Skärmavbild 2016-02-05 kl. 14.37.07Titel: Litteraturstudiets legitimeringar. Analys av skrift och bild i fem läromedel i litteratur för gymnasieskola.
Av: Christoffer Dahl
Disputation: 2015-10-30
Högskola: Göteborgs universitet

En analys av fem läromedel i litteratur för gymnasiet visar på grundläggande skillnader. Medan ett par är kronologiskt uppbyggda och fokuserar på kulturhistoriska aspekter, är andra tematiskt upplagda och inriktade på existentiella diskussioner.

En gång i tiden, säg den dryga första halvan av 1900-talet, var det enkelt att uttala sig om läromedlen i gymnasiets litteraturundervisning. De var få och avlöste varandra efter att ha fått ensamt härska i riket under tre till fyra decennier. Där fanns en kung Warburg, en kung Mjöberg och en kung Alving. Efter det nya gymnasiet på 1960-talet blev bilden möjligen något oklar, men en kung Brodow tilläts ändå härska under 1970-talet och en bit in på 1980-talet.

Denna tydliga successionslinje, i kombination med detaljerade styrdokument om litteraturundervisningens utformning, har gjort att forskare, som jag själv, tämligen bekvämt har kunnat uttala sig om gymnasiets litteraturundervisning under den här tiden. Säg den frid som varar. Från och med 1990-talets kommunalisering, som indirekt kan sägas vara orsaken till att Statens institut för läromedelsgranskning blev överflödigt, och med styrdokument som begränsar sig till att formulera mål och betygskriterier, lämnades ansvaret för att formulera innehållet i och utformningen av undervisningen över till utförarna, det vill säga kommuner, skolförvaltningar och lärare. Dessa har dock inte möjlighet att styra över produktionen av läromedel, vilka nu produceras helt på kommersiella grunder och tycks vara en lukrativ och angelägen marknad för förlagen. De fem största läromedelsförlagen har ett 40-tal basläromedel till försäljning och de betraktar upplagesiffrorna som affärshemligheter. Den tidigare monologiska läromedelssituationen är numera polyfon och i riket regerar inte en kung utan en uppsjö av småfurstar och deras vasaller huller om buller.

Uppgiften om antalet nu aktuella basläromedel inom gymnasiets litteraturundervisning har jag hämtat från Christoffer Dahls doktorsavhandling Litteraturstudiets legitimeringar. Analys av skrift och bild i fem läromedel i litteratur för gymnasieskola (Göteborgs universitet, 2015). Dahls avhandling utgör ett försök att i den nutida malströmmen av mediala uttryck, även på läromedlens område, undersöka hur litteraturstudiet legitimeras. Detta anser han är viktigt i en tid då litteraturstudiets plats inte är självklar i dagens skola. De läromedel (=lärobok och textantologier) som undersöks är Svenska i tiden (2003), Om tidevarv (2004), Brus (2006-2007), Känslan för ord (2007-2009) och Svenska timmar (2012).

Syftet med Dahls studie är således att kartlägga vilka legitimeringar av litteraturstudiet som dominerar i de fem läromedlen men också hur dessa realiseras i skrift och bild. Han ägnar sig därför inte enbart att åt söka efter verbalt manifesta legitimeringar utan ser till läromedlens multimodala uppbyggnad och hur denna medverkar till att understryka och orkestrera legitimeringen.

Med denna utgångspunkt blir läromedlet en sammansatt text som rymmer olika deltexter. Dessa har olika funktioner och korresponderar med varandra. Läromedlens uppläggning vad gäller sidornas utformning samt deltexternas och illustrationernas innehåll, placering och storlek blir därmed också något som analyseras. Det analytiska perspektivet bygger Dahl genom användning av ett flertal relevanta teoretiker och teoribildningar. De viktigaste är Theo van Leeuwen, från vem han hämtar sin syn på legitimering, och M.A.K. Halliday, som lägger grunden för Dahls sociosemiotiska perspektiv, vilket innebär att texters, i detta sammanhang både text och bild, betydelser anses formas i samspel med sociala och kulturella kontexter.

Den empiriska undersökningen disponeras i fyra kapitel som koncentrerar sig på olika aspekter av läromedlen. Det första av dessa ägnas läromedlens paratexter, som är Gérard Genettes begrepp för de texter som omgärdar själva huvudtexten, till exempel förord, omslag med bilder och titel samt baksidestext. Paratexterna fungerar som den ”vestibul” genom vilken läsaren går in i för att komma till huvudtexten. Paratexterna kan sägas fungera som läsanvisningar. De följande kapitlen behandlar i tur och ordning samspelet mellan text och bild, med vilken röst författarskapen beskrivs och legitimeras samt litteratururval och tal om genre. Avhandlingen avslutas med ett frikostigt diskussionsavsnitt.

Det resultat som framstår som tydligast är de skillnader som föreligger mellan de kronologiska och tematiska läromedlen vad gäller andra faktorer än den rent uppenbara skillnaden i dispositionsprinciper. De kronologiska läromedlen legitimerar i högre grad den kulturhistoriska aspekten, även i sättet att använda bilder. De hänvisar oftare till litteraturvetenskapliga experter och ligger närmare en traditionell och nationell författarkanon. Hänvisning och användning av litteraturvetenskapliga epok- och genrebegrepp är också mer frekvent förekommande. De tematiska läromedlen legitimerar litteraturstudiet i mer allmänt existentiella kategorier. Elevens nutid är viktigare än texternas historiska kontext. De bilder som förekommer har en svag koppling till de historiska verken och deras tid utan kopplas istället till allmänna teman i nutid. I dessa skillnader ser Dahl en parallell till skillnaderna mellan de av Lars-Göran Malmgren myntade svenskämneskonceptionerna: svenska som ett kulturhistoriskt respektive erfarenhetspedagogiskt ämne. Det tycks således som val av läromedel är en viktig ramfaktor för undervisningen och dess genomförande.

Förutom att visa på betydelsefulla skillnader vad gäller legitimering mellan olika läromedel, är styrkan med Christoffer Dahls avhandling dess konkret genomförda metodutveckling. Mig veterligen har ingen tidigare, åtminstone inte inom svenskämnets didaktik, på detta konsekventa och övertygande sätt fört samman och innovativt utnyttjat teorierna på området på ett såpass stort material. Dahls analyser kommer att bli mönsterbildande och inspirera till nya undersökningar. Varför inte på läromedel i andra medier än den tryckta boken?

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat