Lek med språk är en väg till litteraturen

För poeten Olivia Bergdahl var skrivandet en väg ut från det trånga tonårsrummet. Nu använder hon poesi och lustfyllt skrivande som ett sätt att få ungdomar att upptäcka skönlitteraturen på sitt eget sätt.

Och så är man där i lärarrummet igen en tisdagsmorgon i kranskommunen och en lärare gäspar och frågar vem man vikarierar för och en annan säger nej, men det är ju Olivia, författarbesöket! Och en tredje säger författare, gud vad spännande, vilken klass ska du ha? Och man kollar på sitt schema och svarar 9C. Den andra läraren säger nej ta bryggkaffet, det smakar mycket bättre, trots att de kom och installerade en maskin. Och man tar emot sitt bryggkaffe och säger tacksåmycket och den första läraren säger jasså 9C, ojdå, nej de är ju inte så att säga ”studiemotiverade” och gör citationstecken i luften.

Det är alldeles uppenbart att 9C inte är så att säga ”studiemotiverade” när man står där med sitt bryggkaffe vid tavlan och läraren kontrollerar närvaro. 9C är en rörlig massa av armar och ben och luvtröjor och kepsar och luggar och hörlurar som efter sedvanligt stönande och fnissande riktar sin uppmärksamhet mot mig.

Hej, säger jag.

Vaddå ska vi inte ha svenska nu?, säger 9C.

Näe, säger jag. Jag är här för jag jobbar som poet och författare.

Det följs av ett ögonblicks tystnad.

Men vafaan, säger 9C sen och suckar, liksom anklagande. Jag hade ju pluggat!

Skriva var vägen ut

När jag själv gick i 9C var världen ett hål. Nej, en vägg. Nej, inte ens det. Jag var ensam, konstig och ful och hur stilla jag än satt i de där klassrummen så envisades luften alltid med att ta slut. Jag sträckte mig desperat efter någonting att hålla fast i. Jag fick tag i någonting. Jag upptäckte till lika delar förvåning som glädje att det var hjärta-smärta. Det var gråter-förlåter, det var prettoungar-ghettokungar, det var festlusten-västkusten. Jag började att rimma. Upprättade system där ord och företeelser fick nya sammanhang, nya kopplingar och allt blev plötsligt begripligt, fattbart, i mina händer. En frihet. Att skriva. Att förklara det oförklarliga, hitta de meningarna där allt var under kontroll. Att läsa. En tillhörighet som gick utanför det trånga klassrummet, där jag inte längre var en del av 9C, jag var en del av världen, av historien, jag fann mitt jag i texter hundra år gamla, tvåhundra år gamla, trehundra eller sådana skrivna igår. Jag var varje jag och varje du, och när jag skrev ”jag” när jag skrev ”du” öppnade jag en dörr till varje människa som fanns. Så nära står avsändaren från mottagaren, i orden finns ett försök att förklara tanken och när detta lyckas – då står man bredvid varandra. Det är en närhet som uppstår helt oberoende av tid och plats och rum. Det är det vackra och enkla beviset på att jag är inte ensam, jag är en del av mänskligheten.

Poetry Slam

Jag hade oturen att ha en svensklärare som verkade tycka genuint illa om mig, men turen att istället finna Poetry Slam – en tävling i att läsa upp dikter man har skrivit själv inför en publik som sätter poäng på en. Det fungerar som en öppen scen för litteraturintresserade, med den öppna scenens tålamod för udda individer och demokratiska grundstruktur. Alla har samma tid på scen. Alla möter samma publik. Alla får vara med. En plats, alltså,  där skrivandet användes och diskuterades, och där jag lärde mig det viktigaste jag har lärt mig om litteratur: konsten är tillgänglig. I konsten är man fri. Att skriva skönlitteratur handlar inte om att vara duktig på svenska. Det handlar inte om att stava eller att följa instruktioner, ha social status eller snygga bröst. Det handlar om att berätta en historia. Det handlar om att leka med språket. Att ta sig rätten att vara ett subjekt i tiden. Att ta makten över det som berättas om en själv.

Använd lusten

Jag försöker tala om det för 9C. Det går sådär. Jag säger alla måste kunna skriva, samhället kräver det av en. Jag säger skriver man snyggt och välformulerat tror folk att man är smartare än vad man är. 9C rycker till. Jag säger man blir bra på det som är roligt, så det gäller att ha kul, jag drar en ordvits. 9C skrattar väluppfostrat. Jag drar en till. Den faller i bättre jord. Jag säger Bo Setterlind skrev en dikt som hette ”Döden tänkte jag mig så”, den handlar om döden, men beskriver en man som går på en åker och sår. Aha, säger 9C. Åfan. Jag pratar mycket. De börjar att komma med egna förslag när jag skriver skiljetecken på tavlan. Jag ger dem korta, snabba övningar, jag låter dem läsa upp. 9C vrider sig, jag säger det är lugnt. 9C har alltid skrivit en dikt om sex, prövar mig, står jag pall? Jag upprepar för mig själv, min enda uppgift är att stå pall. Att aldrig någonsin bli rädd för 9C. Bara vara något annat, ett alternativ. Jag säger: ja, du får använda vilka ord du vill. Bengt befruktade Berit är en perfekt allitterationsmening. Säg det igen! Säg det i kör! 9C skrattar. 9C säger jag vill läsa upp! 9C bryter sina egna mönster, 9C är fortfarande inte så att säga ”studiemotiverade”, 9C stavar åt helvete, använder oanständigt språk, brölar och vrålar, men skrattar, skrattar innerligt, vill lägga till, vill inte sluta hitta på nya metaforer och jag säger tyst nu. Scchhh… Till slut tystnar 9C.

Plötsligt händer det

Så händer det. Jag ser det på eleven som nyss har räckt upp handen, det är inte en elev som vanligtvis gör det. Som vanligtvis går med blicken nedsänkt, som kanske är ensam, konstig och ful, vars värld kanske är ett hål. Nej, en vägg. Nej, inte ens det. Den eleven harklar sig och möter min blick. Jag ser det. Det händer. Nu. Här är vägen ut. Här är ett möjligt sammanhang. Här är varje jag du och varje du jag, för du är inte ensam. Ingen av er är det. 9C är inte längre 9C. De har blivit individer och de lyssnar. I en paus från strukturerna och hierarkierna och den pågående varjedagsvardagen, de har uppgått i, blivit till i, är med självklarhet således – en del av mänskligheten.

Jag lämnar dem där. Utmattad på ett sätt jag aldrig annars blir återvänder jag till lärarrummet och en lärare tipsar om bryggkaffet, bättre än det från maskinen, och jag fyller min kopp och sjunker ner i en soffa. Jag kommer aldrig mer att träffa 9C. Jag har ingen aning om vad den här timman verkligen ger, vad som händer sen, om det spelar någon roll i det långa loppet. Jag vet bara vad som hände nyss. Jag tittar på mitt schema. Jag sörplar på mitt kaffe. Om en kvart ska jag ha 9A.

Olivia Bergdahl

Olivia Bergdahl är poet, flerfaldig mästare i poetry slam och en flitigt anlitad föreläsare.

Relaterat

Läraren Filippa Mannerheim, ett känt namn i skoldebatten, har kommit ut med boken Konsten att undervisa. Med den vill hon väcka debatt och förmedla sitt sätt att utöva yrket, läroplaner till trots.