Risk för fusk ska inte styra pedagogiken

Risken för fusk och plagiat får inte inverka negativt på eleverna elevernas lärande. Ur ett pedagogiskt perspektiv är det bättre om eleverna får god tid på sig för uppsatsskrivande, än att de tvingas skriva under kontrollerade former i klassrummet. Det skriver gymnasieläraren Daniel Sandin, som också ifrågasätter hur vanligt det egentligen är att elever fuskar.

Eleverna har så länge jag kan minnas alltid skrivit minst någon av terminens eller kursens svenskuppsatser i skolan, ofta vid ett speciellt planerat provtillfälle. Men det har också alltid funnits tillfällen för att skriva under andra omständigheter, till exempel under ett par lektioner med möjlighet att ta hem och bearbeta texten mellan lektionerna. Under senare år upplever jag dock att utvecklingen har gått mot en önskan att allt fler uppsatser ska skrivas i skolan under mer kontrollerade former. Allt oftare hör jag kollegor förfäkta åsikten att alla uppsatser ska skrivas i skolan. Annat är inte rättssäkert, menar man. Risken för fusk är överhängande om eleverna skriver uppsatsen hemma. 

Pedagogiskt dilemma

Frågan kan tyckas enkel. Så fort man låter en elev skriva utanför klassrummet finns det naturligtvis en risk att eleven tar hjälp från annat håll. Kanske är det mamma som bidrar med några rader, kanske en kompis, eller kanske än mer sannolikt webben. Internet bidrar med oändliga möjligheter att finna fina förebilder som man med enkelhet kan ”copy-pasta”, som eleverna säger. Möjligheterna till plagiat i större eller mindre omfattning är oändliga. Klart att man vill förhindra det. Och det gör vi också på olika sätt, till exempel genom att låta eleverna skriva sina uppsatser vid speciella tillfällen i skolan, inte sällan med hjälp av någon digital lösning som både förhindrar uppkoppling på nätet och omöjliggör åtkomst till elevens hårddisk. Men hur bra fungerar en sådan miljö egentligen för skrivande? 

Det är ganska självklart att det inte är optimala förhållande för textproduktion att samla en grupp elever i ett och samma rum under en begränsad tid, med en orkester av tangentbordshamrande som bakgrundsmusik. Det är klart att det blir en stressande och icke-kreativ miljö som hindrar en del elever från att komma till sin fulla rätt. Detta är också något en överväldigande majoritet av eleverna uttrycker när man frågar dem om under vilka förutsättningar de helst skriver uppsatser. En elev uttrycker det talande: ”Jag upplever det stressigt och man får inte tiden att utveckla sin idé eller tänka på den. Miljön är omysig och bara stressande, speciellt när man ska vara så tyst som möjligt.”  

Som lärare hamnar man i ett pedagogiskt dilemma. Ska man med risk för att eleverna fuskar försöka skapa en autentisk och kreativ skrivmiljö, där man ger eleverna möjlighet att låta texten växa fram i en process över flera dagar, möjlighet att kolla upp saker, tänka, kanske få synpunkter från mamma eller en kompis, få möjlighet att låta texten vila innan man läser igenom den igen före inlämning? Eller ska man garanterat förhindra fusk med den följd att eleverna inte kan skriva under autentiska former, med risk att de blir stressade och underpresterar?

Det finns naturligtvis inget enkelt svar. Men om nu den spaning jag presenterade inledningsvis stämmer, det vill säga att tendensen går mot allt större kontroll av elevernas skrivande, finns det en risk att ett pedagogiskt paradigm sprider sig som bygger på ett enkelt svar: fusk måste alltid förebyggas till varje pris. Men innan man svarar bör man fråga. 

Egen undersökning

Hur vanligt förekommande är det egentligen att eleverna fuskar på uppsatser i svenska? Jag gjorde en undersökning i två av de klasser jag själv undervisar i. Det är inget stort underlag. Bara 51 elever var närvarande vid tillfället. Det är inte heller ett representativt underlag. Bara en enda skola, med elever på två program, samhällsprogrammet och naturprogrammet. Men det är ett försök att få någon form av svar att luta sig mot. Och det är en fråga alla lärare kan ställa.

