fuckwebbEija Hetekivi Olsson och Jerker Andersson.
Fuck skolan!
Norstedt 2014

En titel bör helst vara välformulerad och lockande, ibland provocerande. Engelska används idag i svenska titlar, såsom i den franska filmen Girlhood, om flickors tuffa uppväxt i en parisförort. Helst ska titeln också avslöja något av innehållet.

Vad säger då en boktitel som Fuck skolan!?  Som verksam i skolan studsar man till lite, men anar direkt. Någon är missnöjd med det  som sker i skolan, förmodligen en elev och inte en lärare, ty hen skulle nog uttrycka sig annorlunda. Bokens allra första mening säger dock att så inte alltid är fallet: ”Håll käften, stäng den där brööfi…”, ryter en (förmodat manlig) kollega till en elev. Just en fin förebild! Kanske är det inte så konstigt, att det ofta brinner i våra skolor, tycks författarna mena.

Hisingsbon Eija Hetekivi Olsson uppmärksammades  2012 för sin debutbok Ingemansbarn och är idag både lärare och författare. Tillsammans med fotografen Jerker Andersson har hon sammanställt en skrift à 88 sidor, med elevers egna foton. Här låter de niondeklassare komma till tals. Ur totalt 454 elevsvar är endast 33 nöjda med sin förortsskola. Resten ogillar det mesta, ofta helt rättmätigt.

Kapitlen kallas löpeldar: ”Så här är det på min skola”, ”Det här vill jag förändra i min skola”, ”Vad jag tror att de som sätter eld i skolan vill säga”, ”Det här vill jag säga till politikerna som bestämmer över skolan”, samt ”Om jag var politiker och fick bestämma över skolan skulle jag…” Kapitlen står i stark kontrast till politikernas efterföljande svar. Boken förmedlar annars åsikter, mer än analyserar orsaker.

Olika elevröster beskriver vad som sker i skolan, med nerskärningar och mobbning som inte tas på allvar: ”På vår skola är det trasigt och skitet och stökigt och bråkigt” eller ”Jag önskar att ingen skulle behöva känna sig utanför. Fuck skolan!” Så ska titeln också läsas, utifrån en inre förtvivlan.

Många lärare tycks strunta i elevernas åsikter; politiker och nytt betygssystem kräver för mycket och ger stress: ”Betyg är det enda jag tänker på när jag hör ordet skola” eller ”Kräv inte så mycket av oss”; ”Vi är barn. Vi förtjänar fritid”. Här finns en längtan om att det ska vara roligt att lära sig och ”man borde ha fler lärare som peppar en”. Skolan är ju framtiden och ”kanske finns det en nobelpristagare i klassrummen”.

Om bokens kärnfråga sägs bland annat: ”Dom som eldar i skolor vill säga att dom är missnöjda. Om man gillar sin skola, trivs och känner sig rättvist behandlad, gör man inget sånt.”

Behövs då verkligen denna bok och tillför den någonting nytt? Har inte det mesta redan sagts i olika medier och får man inte främst de svar som man söker? Så tycks det mig ibland. Men visst måste samhället göra mer åt orättvisor som återspeglas i skolan och ungdomars åsikter tas mer på allvar.  Som någon har skrivit på en skoltavla: ”Ger du mig respekt så ger jag dig respekt”.

Maria Bergh

Maria Bergh är svensklärare på Böskolan i Göteborg

Relaterat