Poesins språk som motvikt till populism

Den som behärskar poesins språk med dess symbolik och undertexter kan också genomskåda den uppsjö av bilder, propaganda och politisk populism det moderna samhällets medborgare utsätts för. På Holavedsgymnasiet i Tranås arrangeras årligen en poesitävling för att motivera eleverna att läsa, skriva och tolka poesi.

I början av en lektion får jag för mig att läsa upp Bertel Gripenbergs dikt ”Ett ensamt skidspår” för en samhällstvåa på gymnasiet. Jag delar ut kopior av dikten och hoppas att de ska gripas litet av den ensliga stämningen, av det existentiella djupet i poesin. Det är en enkel dikt, tänker jag, utan för mycket ovanliga ord och de äldre verbformerna förtydligas av högläsningen.

Efteråt frågar jag om någon av de 31 eleverna vill berätta vad dikten handlar om. Först den lite generade tystnaden sedan räcker några elever upp händerna ungefär samtidigt.

– Jag tycker att den handlar om någon som åker skidor i skogen. Fast det verkar inte vara så kul.

Eleverna nickar här och var. De som tidigare ville ha uppmärksamhet sänker sina händer.

– Kan den handla om något mer? frågar jag.

Tystnaden är kompakt. Efter en stund pekar jag på andra strofen. ”Ett fruset skidspår som svinner / i skogarnas ensamhet, / ett människoliv som förrinner / på vägar som ingen vet – / i fjärran förblevo svaren / på frågor som hjärtat bar – / ett slingrande spår på skaren / min irrande vandring var”. Vad kan det betyda?

Inget svar. Även eleverna som brukar leda samtalen i klassrummet sitter tysta. De läser igen och jag dröjer för att ge dem tid att tänka. Lite frustrerad försöker jag efter en stund förklara några centrala bilder: att skidspåren symboliserar människolivet, skogens roll i dikten och vandringens etymologi. De förstår, säger de. Men utan att gripas av varken stämning eller existentiellt djup.

Vad gör att meningar som framstår som självklara för mig ter sig obegripliga för 31 andra människor? En kollega vill förklara fenomenet med att det inte längre finns kristendomsundervisning. Radikalt kan tyckas, men vad som fanns med från grunden när barn undervisades i Nya testamentet var förståelsen att språket  har flera nivåer. Redan i småskolan, innan de ens lärde sig att skriva, bekantade sig barnen med att Jesus talade i liknelser och metaforer. Jag förordar inte återinförandet av ämnet kristendom i skolan, än mindre husförhöret, men är övertygad om att en läsinlärning där djupförståelse av texter och de stilfigurer som används i dem är nödvändig i tidig ålder. Om Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson och Kristina Lugn lästes från årskurs ett på samma sätt som Nya testamentet en gång tyddes tror jag att läsförmågan med tiden skulle öka markant hos de svenska skolbarnen.

Svårt att förstå undertexter

I djupförståelsen av en text är det framför allt undertexterna som ställer till det för eleverna. Enkel läsning är pedagogiskt uppbyggda skolböcker om konkretioner där läroboksförfattaren gör sig besväret att ledsaga läsaren genom texten med hjälp av sambandssignaler och relativt enkelt utformade meningar och illustrationer. Den lexikala nivån i läroböcker kan vara svår men författarens strävan är att läsaren inte ska behöva fylla i något själv utan bara har att följa hens tankar. Problemen i läsningen uppstår när eleverna måste använda sin fantasi och erfarenhet för att fylla i vad som händer i texten, när de själva måste skapa eller finna undertexten. Skönlitterära romaner innehåller mer undertext än faktaböcker, vilket gör dem knepigare att läsa. Det krävs inlevelse, människokunskap och empati för att förstå det som inte uttalas. Generellt är det så att en ungdomsbok täpper igen hålen i undertexten mer och att en nobelpristagare har ett bredare register av undertexter. Inom poesigenren är mer än i romangenren outsagt. Poesins idé är läsarna ska vara medskapande i de ofta begränsade textmängderna och att just undertexten ska fungera som den betydelsebärande delen av dikten.

Frapperande ofta noterar jag att mina elever ännu på gymnasiet saknar den här grundläggande förståelsen varför de tenderar att läsa ut språkliga bilder ordagrant. Därför läser de 31 snart myndiga eleverna i samhällsklassen Gripenbergs dikt som en text om ett skidspår, eller vid ett annat tillfälle Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp” som en dikt om en pojke på ”handlarns trapp”. Det måste vara tråkigt för dem – ett skidspår och en kille på en trapp, än sen? Och mitt engagemang för dikterna måste göra dem konfysa.

