Illustration: Henrik Lidbjörk.
Svensklärarna på gymnasieskolan där jag arbetar uttrycker emellanåt att svenskkurserna sedan skolreformen 2011 är sönderplockade i kunskapskrav. De tycker visserligen att dessa krav i och med den nya kursplanen har blivit enklare att urskilja och bedöma, men menar samtidigt att de framstår som isolerade göromål, alltså något som kan bockas av och värderas enskilt. Jag har svårt att tänka mig att Skolverkets avsikt med reformen är att pricka av kunskapskrav i någon matris men ser kollegernas poäng. För egen del funderar jag till exempel över om min grammatikundervisning möjligen sker utanför ett faktiskt sammanhang och istället omfattar grammatisk begreppskorvstoppning och satslösning i vacuum. Frågan är då hur jag faktiskt, didaktiskt och meningsfullt gör för att få elever att se nyttan av grammatik i ett något större perspektiv?
Ett tänkbart svar på frågan framkom under en kollegial diskussion, där en svensklärarkollega fick mig att se grammatikundervisningen ur ett annat perspektiv. I arbetet med en skrivuppgift hade hon prövat en förberedande klassrumsaktivitet och låtit eleverna, först enskilt och sedan i par, analysera en färdigskriven modelltext. Vilken typ av ord hade använts i förlagan och gick de att kategorisera? var frågan. I en avslutande helklassdiskussion hade hon ritat kolumner på tavlan och rubricerat dem med olika ordkategorier: saker, aktiviteter och beskrivningar, bland andra.
Kolumnerna fylldes efterhand med vad som framkommit i elevernas analyser – och trots att ordet grammatik var outtalat, fick eleverna ändå indirekt syn på vilken nytta ordklasskunskap kan ha i författandet av en text. Under tiden hade nämligen en metadiskussion kring bland annat substantiv, verb och adjektiv tagit form, och texterna som eleverna sedan producerade var tydligt influerade av den förberedande analysen; i högre grad än i tidigare textproduktioner framträdde tecken på grammatisk medvetenhet.
Inspirerad av min kollega arbetade jag senare med lässtrategier, närläsning och referatteknik i en elevgrupp. Vi hade tagit oss an en populärvetenskaplig artikel, och in i minsta detalj plockades denna artikel isär och analyserades ur olika perspektiv, däribland språk och stil. Det var då som en elev konstaterade att en mening i artikeln inleddes med en konjunktion. Det är väl inte tillåtet? ville hon få bekräftat, för det var vad hon tidigare hade lärt sig. Frågan inledde ett fruktbart samtal om fullständiga- och ofullständiga meningar, om huvud- och bisatser och om meningsbyggnad och språklig variation. När eleverna så tog sig an den skrivuppgift jag hade planerat, visade sig samtalet ha varit framgångsrikt; de färdiga texterna åskådliggjorde tecken på större språklig insikt hos flera av eleverna. Och vi kom dessutom fram till att det visst går inleda en mening med konjunktion!
Det är för mig påtagligt att grammatikundervisning bör ske i ett sammanhang där elever kan se förtjänsten av sina grammatiska kunskaper praktiskt. Det betyder förstås inte att ren begreppsinlärningen i arbetet med ordklasser och satslära är bortkastad. Tvärtom är den en förutsättning. Saken är väl snarare den, att vi inte får stanna där och anse att ett kunskapskrav är avverkat. Vi måste istället, utifrån svenskkursernas centrala innehåll, ständigt och på olika vis knyta kunskapskraven till varandra. Vi måste se till att svenskämnet inte bara blir det färdighetsämne det har tenderat att bli, utan också det bildningsämne det i större utsträckning borde vara.
Joakim Lygner
Joakim Lygner är gymnasielärare i svenska och religion på Peder Skrivares skola i Varberg, och styrelseledamot i Svensklärarföreningen.
Föregående artikel
Grammatiken – en ö eller ett språk?Nästa artikel
”Kiruna på kartan”
