I Stockholm är det förmodligen bara gängkriminella tjugoåringar som kör lika dyra bilar, brukar pappa säga. Men här räcker det att jobba i kruvan.” (s. 98). Här är perspektivet att gruvan ger välbetalda jobb som vi nere i söder inte har möjlighet till. Vidare beskrivs att tjejerna i Stockholm kanske inte ens använder rakblad när de mår dåligt utan ”säkert knivar” (s. 162) och i Stockholm är ”det nog redan grönt” i maj. I Kiruna däremot, finns det ”kvar snöhögar på skuggsidorna av husen.” (s. 166). Men vad betyder det att Stockholm fungerar som en referenspunkt? Stockholm är en mycket vanlig plats i ungdomslitteratur, vilket inte minst Lydia Wistisen visat i sin avhandling Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010 (2017), men i dessa romaner förekommer knappast Kiruna som referenspunkt. Vad säger det om huvudstadens status?

Storstadsnorm

Theres:

– När jag läser ungdomsromaner som inkluderar tunnelbanan i Stockholm ser jag det bara som ett naturligt inslag i miljön. Stockholm är definitivt tunnelbanornas stad och sett ur mitt perspektiv finns det inte något schablonmässigt eller exotiskt med det. Vi uppe i norr lär oss tidigt att vi måste kunna södra Sverige och att ungdomsromanerna om Stockholm och andra större städer blir mer eller mindre ett normaltillstånd.

Anna:

– Kanske vi skulle kunna tala om att storstadsnormen internaliseras och att det är den som ger avtryck också i en roman som Tio över ett, vars syfte säkerligen är det motsatta?

Theres:

– Genom att Kiruna kontrasteras mot Stockholm reproduceras förståelsen av varandra som det motsatta och det är när de jämförs som det annorlunda får liv. Jag undrar om det är för att staden utgör en referenspunkt som gestaltningen av Kiruna blir som den är?  Frågan är då hur normen ser ut i storstadslitteraturen, finns det där ett tyst antagande om en gemensam förståelse av det urbana rummet? Och vad gör den med en läsare från norr och söder?

Anna:

– Låt oss fundera vidare och fortsätta samtalet framöver.

 

Anna Nordenstam & Theres Brännmark

Anna Nordenstam är professor i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet och docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, samt ledamot i Svensklärarföreningens styrelse.

Theres Brännmark är Universitetsadjunkt vid Luleå tekniska universitet.

Referenser:

Laestadius, Ann–Helén, Tio över ett, Stockholm: Rabén & Sjögren 2016.

Lockney, Karen, ”Progressive Presentations of Place-Based Identities in Meg Rosoff’s How I Live Now”, Children’s Literature in Education (2013) 44:311–325.

Wistisen, Lydia, Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 141, Lund: Ellerströms förlag 2017.

Relaterat