Titel: Lära för skrivundervisning. En studie om skrivdidaktisk kunskap i ämneslärarutbildningen och läraryrket.
Av: Helen Winzell.
Disputation: 2018-12-07.
Högskola: Linköpings universitet.

Lärarutbildningen ger inte studenterna tillräckliga kunskaper i skrivdidaktik. Det visar Helen Winzell i sin avhandling Lära för skrivundervisning. Recensenten Gunilla Molloy föreslår att dess två centrala kapitel blir obligatoriska i svensklärarutbildingen.

En recension av en avhandling börjar vanligen med att diskutera de resultat som presenterats. Eller, vilket också är vanligt, recensentens försök att visa sin beläsenhet genom att placera avhandlingen inom det fält där den hör hemma medels referenser till andra avhandlingar. Detta är välkända grepp och därför förväntade. Mindre förväntat är att presentera en avhandling genom att diskutera dess språkliga stil. Hur en avhandlingsförfattare presenterar sina metoder, sina resultat och sina slutsatser bör naturligtvis beaktas, eftersom det avgör undersökningens trovärdighet och legitimitet. Men hur författaren skriver fram sin text blir också en del av trovärdigheten. 

Det var därför ett nöje att läsa en avhandling som är lika intressant som den är välskriven; Helen Winzells Lära för skrivundervisning. En studie om skrivdidaktisk kunskap i ämneslärarutbildningen och läraryrket. I denna studie beskrivs viktig kunskap om svensklärares skrivdidaktiska kunskapsbildning på en klar och tydlig prosa. Att såväl akademisk som stilistisk stringens samspelar är tyvärr ovanligt i akademiska sammanhang, trots att det inte behöver finnas något motsatsförhållande mellan forskning och stilistisk kvalitet. Winzell beskriver skrivundervisning som ett kompetensområde, dess kunskapsbas och bakomliggande teorier, skrivdidaktisk kunskapsbildning och olika skrivdidaktiska diskurser. Teorier, resultat och analys sammanfaller naturligt och bidra till textens transparens. Begrepp som lokal och global nivå, kunskapskategorier, korrektionsdiskurs, konstruktionsdiskurs och kommunikationsdiskurs lyfter undersökningen från vardagsnivån till en analysnivå på ett enkelt och klargörande språk. Winzells stilistiska kompetens bidrar till känslan att vara i kunniga och kompetenta händer. Gestaltningen av materialet visar på berättelsen om en verklighet i vilken jag som svenskämnesdidaktiker kan känna igen mig. Igenkänningsfaktorn inför frågeställningarna är hög. Resultaten blir därför inte överraskande. Läsningen av avhandlingen skulle kunna reduceras till ett konstaterande av redan kända fakta, om det inte vore för hur Winzell problematiserar och fördjupar undersökningens resultat.

Så vad är det för berättelse om skrivundervisning som Winzell presenterar? Egentligen en ganska enkel sådan. Den kan kort sammanfattas med orden ”övning ger färdighet”. Ju mer en lärare får arbeta med elevtexter, ju mer utvecklar denna lärare sin förmåga att kunna gå från en bedömning av texter till en undervisning som syftar till elevernas skrivutveckling. Det borde vara en självklarhet att så är fallet. Men det är tyvärr inte alltid så. När jag läser Winzells försynt formulerade fråga (eftersom provocerande frågor i en avhandling oftast är försynta) ”Kan det bero på att svensklärare saknar erforderliga verktyg för att utföra sitt skrivutvecklande uppdrag?”, så är mitt svar (ett inte lika försynt) ”ja”. Men det finns fler komplexa svar på Winzells fråga än ett torrt konstaterande ”ja”. Det är dessa svar och dess förklaringar som bär undersökningen framåt.

Winzells fråga är inte någon av de egentliga forskningsfrågorna. Men det är den mest intressanta och övergripande frågan som genom hela avhandlingen svävar över de mer precisa forskningsfrågorna. Det material som Winzell undersöker för att få sina forskningsfrågor besvarade är kursplaner och intervjuer. Det kan synas både tunt och smalt. Men när resultaten konfronteras med varandra, blir det både djupt och brett. 

Undersökningen omfattar tre studier. Kursplanestudien utgör den första. Det är en ambitiös undersökning av samtliga kursplaner för de ämnesteoretiska och ämnesdidaktiska kurser i svenska vid de 19 lärosäten som erbjuder ämneslärarprogrammet i svenska med inriktning mot gymnasiet. Winzell gör en kvalitativ innehållsanalys av hur skrivande och skrivundervisning framställs som kompetensområde i kursplanerna. Resultatet visar på ett tomrum, vilket Winzell hänsynsfullt kallar för ”en tyst diskurs”. Hon ställer frågan hur detta tomrum skall tolkas och undrar om ”svensklärares skrivutvecklande arbete skall tas för givet?” (s. 84). Eftersom Winzell i avhandlingen citerat Catharina Nyström (2000) som påpekat att i svenskämnet handlar skrivundervisning mer om att öva skrivande i sig medan skrivande i andra ämnen handlar om att skriftligt förmedla ett innehåll, är frågan inte obefogad.

