Titel: Liv i texten – Om litteraturläsningen i en svensklärarutbildning.
Av: Marie Thavenius
Disputation: 2017-10-27
Universitet: Malmö universitet

En disputation har (vanligtvis) sin särskilda liturgi. Ett inslag i liturgin är att opponenten i slutet av disputationsakten frågar vad respondenten har velat åstadkomma med sin avhandling. När Marie Thavenius i oktober disputerade med avhandlingen Liv i texten. Om litteraturläsning i en svensklärarutbildning kom frågan från en medlem i betygskommittén. Marie Thavenius svarade att hennes syfte varit ”att bredda och fördjupa förståelsen för litteraturläsningens praktik och funktion i en svensklärarutbildning”, en uppgift som hon också har genomfört på ett utmärkt sätt.

Materialet i avhandlingen utgörs främst av innehållet i de sociala praktiker som elva lärarstudenter i sin utbildning till svensklärare deltar i när de läser skönlitteratur. Det betyder att materialet inte bara omfattar vad som läses och hur det läses utan också vilka uppfattningar som studenterna ger uttryck för om dessa vad och hur. För att undersöka dessa uppfattningar, det vill säga olika läspraktiker, så deltar Marie Thavenius i studenternas litteraturseminarier som observatör och intervjuar dem under fyra terminer. Det innebär att Marie Thavenius dels kommer nära vad som händer med lärarstudenterna under deras utbildning och dels att avhandlingen får en tydlig didaktisk tyngd.

Inom den litteraturdidaktiska forskningen har frågor om litteraturens egenvärde eller bruksvärde länge diskuterats. Likaså frågor om relationen mellan läsare och text, om vad som kan finnas i texten och vad läsaren gör med texten under sin läsning. Det är lika intressanta som komplicerade frågor och snarare av filosofiska karaktär. I avhandlingen diskuteras dessa frågor på en nivå. Samtidigt tillåter avhandlingens etnografiska design Thavenius att på en annan nivå följa studenternas olika läspraktiker och läshändelser under utbildningen. Det innebär att utbildningens vardag med studenternas funderingar och didaktiska frågor om till exempel naiv och kritisk läsning reflekteras mot större frågor om litteraturens funktion. Denna dubbla blick på avhandlingens material bidrar till att fördjupa förståelsen för den flerskiktade och komplexa sociala praktik som utbildningen till svensklärare kan innebära.

För att tydliggöra denna sociala praktik gör Thavenius en behjärtansvärd insats när hon först förklarar och sedan i sin analys använder sig av begreppen läsakt, läsart, läspraktik och läshändelse. Det är begrepp som kan upplevas flytande till sitt innehåll beroende på vem som använder dem och i vilken kontext. Thavenius diskuterar därför först begreppens användning hos Wolfgang Iser, Staffan Thorson, Jan Thavenius och Mikael Tengberg. Hon ställer sedan frågan ”hur pass analytiskt användbart är det att använda många olika begrepp för att urskilja olika delar eller nivåer i läsningen”, en fråga som jag önskar att fler avhandlingsförfattare reflekterade över. Thavenius utgår därefter i sin analys från ett ”brett begrepp som läspraktik med en syn på läsning som en social praktik där många aspekter ingår, bland annat läsakt och läsart”. Tack vare detta val av analysperspektiv kan vi få syn på mönster och motstridigheter i studenternas läsningar, vilket är en av avhandlingens stora förtjänster.

För motstridiga är sannerligen studenternas läsningar. När empirin spretar är det alltid en frestelse att bringa reda i det genom att fösa in det i fasta kategorier som skapar ordning och överblick genom tydliga dikotomier. Thavenius undviker denna frestelse genom att i stället lyfta fram just motsägelserna och överlappningarna, som när studenterna diskuterar skillnaden mellan analys och tolkning, varför en roman som Amos Oz Samma hav inte engagerar dem eller diskuterar karaktärerna i Hamlet som vore de faktiskt personer. Vad innebär det för studenterna att ”förstå” en text? Vilken läsart väcks i mötet med vilken text? Kommer läsakten att domineras till exempel av en handlingsorienterad läsart som fokuserar på den fiktiva världen, det vill säga på texten eller en subjektsorienterad läsart som utgår från läsarens liv och känslor? Dessa och liknande frågor, förenklat uttryckt som balansen mellan läsare och text, diskuteras av studenterna utifrån deras läspraktiker under utbildningen, vilket naturligtvis är till stor nytta för deras förståelse av sina framtida elevers läsningar. Att redovisa motsättningar innebär att också ställa sig utanför ett ”antingen eller” resonemang. I sin avhandling visar Thavenius att det snarare handlar om att i olika läspraktiker betonas ibland den ena eller den andra läsarten. Att studenterna kan röra sig mellan olika läsarter, som till exempel en faktiv och en mer fiktiv läsning av samma text ser Thavenius inte som en brist på litterär kompetens. Snarare lyfts det fram som en förmåga att kombinera olika läsarter och utforska litterära texter, som ju i sig själva sällan är entydiga, på olika sätt.

Utöver den filosofiska nivån om ”läsare” och ”text” och den didaktiskt praktiknära nivån med läspraktiker och studenternas reflektioner, lägger Thavenius till ytterligare en tredje nivå när hon granskar de skolpolitiska dokument som utgörs av styrdokument och av lärarutbildningens kursplaner. Även denna nivå utmärks av motsättningar och spänningar. Det finns diskurser kopplad till studenternas litteraturläsning, som betonar kunskaper om litteratur och en mer analytiskt inriktad läsart. Andra diskurser, som är kopplade till den undervisning de ska bedriva i skolan och till sina kommande elevers litteraturläsning, betonar igenkänning och existentiella frågor. De blivande svensklärarna kan därmed hamna i ett spänningsfält i vilket de bär med sig en kunskapssyn på texter och läsning från sin utbildning som kolliderar med de styrdokument och kursplaner som de är ålagda att följa som lärare. Även inför denna motsättning breddar Thavenius förståelsen när hon påpekar att diskussionen i grunden inte handlar om hur förhållandet mellan lärarutbildning och skola bör se ut. Eftersom inte heller styrdokumenten är entydiga menar Thavenius att lärarstudenter, lärare och lärarutbildare istället måste diskutera dessa frågor för att kunna göra professionella didaktiska val i sin undervisning. ”Men”, skriver hon, ”frågan är i hur stor utsträckning det kan ske i en tid där toppstyrning av utbildning riskerar att försvaga lärares professionalitet”.

När innehållet i olika utbildningar riskerar att styras av tidsbrist och toppstyrning krävs just den ”förståelse för bredd och fördjupning inom en utbildning” som Thavenius avhandling kan ge. Tyvärr läses sällan hela avhandlingar inom
(lärar)utbildningen. Men denna avhandling, som så tydligt lyfter fram förståelsen för en komplex utbildning med alla dess motsättningar (och dessutom på olika nivåer!), förtjänar att ingå i kurslistorna på landets lärarutbildningar. Och om inte hela avhandlingen, så läs åtminstone kapitel 8 och 9 som beskriver hur litterära texter läses och hur läspraktiker i utbildningen kan se ut! De två kapitlen borde kunna fungera som introduktion till en välbehövlig förståelse för komplexiteten i en svensklärarutbildning.

Gunilla Molloy

Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.

Relaterat