
Gustav Tegby
Beröringen
Rabén & Sjögren 2019
Ingen enda tonårsberättelse nominerades alltså år 2019 till Augustpriset. Om jag hade suttit i juryn skulle jag ha talat mig varm för en bok av noir dramatikern Gustav Tegby som nu har debuterat som ungdomsromanförfattare. Och vilken bok!
Temat i Gustav Tegbys alla verk är skräck. Och något mer… Kanske längtan. Kanske beröring. Debutromanen är en psykologisk paranoiathriller med övernaturliga inslag. En formidabel bladvändare som kommer att gripa tag i de tonåringar, unga vuxna och vuxna som törs!
Handlingen utspelar sig under en kall vinter i Umeå med omnejd. Titeln är Beröringen. Bokens första, ruggiga, mening lyder: Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag. Min egen allra första reaktion är dock inte den skrämda läsarens. Utan den grammatikbesatta svensklärarens: Hm, hm, är det verkligen korrekt att hjälpverbet “kommer” skrivs så här – utan ett efterföljande “att”? Jag kontaktar Språkrådet och får veta: Det är numera helt korrekt.
Hon som förstår att hennes pappa kommer dö idag – eftersom hon och pappa nu måste öppna dörren till sin låsta och tysta lägenhet i Umeå nära lasarettet – är sextonåriga Elin. Nästan hela sitt liv har far och dotter levt isolerade tillsammans. De är ungefär lika mycket sams och osams som de flesta ensamstående fäder med tonårsdöttrar. Pappan är till exempel noga med att Elin ska göra sina läxor.
Han har – ända sedan hon var en liten tös – berättat för den moderslösa Elin att hon har något farligt, en förbannelse som heter Beröringen, den är som en smitta. Om Elins hud rör vid någon annans hud blir den personen bunden till henne och om den personen kommer mer än trettio meter från henne – kommer den personen (att) dö. Så den enda person som hon får ha normal kroppskontakt med är pappan och han har, fram tills nu, klarat sitt liv genom att alltid vara i Elins närhet.
Allt vad Elin vet om världen är det som pappa har berättat för henne, det som hon i smyg har sett genom köksfönstret samt det som hon har förstått och lärt sig genom filmer och internet. När pappan har suttit upptagen med översättningsarbete har Elin dock skaffat sig en egen hemlig chattkontakt. På “Forum för asociala” umgås hon med en mycket säregen Sebastian från Skellefteå. Den kontakten är viktig för att Elin något litet ska känna sig som en “normal” tonåring.
Tillbaka till romanens inledningsmening. Elin, hennes pappa och läsaren förstår att det är polisen som ringer på dörren. Polisen, som kommer in i lägenheten, antar att Elin är ett mer eller mindre hjärntvättat kidnappningsoffer. De släpar iväg pappan, och när pappan kommer längre än trettio meter från sin dotter, då kommer han dö.
Elin får kontakt med Socialens jourtjänst, hon flyttas till kontaktföräldrar på landsbygden utanför stan och hon får äntligen gå i skolan. Hon börjar på Samhällsprogrammet på gymnasiet. Elin får, som föräldralös skolelev, vad omgivningen tror är “frihet” – men i den “friheten” är hon livrädd för att riskera att få hudkontakt. Bli en bödel. Hon ser till att ingen får röra vid henne, att luvan är uppdragen, att hennes nacke inte är oskyddad, att aldrig glömma att ta på sig fejkläderhandskarna. Samtidigt längtar Elin efter att bli berörd, få röra vid en annan människa, få vara tillsammans. En omöjlig dröm.
Inte ett ord mer berättar jag för Svensklärarens läsare om handlingen. För den läsare som har kommit så här långt i romanens berättelse är faktiskt redan helt fast. Det går inte att sluta att läsa förrän den kallsvettige läsaren kommit fram till sidan 400 och bokens allra sista mening. Den yttre spänningen i Beröringen är stark, överraskningarna i intrigen är flera, den sextonåriga huvudpersonens utsatthet är hjärtegripande.
Bokens allra sista mening, förresten, den är – fasansfull. Eller kanske: underbar. Vad jag menar? Läs den sista meningen. Då vet jag att du kommer förstå.
Lena Kjersén Edman
Lena Kjersén Edman är bibliotekarie, lektor i biblioteksvetenskap, läsfrämjare och kritiker.