”En fara för allmänheten”

”Den som inte förstår metaforer är en fara för allmänheten”, menar den amerikanska litteraturvetaren Jay Parini, vilket skulle kunna vara  en outtalad undertitel till poeten Robert Frosts föreläsning Education by Poetry på Amhurst Collage 1931. Även om det är slitet att jämföra vår tid med perioden innan andra världskriget reagerar Frost på samma symptom som är noterbara idag: Universiteten nedmonterar de humanistiska utbildningarna i ekonomiska effektiviseringssyften och därpå följer en brist i förståelsen av det poetiska språket vilket i förlängningen innebär att människor får allt svårare att förstå det politiska språket: ”They don’t know how to judge a political campaign. They don’t know when they are being fooled by a metaphor, an analogy, a parable”, säger Robert Frost. Han ser i talet poesins språk, förståelsen av stilfigurer och undertexter, som en motkraft till politisk populism. Först när människor lär sig att montera ned en bild, när vi ser dess beståndsdelar och kan ta del av dess funktioner blir bildens djup begripligt och först då kan bilden bedömas som innehållsrik eller missledande. Tillvaron genomsyras av bildspråk som påverkar vårt tänkande och som ytterst bestämmer hur vi ska uppfatta verkligheten. Om en stor del av gymnasieeleverna i Sverige inte får lära sig att tyda det språket utgör de ”en fara för allmänheten” eftersom de blir lätta offer för manipulationer och propaganda.

Så hur lär vi eleverna poesins språk? Tillsammans med en kollega började jag anordna en poesitävling, vilken efter det första vinnarbidraget döptes till Krispiga kaskader. Nu är Krispiga kaskader inte bara en tävling i poesi, den ger också lärarna på Holavedsgymnasiet i Tranås förevändningar att hålla lektioner i poesi. Inför varje tävling har jag och min kollega skapat och skickat ut lektionsplaneringar vari olika typer av poesi har speglat ett brett hållet tema, förra årets tema var till exempel ”medmänsklighet”, vilket tävlingsdikterna ska förhålla sig till.

Varje år publiceras en antologi

För att tävlingen skulle bli något mer än ännu en aktivitet inom skolan engagerades tidskriften Populär Poesi. Eleverna tävlade i en kategori och Sveriges alla andra poeter i en annan, men tävlingens tema och förutsättningar var desamma. Även priserna var viktiga för att göra tävlingen mer verklig. Inte bara en eller två dikter skulle uppmärksammas utan en antologi med tio av elevernas dikter jämte tio av de etablerade poeternas dikter skulle tryckas. Vi tänkte att det skulle göra eleverna stolta att få vara med i ett större sammanhang.

Vinnarantologin formgavs i sin tur av eleverna på mediaprogrammet och varje enskild dikt illustrerades av ett fotografi från eleverna i skolans fotokurs. Tillvägagångsättet skapade förutsättningar för diskussioner om hur dikter tolkas och om vad läsaren ser i det som poeten skriver. För att göra diskussionen mer komplex kontaktade vi estetprogrammet vars elever gestaltade de 20 antologidikterna genom dans, teater eller uppläsningar. Ytterligare tolkningsnivåer, således: Hur dansas en dikt? Vilken röst har dikten? Hur spelas den upp?

Inte bara eleverna brottades med dikterna utan också svensklärarna, vilka fungerade som jury i de två kategorierna. Uppgiften bestod som nämnts i att till antologin ta fram tio dikter ur varje kategori och ur dessa en förstapristagare (2 000 kronor) och en andrapristagare (1 000 kronor) i varje grupp. Alla dikter anonymiserades, vilket ledde till att högt renommerade poeter nobbades till fördel för hobbyskribenter och att alla elever garanterades samma förutsättningar i tävlingen.

Diskussioner om poesi på skolan

I motsats till de pedagogiska verken jag läste under min lärarutbildning, vilka alla slutade i euforisk pedagogisk vinst, inbillar jag mig inte att vi med tävlingen skapade en skola där eleverna med ens förstår det poetiska språket. Men det förs nu diskussioner på skolan om poesi och om hur dikter kan läsas. Med tanke på bidragen i vinnarantologin finns elever som inte bara förstår bildspråk och undertexter utan också har förmågan att förädla kunskaperna i texter som speglar uppfattningar om deras identiteter och existentiella syfte.

Peter Nyberg 

Peter Nyberg är gymnasielärare i svenska, historia och religion på Holavedsgymnasiet i Tranås och chefredaktör för Populär Poesi.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.