Kurs i nordiska språk på Grönland

Den 26:e juli lämnade ett gäng förväntansfulla svensklärare från Västerdalarnas Utbildningsförbund Malungs centrum, som kallas Grönland, för att ta sig till det “riktiga” Grönland. Nordspråks sommarkurs med temat Identitet – mellan periferi och centrum i Sisimiut lockade tillsammans med möjligheten att åka till Grönland för första gången.

Några av de nordiska deltagarna.

På Kastrup började den gemensamma resan till en annan värld. Vi satt där och observerade människor och gissade om de månne kunde vara kursdeltagare, men vi höll oss, som svenskar gärna gör, helst till den egna gruppen – den egna identiteten. Spänningen och förväntningarna steg i takt med att det lilla planet på skärmen på sätet framför rörde sig närmare och närmare Grönland. Hur ser det ut? Vad kommer vi att få uppleva? Kommer vi att förändra vår syn på det okända landet och på oss själva?

Arrangörerna och alla lästa reseguider hade förvarnat om ett småruskigt grönländskt klimat och vi hade därför packat ner både långkalsonger och dunjackor. Frånvaron av lättare sommarkläder lyste därför ikapp med den förvånansvärt värmande arktiska solen som mötte oss på flygplatsen i Kangerlussuaq. Vi hade fascinerande nog lyckats pricka helt rätt när det gällde den grönländska sommaren och kom hem med solbrända ansikten, något vi absolut inte hade förväntat oss innan avfärd.

Grönländsk språkpolitik

Kursen drog igång med en föreläsning om grönländsk språkpolitik som hölls av lingvisten Carl Christian Olsen. Vid det här laget hade dock de svenska öronen inte acklimatiserat sig till det språkliga nordiska klimatet, vilket tyvärr ledde till att den sannolikt väldigt intressanta föreläsningen inte riktigt nådde ända fram. Kärnan i Olsens föreläsning var dock att det grönländska språket idag har en stark position och att det är viktigt för grönlänningarnas identitet. Här kunde vi genast dra paralleller till vår verklighet i den landsända vi lever i. Vi bor i ett område med stark dialekttradition och många ur både äldre och yngre generationer känner sig nakna om de måste använda svenska istället för sin dialekt. Dialekterna ger oss en pusselbit till vår identitet och vår historia.

Den grönländska historien är, som på många andra ställen där en ursprungsbefolkning och dess kultur trängts undan till följd av kolonialisering, komplicerad. Sedan den danska kolonialiseringen på 1700-talet har inuitkulturen fått stå i skuggan av det kristna samhälle som tog över, men fascinerande nog togs detta inte upp så mycket av föreläsarna. De människor med inuitbakgrund vi träffade under kursens gång framhöll istället ideligen den danske missionären Hans Egedes storhet. Kunuunnguaq Fleischer, som både föreläste om skolreformer på Grönland och under en av kvällarna stod för den musikaliska underhållningen, gav en liten inblick i inuitisk kultur men tog inte närmare upp det faktum att den inuitiska religionen tryckts undan av kristendomen. Den inuitiska kulturen är en stor del av ursprungsbefolkningens identitet – men det talas inte med främlingar om den. Den är deras. Privat.

En anledning till att det förhåller sig på det viset presenterade språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted. Hon menade att den grönländska kulturen är uppdelad i två läger; det grönländsk-danska och det inuitiska. På Grönland idag är man inte enbart grönlänning eller dansk då det finns de som har en förälder från varje sida; de som är födda på Grönland och som har danska föräldrar och de som är födda i Danmark men som har grönländska föräldrar.

Identiteter

Thisteds föreläsning fick även en svensk att tänka på sin identitet, vad betyder mitt språk för min identitet? Även den svensk som inte tillhör någon av de fem erkända grupperna av minoritetsspråk börjar nu fundera på var den språkliga identiteten finns. Bara att flanera runt Sisimiuts gator, där språket är så starkt knutet till individen, får betraktaren att kontemplera över sin egen språkliga identitet. Där svensken anses som ganska kall och distanserad, känns det som grönlänningens liv finns målat över hela sin uppenbarelse. En sval nick med undflyende blick mot turisten man möter i en tvär backe är det man ger, kanske för att man är rädd att avslöja för mycket om sig själv och sin identitet.

