”Jag väljer Yahya Hassan i stället för Strindberg”

Salen fylls av elever. Det är Mohamed och Mohammad och Muhamad som glider in genom dörren. Det är Emma, Emilie och Emilia som fyller klassrummet med pladder. Det är kalufser, schalar, kepsar och luvor som bänkar sig vid borden. Datorerna ska laddas, hämtas eller håller på att uppdateras enligt en del av dem. Lurarna sitter oftast kvar i öronen på samtliga. Någon elev har med sig det hen ska till lektionen. En del har glömt eller slarvat bort sina tidigare anteckningar och stenciler och ber om nya. Det gäller att vara beredd på detta för det är som regel, just regel. 

   Ämnet är svenska men också svenska som andra språk. Det vore dumt att tro något annat. I blandade klassrum behöver dessa två ämnen bli ett – vad än Skolverket och professionen säger. Blandade klassrum behöver ledas av pedagoger med blandade kunskaper i dessa båda ämnen.

Gurli Malmqvist.

DAGENS LEKTION ska handla om Strindberg. Varför då? Det har Skolverket och professionen bestämt. Strindberg med sitt halva ark papper ska man ha kommit i kontakt med nämligen. Även om man kommer från Orten. Särskilt om man kommer från Orten. Jag har printat ut texten i färg, förstorat stilen, lagt till några spännande inledningsfrågor, försett de olika eleverna med individuella hjälpmedel i form av pennor med tjocka skaft, stressbollar, särskilda placeringar. Jag klappar i händerna. Lektionen kan börja. Då knackar det på dörren. Muhammed med två ”m” och ”e” kommer in i klassrummet, går en vända och gör några high five till sina polare. Man märker att han har någon raplåt i öronen för han liksom gungar fram mellan bänkarna i takt till det monotona beatet. I det ögonblicket är jag som står framme vid tavlan ingen. Jag är bara en statist i pjäsen som han medverkar i och där han har huvudrollen. 

Lektionen som senare i veckan följer på denna, struntar inte bara eleverna, utan även jag i Strindberg. Jag kör i stället upp några häftiga dikter av Yahya Hassan under ögonen på dem. Killen från Palestina ni vet, alltså han från Köpenhamn, men med rötterna i Palestina. Eller i Ghaza. Eller på Västbanken. Eller hur det nu är. Som skrev alla sina dikter med enbart versaler. Inte helt korrekt alltså, men som slog an starkt på grund av just detta postpostmoderna stilgrepp. Som tog livet av sig. Vilket är mycket sorgligt och som man kanske då inte ska lyfta fram som ett lyckat författarskap för sina nior. Eller? Som var vred, arg och urförbannad på allt och alla, särskilt på sin egen pappa. Som hade en pappa som misshandlade honom – fysiskt och psykiskt år efter år.

Var detta en verklighet som man skulle behandla inom ramen för svenskämnet; ämnet med två ben? 

ELEVERNA BLEV engagerade nästan alla. Åtminstone de som tyckte att dikterna satte ord på den verklighet som var nästan som deras. Där i Orten. Men alltså inte riktigt alla. Inte Emilia, Emma och Emilie. De hade hellre läst Ett halvt ark papper och jobbat med mina instuderingsfrågor. De hade till och med hellre läst novellen i original. För de kunde läsa. 

De hade fått lästräning av föräldrarna innan ens förskolan kommit igång. De hade mammor och pappor som var lärare. Hade samma yrke precis som jag. Och jag, jag hade verkligen läst för mina barn. Burit hem kassar med böcker från biblioteket. Varit en god förebild. Läst själv. Och diskuterat texterna vid matbordet.

JAG HAR FÅTT ingjutet i mig på lärarutbildningen, i den mediala debatten och i en massa andra sammanhang, att skolan ska vara kompensatorisk. Det eleverna inte fått med modersmjölken ska de få med hjälp av mig, skolan, systemet, samhället. Så därför gjorde jag detta val. Att skita i Strindberg och köra med Yahya Hassan. Emelie och company kan ju läsa Strindberg på fritiden. Eller hur?  

Gurli Malmqvist
Lärare i svenska/svenska som andraspråk och specialpedagog
Göteborg

Relaterat