Undersökningens andra del heter Tvärsnittsstudien. Här görs en analys av hur nya och erfarna svensklärarstudenter respektive yrkesverksamma gymnasielärare i svenska talar om text, skrivande, skrivinlärning, skrivundervisning och skrivbedömning. Avsikten är att jämföra hur dessa olika grupper talar om skrivundervisning. Som framgår är ”skrivundervisning” ett mycket brett kunskapsfält. Det är därför föga förvånansvärt att lärarstudenter och nya svensklärare orienterar sig inom denna breda terräng utifrån kända landmärken. Det innebär att för dem ligger fokus ofta på lokal, konkret nivå, som korrekt meningsbyggnad, korrekt språkriktighet och korrekt grammatik. Lärarnas sätt att tala om fel och brister i texten kallar Winzell för en korrektionsdiskurs. Den skiljer sig från konstruktionsdiskursen där fokus ligger på textens uppbyggnad och struktur och hur textens innehåll är organiserat. Det innebär att disposition och genrespecifika textmönster får mer uppmärksamhet i denna diskurs än i den föregående. En tredje diskurs är kommunikationsdiskursen, som beskriver den nivå kring vilket mer erfarna lärare diskuterar hur väl eleverna i sina texter säkerställer en fungerande kommunikation med en läsare. Den främsta grunden för en kategorisering i dessa tre olika diskurser har varit innehållet i lärarnas yttranden i relation till textens olika nivåer. Dessa tre begrepp, som inspirerats av Ivanics sex olika skrivdiskurser, men som skapats induktivt utifrån Winzells material, finner jag synnerligen användbara. De belyser inte bara textens olika nivåer, den lokala, den mellanliggande och den global nivån. De ger även mer erfarna skrivlärare begrepp med vilka de kan samtala med yngre kollegor för att introducera den helhetssyn på skrivundervisning som studenter av naturliga skäl inte har. Kapitel 3, ”Tre skrivdidaktiska diskurser” (s. 87–119), borde ingå i lärarutbildningen, inte minst för att fylla den ”tysta diskurs” som uppenbarligen finns i kursplanerna.

Undersökningens tredje del heter Lärarstudien och undersöker den skrivdidaktiska kunskapsbildning som sker under det första läsåret i yrket. I denna del ligger fokus på olika undervisningsstrategier, som är kopplade till kunskap om hur ett visst undervisningsämne framställs. Genom att studera olika strategier är det möjligt att se hur lärares ämnesdidaktiska kunskap utvecklas. Från att ha undervisat om skrivstrategier, det vill säga överfört det fokus på textstruktur som får stort utrymme i lärarutbildningen, förändras lärarna undervisning till att mer utgå från elevernas behov och lärande. Skälet förefaller vara att lärarna själv upptäcker att en föreläsande undervisningsstrategi inte leder till att eleverna utvecklar sitt skrivande. Steget från en formell undervisning till ett mer elevaktivt deltagande leder också till en skrivdidaktisk kunskapsbildning för lärarna själva. Vilka faktorer som leder fram till denna förändring diskuterar Winzell i avhandlingens avslutande kapitel 6 som har rubriken ”Växelspel och återkommande cykler – två faktorer som möjliggör skrivdidaktisk kunskapsbildning”.

En central fråga i Winzells material är hur lärarutbildningen ser på skrivdidaktisk kunskap. Frågan löper som en röd tråd genom avhandlingen, från undersökningen av kursplaner fram till den förändring som de olika lärarnas undervisning genomgår. Winzell föreslår att lärarutbildningen behöver lägga tyngdpunkten på att undervisning handlar om att förstå vad eleverna behöver. Det är först utifrån en sådan förståelse som lärare på ett medvetet sätt kan skapa en undervisning som leder till ett utvecklande skrivande (s. 220).

Jag kan bara instämma. Ett sätt att påverka lärarutbildningen i denna riktning vore att göra kapitel 3, ”Tre skrivdidaktiska diskurser”, samt kapitel 6, ”Växelspel och återkommande cykler – två faktorer som möjliggör skrivdidaktisk kunskapsbildning”, obligatoriska i svensklärarutbildningen. 

Gunilla Molloy 

Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.

Relaterat