lararen-inom-migwebbAnne-Marie Körling
Läraren inom mig
Lärarförlaget 2014

Läraryrket har väl sällan varit enkelt. På 1800-talet var undervisning mest ett hinder för de bönder som tvingades förse folkskolläraren med såväl kost och logi som ”lärarko”. Under några timmar togs  deras barn från välbehövlig hjälp på gården. Inte helt enkelt, för vare sig bonde eller lärare, kantänka.

Dagens lärare dignar av ny arbetsbörda och läroplaner avlöser varandra; själv är jag inne på min tredje. Numera förstår jag bättre de luttrade äldre lärarkolleger som brukade muttra ”det där har vi hört förut”. Men den senast uppkomna läroplanen gav oss åtminstone en bra insikt: ”Good enough” får vara nog ibland. Man kan också levandegöra läroplanen genom att ställa frågor till den: Hur gör man/jag för att…? Om detta tipsas det bland annat, i Anne-Marie Körlings bok Läraren inom mig.

Boken ger mig nya tankar och nytt bränsle. Här delar författaren med sig av sin inre lärarkamp och läsaren följer författarens eget ”inre upplägg”, mer än en ordning från A till Ö. Med litterära inslag av såväl poesi som sång, förtydligar hon sitt innehåll och efter hand klarnar också bokens struktur. Körling vet hur man knyter ihop en berättelse, också i en pedagogisk handbok som denna.

Det handlar om ett lärarskap, som strävar efter att utvecklas och lyckas. Med personliga reflektioner och stor yrkeserfarenhet, ger oss författaren flera nycklar till framgång i undervisningen. Att våga tala om det som sker i klassrummet är en sådan. Att skapa en trygg relation mellan lärare, elev (förälder) och undervisningens innehåll, är en annan samt våga stanna i den ”lärande gropen” tillsammans med en elev. Att ta steget ”från lydnadskultur till ansvarskultur” är ännu en nyckel. Det låter kanske inte som något helt nytt, men vinklingen känns ärlig. Författaren delar med sig av egna, ibland dyrköpta, erfarenheter.

I svensk lärarkultur, ”ser vi gravallvarligt på våra misslyckanden”, skriver Anne-Marie Körling. Ifall vi tvingas visa upp en mindre lyckad lektion, kan detta upplevas som en inre katastrof och något vi inte alltid erkänner högt. På Nya Zeeland menar man tvärtom att det är så man utvecklas som lärare. På en kurs lärde sig författaren det som Lärarsverige tycks rygga inför, nämligen att misslyckas är en förutsättning för framgång i yrket. Och visst finner väl de flesta av oss lärare att det är skönt att tala med kollegor om lektioner som inte fungerat, när vi möts av igenkännande och förståelse.

Det finns många både tänkvärda och handgripliga inslag i denna bok. Jag tänker till exempel på det pedagogiska cirkelsamtalet, som fördes i skolan på Nya Zeeland under en halvtimma varje dag, ofta med rektor närvarande. Där kunde de diskutera frågor som ‘Vad ska du/ni göra under lektionen idag?’ eller ‘Vad har du/ni misslyckats med idag?’ Frågan gick alltid laget om. Först kändes det hela mest skrämmande och som kontroll och kritik. Men på denna skola var det högt i tak och alla delade öppet med sig. Vilken god idé för ett arbetslag, tänker jag. Ett bra sätt att få syn på vad som händer på skolan under en dag – och rektor behöver ju inte alltid vara med.

Skolan är en plats för lärande och lärande handlar också om motstånd, menar författaren. Både elev och lärare misslyckas och faller ner i den ”lärande gropen”. Det trygga förhållandet mellan lärare-elev och undervisningens innehåll, blir särskilt viktigt för att ta sig vidare, tillsammans: ”Du och jag, Alfred”. Det gäller även att spegla, mer än bedöma. ”Han fick mig att känna mig kompetent ”, minns författaren om en bildlärare. Ur lydnadskultur och ansvarskultur föds ”lärkulturen” och på olika vis ges eleven ”hjälp till självhjälp”. Målet för all undervisning är ju faktiskt att en elev ska kunna gå vidare utan sin lärare, med en egen bärande kunskap.

Läraren inom mig ger mig verktyg  och hopp om att faktiskt kunna lyckas med det.

Maria Bergh

Maria Bergh är svensklärare på Böskolan i Göteborg.

Relaterat