Melody Farshin
Mizeria
BonnierCarlsen 2018

En förläggare imponerades härom året på ett event i förorten av den unga ståupparen Melody Farshins flödande och drabbande svada och frågade henne därför om hon inte ville skriva en samtidsroman om och för ungdomar från miljonprogramsförorter. Önskemålet var en brännande och lättillgänglig roman där handlingen utspelas i en förort. En bok med korta kapitel på ett enkelt språk, gärna med hemortens språk och ordval.

Förläggaren undrade också om författaren kanske ville bifoga en slangordlista – men det ville inte författaren. För Melody Farshin menar att slang är en lycklig bonus, ett tillägg som berikar det svenska språket. Något att lära sig om man inte redan kan det.

Ja, Melody Farshin antog anbudet att skriva en ungdomsroman.
Mot löften om att bokreleasen av den kommande boken skulle äga rum i Järva och att de av ortens ungdomar som dök upp på releasefesten skulle få snygga hoodies och varsitt gratisexemplar av boken. 

Resultat blev boken Mizeria.
Så här förklarar Melody Farshin titeln: “När du är som mest mizeria, det är då du kan hitta mest humor. Jag skriver om tunga ämnen för de finns ju omkring oss. Det var så jag för tio år sedan började med standup – mina vänner påpekade att jag har en förmåga att formulera mina åsikter humoristiskt. Jag tror det är mitt sätt att tänka, det är så jag översätter något i mitt huvud för att komma ihåg det. Även om det är något tungt.”

Om sin egen identitet menar debutantförfattaren att den inte består i att hon är iranier och/eller svensk. Utan att hon består av en mix som är Husby, orten i Järva där hon alltid har bott och där hon bor.

Boktiteln Mizeria liknar ordet ”misär” som ju betecknar något som är problemtyngt, mörkt  och sorgligt. Och nog är tillvaron ofta tung för familjemedlemmarna i boken – pappa Hussein, mamma Mona och tvillingsyskonen Aicha och Ali.

Hussein, som i Iran var fysikprofessor, är i Sverige en utmattad dubbelarbetande taxiförare/busschaufför som hemma hasar fram i massagetofflor. Monas självförtroende har sjunkit för varje år. Det svenska språket är svårt, reglerna i tvättstugan är krångliga och hon oroar sig ständigt för sina barn.

Tvillingarna håller nog av varandra men sedan de blev tonåringar bråkar de allt som oftast.
Som när Aicha har snott Alis nya Aididasjacka och därmed, enligt Ali, “heeelt har guzzifierat” den. Då planerar Ali att “jiddra” med systern genom att råka tappa ketchup på hennes vita sneakers. Eller när Aicha grämer sig över att hon som flicka lever i “en fucking konservburk” medan Ali, den manliga versionen av henne, får leva livet.

Aicha blir nedbruten av olycklig kärlek. Den spännande Nano, som hade sagt till henne att han visste att Aicha skulle bli hans fru, har slutat att höra av sig. Nano syns ingenstans. Aicha gråter sig genom nätterna.

Inte heller Alis tillvaro är enkel. Han har börjat använda skäggolja och groomar sig varje vecka för att bli en lika stor “guzzmagnet” som sin beundrade bäste vän, kampsportaren Osman. Men nu vill föräldrarna förbjuda honom att vara med Osman som har fått dåligt rykte och lever farligt.

Mamma Mona har sömnlösa nätter då hon oroar sig för att Ali ska bli som Osman. Att hennes son ska råka vara i fel sällskap vid fel plats vid fel tillfälle. Hon skräms av polishelikoptrar som brummar över förortstorget. Många av Alis kompisar har skottsäkra västar och bär vapen. En av dem har redan skjutits till döds. Alis kommentar är: “På nyheterna säger de att skjutningarna är ett förortsproblem. Åsnor! Det kallas samhällsproblem”. Hans mamma Mona undrar vem som står näst på tur att dödas. Då kommer det ett SMS om skottlossning i centrum.

Mizeria. Misär. Ja. Ändå skrattar jag gång på gång då jag läser Melody Farshins sorgliga, språkligt helt lysande och emellanåt oerhört roliga ungdomsroman. Ibland frustar jag av skratt. Ofta ler jag. Trots bokens allvarliga botten. För “mizeria” kan också vara något bra. Något som man blir starkare av.

Så här har Melody Farshin berättat om hur ungdomarna hemma i Husby tog emot Mizeria: “Helt ärligt var det vissa som sa att de kom till bokreleasen för guzzarnas skull, för matens skull och för hoodiens skull. Men att det ledde till att de läste ut en bok, som inte lämnade dem med en dumförklaring. Det är jätteviktigt. Knappt ett dygn efter att boken droppats kom samtal. Folk som hoppades på att läsa en sida per dag – dom hade nu sträckläst den inom loppet av samma kväll. Jag blev helt tårögd av en ungdom som sa att äntligen en bok som jag har läst ut, äntligen en bok som inte får mig att känna mig dum. Mizeria är skriven för oss”.

Lena Kjersén Edman

Lena Kjersén Edman är bibliotekarie, lektor i litteraturvetenskap, läsfrämjare och kritiker.

Relaterat

Konstnären och författaren Pija Lindenbaums nya bilderbok handlar om ett vackert gult tyg med röda...