En av dagarna fick vi stifta bekantskap med författarna Carina Karlsson, Sara Margrethe Oskal och Sörine Steenholdt, vilka alla tre hade den språkliga och kulturella identiteten som gemensam nämnare. Karlsson kommer från Åland och uttryckte sig som att hon varken kände sig som finländare eller svensk – utan ålänning. Oskal har norsksamisk bakgrund vilket blev tydligt då hon under föreläsningen var klädd i en traditionell samisk klädnad. Steenholt beskrev sitt liv som grönländsk stadsbo och före detta missbrukare. Alla tre talade om sitt letande efter den språkliga identiteten och hur den påverkar hela livet, både utanpå och inuti. Det som fastnade mest var Sörine Steenholdts historia. Hon växte upp i samhället Paamiut i sydvästra Grönland. Paamiut, är för oss svenskar, en by vid kanten av vildmarken men Sörine känner sig ändå som en stadsbo. Hon varken jagade eller fiskade under sin uppväxt och första gången hon såg en isbjörn var på Köpenhamns zoo. Hon lämnade oss med en känsla av att vara fångad i sin egen kultur utan chans att komma ut.

Utflykt

Efter en innesittardag fick vi en sökande dag, en upplevelsedag, då vi åkte på utflykt till Assagutaq en övergiven fiskeby. Byn låg skyddad längst in i en smal vik med en brant bergvägg på ena sidan och Nordatlanten på den andra med kyrkan mitt i byn som bevis för västvärldens ständiga närvaro. Kyrkan var omgiven av ett landskap som påminde om en korsning mellan västkustens skärgård och lappländsk fjällvärld.

På hemvägen från Assagutaq hoppades hela gruppen att vi skulle få se de majestätiska valarna som vi bara sett på håll från våra balkonger. Precis när vi såg dessa balkonger utifrån havsperspektiv saktade vår kapten farten och började leta efter rörelser på vattenytan. Under en kort tid, som kändes som en magisk evighet, fick vi se tre vikvalar på nära håll.

Författare och hygge avslutade våra dagar i Sisimiut. Hygge är, för er som inte redan vet, ett danskt uttryck för en mysig och varm atmosfär där man kan njuta av det goda i livet tillsammans med människor man tycker om. Just människor man tycker om var en viktig del av vår grönlandsvistelse, en kurs av detta slag skulle vara tråkig utan alla kursdeltagare. Sammanlagt var vi 60 personer från hela Norden, med egna identiteter och kulturer i bagaget. Det kändes befriande att komma i kontakt med människor som var intresserade av språk, kultur och identitet. Det blev många måltidsdiskussioner, spontana utfärder, skratt och meningsutbyten mellan föreläsningarna.

Tornedalen och Grönland

Författarna Mikael Niemi och Naja Marie Aidt gav nya perspektiv på kursens tema. Mikael Niemi berättade på sitt karaktäristiska vis om liv och uppväxt i Tornedalen. Tornedalen är alltid centralt i Niemis böcker och den tornedalska visheten genomsyrade berättelsen om hans författarskap.

Naja Marie Aidt är född grönländska med danska föräldrar, familjen flyttade till Danmark när Aidt var sju år gammal. Fröet till hennes författarskap såddes när hon som tonåring protesterade mot orättvisor genom vänsterorienterade organisationer. Flytten till Danmark gav senare i livet känslor av instängdhet, hon sa själv att det kändes som om taket skulle trilla ner i huvudet. Hon såg hur grönländare som flyttade till Danmark tappade sin identitet och mycket av hennes politiska engagemang kretsar kring dessa frågor. När vi fick ta del av hennes liv och författarskap var det första gången hon besökte Grönland sedan hon som sjuåring flyttade till Danmark.

Att lämna Sisimiut och Grönland gav en bitterljuv känsla. Vistelsen i den lilla staden var på ett sätt surrealistisk i och med att enda sättet att ta sig därifrån är att ta flyget. Vägen ut ur staden går till flygplatsen och ingen annanstans. Instängdheten var ett faktum efter några dagar på denna vackra plats vilket ledde till att många av deltagarna vid kursavslutningen kände sig färdiga med Sisimiut – men inte med Grönland. Känslan som uppstod när vi satte oss i taxibilarna på väg till flygplatsen är svår att förklara. Längtan hem var stor men hjärtat ville brista vid tanken på att sannolikheten är ganska stor att man aldrig mer kommer att sätta sin fot på Grönland eller i Sisimiut. Det kändes som att en del av ens identitet stannade kvar där och vinkade farväl från en klippa vid havet.

På Kastrup skiljdes deltagarnas vägar åt och den avvaktande känslan och språkförbistringarna från tidigare var som bortblåsta. Att få ta del av och kanske även bli en del av varandras identiteter samt få perspektiv på den egna identiteten var de stora vinsterna med resan till Sisimiut. Frågorna våra förväntningar ställde oss i början av resan blev besvarade och att vi dessutom fick se valar var en magisk bonus.

Peter Isaksson och Anna Martinsson

Peter Isaksson och Anna Martinsson är svensklärare på Malung-Sälens gymnasieskola.

Relaterat