Åsa Larsson, Ingela Korsell, Henrik Jonsson
Maran
Bonnier Carlsen Förlag 2017

Iben Akerlie
Lars är LOL
Lilla Piratförlaget 2017

Cecilia Lidbeck
De försvunna
Lilla Piratförlaget 2017

Kerstin Lundberg Hahn
Pojken från längesen
Rabén & Sjögren 2017

Äntligen! Lika omöjligt som det verkar vara för en kvinnlig forskare att erövra Nobelpriset har det varit för en författare till mellanåldersböcker (de som på biblioteken har signum Hcg) att erövra Augustpris och liknande troféer. Inte så
konstigt, har jag tänkt. För bilderböcker (Hcf) och ungdomsromaner (uHc, uHce) – såväl fantasy som reality – kan ju vara hur konstnärligt nyskapande som helst medan böcker för tweenies, som ofta är barndeckare eller spökrysare, kanske allra mest har till uppgift att vara ett av barnen accepterat alternativ till mobilen, roa för stunden och stimulera läsflytet.

Men hösten 2017 är det elvaåringarnas tur! Många av barndeckarna och spökrysarna är litterärt vassare än på många år – och så har Maran kommit. Alltså den nionde och näst sista delen i PAX-serien av supertrion Åsa Larsson, Ingela Korsell, Henrik Jonsson. Maran är, liksom alla böckerna i sviten, en snillrik kombination av spänning, skräck, mytologi, psykologi, humor och allvar – i text och bild.

Slutet på äventyren närmar sig för korpbröderna Alrik och Viggo som har
fosterhemsplacerats i den lilla staden Mariefred och som gång på gång tvingas kämpa mot mammalängtan, elaka skolkamrater och mörkrets krafter. “Att ridas av maran” innebär  ju i vår nordiska mytologi att maran har tagit sig in i sovrummet och satt sig grensle över en människas bröst. Detta förfärande har hänt den gamla biblioteksväkterskan Estrid och därför måste Alrik och Viggo nu göra sitt svåraste uppdrag. De måste bege sig ner i och in i Estrids dröm och rädda henne från maran.

Vårt grannland Norge har en barnboksutgivning som jag ibland är avundsjuk på – i år är en av mina norska favoriter Lars är LOL av debutanten Iben Akerlie. LOL är internetslang för LaughingOutLoud (på svenska skratta högt). Men Amanda i sexan, hon skrattar inte ett enda dugg då hon får veta vem hon ska få som fadderbarn. Ingen söt liten etta, som de andra i klassen, utan en jämnårig kille: en Lars som tycker om Harry Potter, skämt och jordgubbar. Som är ny i skolan och har fantasivänner och Downs syndrom.

Amanda är bokens berättare. Hon beskriver sig själv som neutral. Hon är nog snäll och ingen mobbare, men hon är inte den där modiga tjejen som säger till om någon blir utsatt på skolgården. Hon vill inte vara en svikare, men hon vill också gärna vara populär.
Kan hon fortsätta att vara neutral? Med ett fadderbarn som Lars som är så finurlig och speciell. Tankarna virvlar i Amandas hjärna och blandar sig på ett besvärande sätt med hennes hemliga dröm om hur underbart det skulle kännas att få dra fingrarna genom klasskompisen Adams mörkbruna nackhår…

Lars är LOL är en ovanlig berättelse – gärna som högläsning – om vad som är viktigast: att alla andra gillar en, eller att man själv gör det?

Läsminnen överfaller mig när jag med bultande hjärta läser De försvunna av Cecilia Lidbeck. Jag minns andra berättelser om övergivna och ångestpinade barn. Flugornas herre av nobelpristagaren Goldinger, De hemligas ö av Lisa Tetzner, Den långa vägen hem av Cynthia Voigt, Äventyrsveckan av Sofia Nordin – men också Cecilia Lidbecks tidigare mellanåldersrysar: Barnhemmet.

De försvunna är en suggestiv överlevnadsberättelse. Judit är den som läsaren lär känna. Hon är van att vara i naturen men har inte alls sett fram mot lägerresan. I sju dagar ska hon  tvingas vara tillsammans med åtta andra okända barn och hon tänker att hon måste härda ut. För att hålla nerverna i kontroll räknar hon mekaniskt under bussresans första timmar, ett, två, tre , fyra. Men det blir ingen lägervecka. Den vita bussen kör in i en gran och ner i ett dike. Föraren dör i kraschen. Ledaren försvinner tillsammans med några barn från gruppen för att – kanske – hitta hjälp. Mobilerna har ingen täckning. Judith och sex andra barn är övergivna. Vintern är på väg. Skogen är stor, mörk, tyst. Judith vet inte var de är. Ingen annan vet det heller.

De försvunna är kanske alltför otäck för en del barn och vuxna. Denna robinsonad är ett psykologiskt mästerverk.

Vilken fantastisk högläsningsbok jag har läst – lyckliga alla som är lärare till barn i femman, sexan eller sjuan! I Pojken från längesen av Kerstin Lundberg Hahn, med mästerligt stämningsskapande blyertsteckningar av Elisabeth Widmark, får en fängslande spökhistoria bilda ram för en tidsresa och en stark berättelse om andra världskriget, flykt, förlust ,vänskap och prao.

Om denna tänkvärda berättelse säger bokens berättare Tove och författaren själv så här – och jag håller med dem båda: “Det är en historia som behöver berättas.”

Litet skåp med spöke säljes. Lågt hörnskåp av centraleuropeiskt ursprung. Ca 1890. Slitage. Hyllplan saknas. Säljes p g a spöke.

Den humoristiska annonsen hade Toves mamma hitta på en antiksajt och klickat  bort – men Tove har inte glömt den. Så när mamma och Tove i en container hittar just det gamla skåpet med vackra målade blommor så bestämmer de sig för att ta hem det och placera det i Toves rum. Men finns det verkligen ett spöke i skåpet? Kanske. I alla fall finns där en liten pojke, han heter Florian, han är nästan genomskinlig, han visar sig bara för Tove och bara om nätterna. Då vill Florian suckande berätta om sina smärtsamma minnen för just henne. Han minns hur nazisterna en gång tog tillfånga hans romska familj och hur han flydde. På nätterna lyssnar Tove på den snyftande Florian och hon kryper också in till honom – in i hans svåra minnen från år 1940.

Tove räknar ut hur gammal Florian skulle vara om han fortfarande levde, drygt åttio år. Lika gammal som de gamla på äldreboendet där Tove nu gör sin prao. Där finns en mycket gammal man. Som heter Florian.

Lena Kjersén Edman

Lena Kjersén Edman är bibliotekarie, lektor i litteraturvetenskap, läsfrämjare och kritiker.

Relaterat