Ungefär 27 procent av eleverna uppgav att de någon gång lämnat in en uppsats bestående av plagiat. Definitionen av plagiat var att man tagit en hel eller delar av en text någon annanstans ifrån, utan att ange källa. Mer än var fjärde elev! Det är en hög siffra. Men när man granskar elevernas kommentarer, där de bland annat uppmanades att tala om i vilket sammanhang och hur de plagierat, framkommer en något mer nyanserad bild. Den vanligaste plagiatformen var att man tagit några enstaka rader från Internet, som man hjälpligt skrivit om och infogat i sin egen uppsats. Och det vanligaste var att man gjort detta på någon mindre uppgift. Flera elever uppgav gruppuppgifter, labbrapporter och liknande som exempel på sådana mindre uppgifter. Flera elever skrev också att de tagit delar från nätet till muntliga uppgifter. Anmärkningsvärt är att inte en enda elev påstod sig ha plagierat något för en uppsats i svenska. En annan intressant sak var att nästan alla elever som uppgav att de plagierat skrev att de gjort det vid ett enstaka tillfälle. De elever som uppgav att de fuskar frekvent kunde jag räkna på ena handens fingrar – och ändå få fingrar över. 27 procent har plagierat någon gång. Men hur många plagierar vid ett enskilt uppsatstillfälle? Det blir ingen hög siffra! 

Ett annat mycket intressant resultat var att 74 procent av eleverna skrev att de kände någon som fuskat genom att plagiera. Den generella uppfattningen i just denna elevgrupp var således att plagiat är betydligt mer vanligt förekommande än vad det faktiskt är just i de klasser där de själva går. Kanske säger det något om just den tendens jag själv uppfattat bland lärare, som alltså bidragit till en allt mer kontrollerande paradigm spridit sig; kanske uppfattar vi att problemet är större än det faktiskt är. Tilläggas bör också att en hel del elever skrev att de undviker fusk av rädsla för att åka fast. Våra plagiatkontroller fungerar uppenbarligen avskräckande. 

Det lätta är sällan det rätta

Det är lätt att säga nej. Men det lätta är sällan det rätta. I vilken utsträckning är det egentligen rimligt att låta enskilda elevers oskötsamhet påverka möjligheterna för en hel grupp att prestera så bra som möjligt? Mitt eget svar blir ibland, men bara ibland.

Utöver min tro på att eleverna inte fuskar i den omfattning som vi tycks tro, lutar jag mig på Skolverkets skrivning i läroplanerna om att vi lärare ”allsidigt ska utvärdera varje elevs kunskapsutveckling”. Att utvärdera kunskaper allsidigt betyder att man ska göra det på olika sätt, alltså genom olika uppgiftstyper i olika sammanhang. Vi är alla bra på olika saker och kommer olika bra till vår rätt i olika sammanhang, och tanken med allsidighetskravet är att alla elever ska få möjlighet komma till sin rätt. Det betyder när det gäller uppsatsskrivande att eleverna behöver få möjlighet att skriva en och annan uppsats under längre tid. Det är det naturliga sättet att skriva och det är inte rimligt att risken att enskilda elever eventuellt fuskar får hindra majoriteten från denna möjlighet. Men det betyder inte att eleverna alltid måste, eller ens ska, få skriva på detta sätt. För rättssäkerhet är naturligtvis en annan viktig aspekt, och den kan man inte vifta bort. 

Genom att låta eleverna skriva i skolan ibland och hemma ibland får man som lärare ett brett underlag som gör det möjligt att värdera elevernas kunskaper rättvisande. Om någon elev konsekvent presterar mycket bättre när de får skriva under flera lektioner, inklusive hemma, än vad eleven gör i skolan finns det anledning att som lärare undersöka orsakerna till detta. Det kan bero på ett flitigt internetsökande eller en allt för engagerad mamma, men det kan faktiskt också bero på en stark provstress som gör att eleven underpresterar. Faktum är att det senare troligtvis är vanligare än det förra – åtminstone om man utgår från de resultat jag fick i min enkät. 

Att inte ge eleverna möjlighet att träna på en autentisk skrivprocess är måhända lätt, men det är inte rätt. Man skulle kunna säga att det är som att fuska i pedagogik – och vem vill det?  

Daniel Sandin

Daniel Sandin är gymnasielärare i svenska och fackboksförfattare.

Relaterat

I ungdomslitteratur är ofta identitet förknippat med plats. Anna Nordenstam och Theres Brännmark samtalar om norr och söder med utgångspunkt i Ann-Helén Laestadius Tio över ett.