Lena Tallberg: ”Begrav sommarlovsuppgiften!”

Vad vill vi svensklärare uppnå när vi säger att eleverna ska skriva om sitt sommarlov? Vill vi att de ska träna på att skriva? Självklart! Vill vi ta del av deras hemligheter? Tveksamt. Eller vill vi rentav att de ska avslöja sin sociologiska status? Absolut inte! Eller?
Personligen skulle jag aldrig dela ut en sådan uppgift. Av egen erfarenhet vet jag att ett sommarlov kan vara ett rent helvete. Visst kan det finnas ljuspunkter även under det mest nattsvarta sommarlov, men det finns ingen anledning till att just svensklärare ska sticka hål på en redan tillräckligt infekterad varböld.

”Många skrev om båtar, landställen och utlandsresor. Satserna med statusmarkörer radades på varandra.”

När jag en tid var vikarie fick jag ta över en hög sommarlovstexter för bedömning. Många skrev om båtar, landställen och utlandsresor. Satserna med statursmarkörer radades på varandra. Inte var det särskilt spännande, men ganska ofta korrekt, med stor bokstav och skiljetecken och bindeord och pronomen.
Andra hade inte lämnat in.
”Jag har inget att skriva om”, suckade någon. ”Fantisera”, sa jag, ”texter behöver inte vara sanna och jag vill bara se din skrivförmåga”. Då fick jag läsa om vad som hände en köttbulle en sommardag. Det var både underhållande och med fina formuleringar. Jag fick också läsa om när en mås bajsade på en kusin. Jag skrattade högt men önskade fler beskrivningar och detaljer.

”Jag brottades med tanken på vad svensklärare ville läsa.”

Mellan vattenskotrar och pooler, köttbullar och måsar, blev mina egna sommarlov på 1970-talet med ens påvra fast jag minns dem som rika och långa. Det hände att också jag fick sommarlovsuppgiften och att jag då brottades med tanken på vad svenskläraren ville läsa och sätta högt betyg på. Jag tror att jag skrev om vilka böcker jag hade läst, i tron att svensklärare älskade att läsa om sådana sommarlov. Inte vågade jag skriva om något som inte var sant, och inte vågade jag heller skriva om en köttbulle som efter diverse äventyr hamnade i en hunds dreglande käftar, men som….

”Mardrömmen är att läsa om något som man måste anmäla till sociala myndigheter.”

Mardrömmen är att läsa om något som man måste anmäla till sociala myndigheter. Om en elev skriver att pappan slog mamman i husvagnen så kan svenskläraren inte utgå från att det är påhittat, om uppgiften gavs med instruktionen att den skulle handla om just elevens sommarlov. Om man uttryckligen förmedlat att eleverna får fabulera fritt, kan man läsa texterna som ren fiktion – fast kanske ändå med en gnagande oro som inte släpper förrän man lämnat texten till elevhälsan.
Jag tänker på den danska tv-serien Vargen kommer (visas på SVT play till och med den 11 oktober) där en elevtext blir grunden för en anmälan och så småningom ett omhändertagande. Så visst kan en elevtext sätta ljuset på missförhållanden, men det kan inte vara syftet med skrivuppgifter. Om man vill att eleverna ska berätta om det som tynger dem, ska man nog ha en annan plan för det än att lägga det på det redan tyngda svenskämnet.

”Efter denna sommar kan de fördjupa sig i mycket annat…”

Det kanske är så att man kan skrota självbiografiska uppgifter överhuvudtaget, fast autofiktion är i ropet inom skönlitteraturen. Genrerna är ju många och ingen kräver ett upplevt sommarlov. I krönikor och debattartiklar är jaget välkommet. Där kan eleverna bolla sina tankar och studsa dem mot ett ämne. Efter denna sommar kan de fördjupa sig i mycket annat; värmeböljor och vattenbrist, eldsvådor och engångsgrillar, Sommar i P1-program och musikaliska sommarplågor, vaccin och virala fenomen. Men sommarlovet? Osar det inte 1900-tal om det? Begrav sommarlovsuppgiften och befria eleverna från sådant krystat rapporteringstvång!

Lena Tallberg, lärare på Magelungen Gymnasium i Stockholm

Relaterat