Barns och ungas upplevelser av teater skiljer sig från vuxenvärldens intentioner. Men samtidigt lär elever sig att anpassa sig efter skolans krav. Mångfacetterade upplevelser riskerar att reduceras till ett facit med rätt eller fel.

Teateraffisch inför en uppvisning av elever på Åva Gymnasium. Foto: Annika af Klercker

Teateraffisch inför en uppvisning av elever på Åva Gymnasium. Foto: Annika af Klercker

Professionell teater för barn görs på vuxenvärldens villkor. Det är vuxna som skriver dramatiken, regisserar, spelar pjäserna och marknadsför föreställningarna. Lärare, föräldrar, kultursekreterare och andra vuxna beställer biljetter och köper in föreställningar. Vuxenvärlden bedömer vad som anses vara nyttigt, lämpligt och skojigt för barn på teatern. Men det vi vuxna tycker är bra barnteater ändrar sig efter tidens syn på barn, barndom, fostran, konst och kultur.

Historiskt perspektiv

Från sekelskiftet 1900 och flera decennier framåt ville vuxenvärlden ge barnen uppbyggliga sagospel om att gott lönar sig och ont straffar sig; moralkakor förpackade i sagans fantasieggande förpackning. Vid 1960-talets slut ansåg många vuxna att barn behövde en politiskt fostrande teater som kunde forma de uppväxande medborgarna till solidaritet och rättvisa. Under 1970-talet menade man att barn skulle erbjudas teater som gestaltar barns existentiella frågor och ibland svårbemästrade känslor och tankar. Både den politiska och den känslomässigt komplexa teatern handlade om att problematisera maktrelationer mellan barn och vuxna. I båda fallen var vuxenvärlden kluven. Det fanns starka motståndare mot vad man ansåg vara propagandistisk ”pekpinneteater” och många vuxna var (och är) rädda för risken att barnpubliken blir för emotionellt upprörd.

I dagens barndramatik möter vi sårbara barn i familj och samhälle. I nyskrivna pjäser, eller i omtolkade sagor och bearbetade klassiker, skildras utsatta barn som marginaliseras av vuxenvärlden; barn som lever i fattigdom, är papperslösa eller betraktas som främlingar; barn som filosoferar och brottas med tankar om Gud, universum och meningen med livet; barn med komplicerade känslor och relationer; barn som söker sin identitet. Fast barnbilderna är ofta dubbelsidiga eller mångbottnade: barnen är också kompetenta, med fantasi, mod och kapacitet att finna sina egna överlevnadsstrategier. I dagens barnteater kräver barnen sina rättigheter.

Barndramatiken förändras efter vuxnas värderingar. Den har fungerat – och fungerar – som ett kulturellt redskap för vuxenvärldens vilja att fostra och förströ. Just därför är det särskilt intressant att lyssna till barnens egna röster. Efter att i många år ha arbetat med barns uppfattningar och upplevelser av teatern har jag sett mönster i barns tankar om teater – och ibland hur de skaver mot de vuxnas intentioner.

I skolvärlden finns ett givet facit

Ett nyckelord för vuxna är förståelse, i betydelsen begriplighet. Vuxna är angelägna om att barnpubliken ska förstå och begripa det som sker på scenen. Behovet av förståelse är emellertid mer problematiskt för vuxna än för åtminstone de små barnen. Där vuxna söker barnens bekräftelse på att ha uppfattat vuxenvärldens avsikter, skapar förskolepubliken sin egen mening utifrån vad som intresserar just dem.

Med inträdet i skolvärlden kommer sedan insikten om att det finns ett facit, att vuxenvärlden rättar svaren – eller upplevelserna – i termer av rätt eller fel. I en studie från Växjö av lärares erfarenheter av att gå på teater med barngrupper är det tydligt att skolans ramar, rationella kunskapssyn och tydligt mätbara mål utgör hinder för det öppet reflekterande mötet med scenkonsten. En majoritet av lärarna i studien satte kunskapssökandet före meningssökandet på teatern, vilket gjorde det svårt att ta till sig mångtydiga och komplexa föreställningar. När man talar med barn är det tydligt att skolans signaler sätter spår; den unga publiken lär sig snabbt att uppfatta budskap, moraliska pekpinnar och att teatern har en nyttoaspekt.

Förståelse behöver naturligtvis inte ses som ett insnävat begrepp, i betydelsen inhämtad, begriplig information som låter sig förstås på ett entydigt sätt. Scenkonsten svarar snarare mot ett öppnare förståelsebegrepp, som omfattar möjligheten att uppfatta mönster och sammanhang i tillvaron. Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors lyfter fram ett motivationsstyrt lärande (som i det informella eller naturliga lärandet), vilket leder till en djupare förståelse än den faktamässiga informationsinhämtning som ofta präglar skolans verksamhet. Han förespråkar vikten av verktyg som visualisering, lek och berättelser – tre grundpelare inom teaterkonsten.

