Litteratur som tar barns rädsla och oro på allvar

Sophia hade längtat hela året efter att vara med de andra, ”de vanliga”, på kollot. Ändå fick bussen åka iväg från stan utan Sophia. Modet svek henne. Några dagar senare, på Sophias födelsedag, skjutsade Sophias trötta mamma sin nervösa dotter till lägergården på kollot. Sophia, som har svårt att förstå hur andra tänker, vill att den här sommaren ska annorlunda. Hon tänker starta grandiost genom att bjuda på tårta och hålla tal för alla kolloungarna, Också för dem som inte vill vara med henne.

Talet ska heta “Detta är mitt liv”. Hon ska berätta hur det är att vara som hon, hur tråkigt det är när ingen jämnårig hör av sig, hur trist det är att inte få några “likes” – och varför hon ibland blir så ursinnig att hon vill förstöra saker.

Rose Lagercrantz har tillsammans med konstnären Annelie Furmark i ord och bild skapat den mångbottnade, känsliga och förvånansvärt spännande boken Detta är mitt liv, en kortroman med sensuella glidande seriebilder – ofta i rosa och gräsgrönt. Det är en ömsint berättelse om det kaos som det innebär att vara en ung människa och leva med autism. Det är en bok som jag önskar att många (som är över tio år) ska se och läsa och samtala om. Den är värd all uppmärksamhet. För många lever idag med diagnoser. 

Fast det är ett monumentalt underskott på skildringar om autism plockades nyligen en bok med detta ämne bort från Malmö stadsbibliotek – den var alltför kränkande och ovetenskaplig. Författaren hävdar nämligen att autism går att bota med klordioxid. Fake news!

Men i den ärliga, färgstarka och inkännande Detta är mitt liv finns inga fake news. Faktiskt nämns ordet “autistisk” först på det näst sista bilduppslaget. Sophia har då hållit sitt tal, kollokompisarna har sjungit “ja må hon leva” och de ser snällt på henne. Men då kommer Sophia på att, oj – hon hade glömt att i talet berätta att hon är annorlunda.
Så här vänligt humoristiskt låter Rose Lagercrantz i bokens avslutning den fjortonåriga Sophia kommentera att hon helt glömde att berätta om sin autism: “Det gör inget. Huvudsaken är att det blir bra på kollot. Så bra att alla gråter när de måste åka hem. Det gjorde de förra året. Alla grät sista dagen för att det var slut, utom hon. Men i år ska hon också gråta!”

I mars handlade tv-programmet Babel för en gångs skull om barn- och ungdomslitteratur. En författarpanel kritiserade då stora delar av samtidens litteratur för att vara alltför pedagogisk, instrumentell och “normkritisk”. Man efterlyste mindre präktighet och större konstnärlighet.
Detta klander gjorde många vuxna – lärare, bibliotekarier, kritiker – upprörda. Jag beklagar att de som satt i Babelpanelen inte kunde ge exempel på nya konstnärliga barn- eller ungdomsböcker.
Istället blev det ett rätt förvirrat samtal som delvis handlade mer om 1950-talets barnböcker än om vår tids böcker. 

Det hade varit fint om de tre i Babels panel hade lyssnat när Svenska Barnboksinstitutet nyligen hade sin genomgång om fjolårets utgivning. Då hade de fått klarare besked om läget.
Kanske hade de känt sig bekräftade i sina farhågor om präktighet inför fakta som dessa: I 2018 års utgivning för barn och unga betonas barnens roll som medborgare med rättigheter och skyldigheter. Det kan gälla sådant som ekonomiska frågor samt kropps-, genus-, djurrätts- och miljöfrågor.

Men kanske hade de tre då också insett att allt är inte aktivsim. Faktum är istället att vissa genrer har ett till synes evigt liv. Dit hör alla deckare, fantasy och hästböcker. Böcker om hästskötsel, ridning, tävlingar och (o)vänskap unga ryttare emellan – de fanns på farfars tid och under den tid då Babelpanelförfattarna var barn. I hög grad också i vår tid.

Ett eget lag och Varsågod och rid heter Malin Erikssons välskrivna första böcker i sviten “Dalsboyttarna”. De skiljer sig från de flesta andra hästböcker genom att de handlar mindre om uteridning och hoppning och mer om dressyr. Och förstås om relationer. Mellan barn och ponny, ponny och ponny – och mellan människor. På ett psykologiskt fint sätt får läsaren bekanta sig med Dalsbos unga ryttare.

Relationer är viktiga också i Jorvik kallar och Legenden vaknar – de första böckerna i Helena Dahlgrens hästfantasyserie “Ödesryttarna”. Det här är något nytt! Detta är böcker som öppnar dörrar såväl till stallet som till legender och on-linespelet Star Stable. Det är ett äventyrsspel som har tolv miljoner spelare varav en miljon i Sverige. De hisnande berättelserna om den fiktiva platsen Jorvik och de fyra unga ödesryttarna hade alltså redan en mängd trogna fans när böckerna kom ut.

Jag delar inte oron för “normer” och “präktighet”. Bilderböcker som Dom som bestämmer och Hemma hos Harald Henriksson och den Augustprisbelönade Gropen liksom en serieroman som Detta är mitt liv liksom dystopier som Slutet och den helt nya Till val svarar mot barns och ungdomars rädsla för ensamhet och deras oro för klimatet, för nutiden, för framtiden och för annat som de har behov av att bearbeta. Dessa böcker vill lyfta viktiga frågor – men utan att leverera färdiga svar.

För det viktigaste när det gäller barns och ungdomars läsning handlar om att de unga ska få tillgång till böcker med känsla, kraft, mod och som får tankarna att tumla. 

Lena Kjersén Edman

Relaterat