Teaterns syn på barn

Det är påfallande hur barnkulturpolitiken på 2000-talet genomsyras av idéer om barnets rättigheter i Barnrättskonventionens anda. På teatrarna formuleras barnperspektiv och inbjuds till delaktighet. Argumentationen genomsyras av en medvetenhet om att barn och unga är beroende av vuxnas välvilja och val.

Synen på barn och den goda barndomen har förändrats till att växla mellan olika positioner från barn som utvecklingsprojekt (i olika stadier av ålder och mognad) till barn som kapabla medborgare och sociala aktörer. Såväl den rådande barnkulturpolitiken som barndramatiken formulerar såväl ett aktivt och kompetent barn med rättigheter som ett barn i behov av skydd och hjälp. Begrepp som barns rättigheter, delaktighet och inflytande är dagens nyckelord, också inom scenkonsten för unga. Och det är alldeles utmärkt! Även om begrepp som barnperspektiv och delaktighet inte alltid definieras eller problematiseras. Ibland glömmer vi att mötet med konsten kan innebära en inre delaktighet, genom en stark konstnärlig upplevelse, som iscensätts på vår inre scen, genom vår fantasi, våra känslor och tankar.

Skolan är vägen till teater

De flesta barn kommer till teatern genom skolans eller förskolans försorg. Skolan är den demokratiska basen för barns möte med scenkonst. Skolbarn förknippar tidigt teater med skola och vuxenvärldens krav på begriplighet och nyttan av kunskap. Lärarnas och skolpersonalens inställning till teater är därför av stor betydelse. Hur de vuxna reagerar i salongen kan ha en avgörande betydelse för barnens upplevelser. De medföljande vuxna kan med en nyfiken attityd, en öppenhet inför scenkonstens språk och kanske en bekräftande blick starkt påverka barnens upplevelse – lika mycket som en ointresserad eller avogt inställd hållning kan påverka eleven i salongen.

Manilla Ernst, Ylva Lorentzon och Moa Wester från Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet, har skrivit en rapport om barn, kultur och kulturutbud på uppdrag av kulturförvaltningen i Stockholm (2014). Av den framgår att barn och unga ville ha mer kultur – teater, dans, museer, film, konserter, utställningar et cetera. Eleverna anser att konsten skall vara angelägen och inte för barnslig! Flera barn och ungdomar betonar vikten av ett varierat utbud, eftersom de har olika intressen. Gymnasieeleverna vill utmanas mer i kulturaktiviteterna och önskar en större tillit till deras förmåga att tillgodogöra sig konstnärliga uttryck. De tycker det är roligt att analysera och diskutera teaterföreställningar eller litteratur i skolan.

Av rapporten framkommer två olika sätt att tala om kultur: dels kulturens och konstens egenvärde i termer av emotioner som lust och glädje, dels en instrumentell syn på kultur som nyttig och kultur som lärande i skolans kontext.

En gymnasieelev säger: ”Kultur för mig är lika viktigt som att andas/…/ Om man inte skulle kunna höra musik, spela musik, se saker – det är ju en del av vår vardag. Det är vi.” Och vilka lärdomar drar vi vuxna? Kanske att barndomsgestaltningen i barndramatiken kan tillåtas vara både komplex och mångfacetterad. Kanske att vuxenvärlden måste bjuda in barn och unga till större reell delaktighet som också handlar om att informera om alla de konstnärliga uttrycksformer som finns, ta del av barns perspektiv och främja möjligheterna till konstnärliga upplevelser. Kanske också att det goda samtalet kan ge rum för reflektioner utan krav på nyttighet, bedömning eller instrumentell nytta. Eftersom kultur och konst – och teater – kan vara lika viktigt som att andas.

Karin Helander

Karin Helander är professor i teatervetenskap och vice rektor på Stockholms universitet. Hon har forskat mycket om barnkultur och barns upplevelser av kultur.

Referenser:

Ernst, Manilla & Lorentzon, Ylva & Wester, Moa, ”Barn, kultur och kulturutbud – förutsättningar och förväntningar”, Stockholms kulturförvaltning/Centrum för barnkulturforskning (2014)

Gustafsson, Birgitta & Fritzén, Lena, Idag ska vi gå på teater. Det kan förändra ditt liv. Om barnteater som meningsskapande i skolan, Växjö universitet: Pedagogisk kommunikation Nr 3 (2004)

Gärdenfors, Peter, Lusten att förstå: om lärande på människans villkor (Stockholm, 2010)

Helander, Karin, Från sagospel till barntragedi. Pedagogik, förströelse och konst i 1900-talets svenska barnteater (Stockholm, 1998)

Helander, Karin, ” ’Den var rolig och så lärde man sig nånting, men jag kommer inte på vilket det var.’ Om barnteater och reception”, Locus, nr 3-4/11 (temanummer Barnkultur)

Helander, Karin, ”Barnets rätt till kultur och konst”, Barnrätt. En antologi, red. A-C Cederborg & W Warnling-Nerep (Stockholm, 2014)

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.