Sidor från FULLTEXT01Titel: Läsa, förstå, analysera. En komparativ studie om svenska och franska gymnasieelevers reception av en narrativ text.
Av: Maritha Johansson
Disputation: 2015-10-23
Högskola: Linköpings universitet

I en komparativ studie där svenska och franska elevers läsning av skönlitteratur jämförs ställer Maritha Johansson högaktuella och viktiga frågor som handlar om hur gymnasieelever läser en skönlitterär text. Avhandlingen är ett tungt vägande bidrag till den litteraturdidaktiska forskningen.

Låt mig säga det direkt. Johanssons avhandling är en mycket välskriven, väl genomförd och intressant komparativ studie av gymnasieelevers läsning av skönlitteratur i Frankrike och Sverige. Att valet blev Frankrike grundar sig i att avhandlingsförfattaren är utbildad gymnasielärare i svenska och franska, men också i att det franska skolsystemet går att jämföra med det svenska. Men det finns förstås stora viktiga skillnader länderna emellan. En av dem är studentexamen, som i Sverige togs bort 1968, medan le bac är en viktig ledstjärna för litteraturundervisningen i Frankrike. En annan skillnad är förstås synen på skönlitteratur i samhället. Överlag har skönlitteraturen en betydligt starkare ställning i Frankrike och det kulturella kapital det medför att ha tagit studentexamen och vara insatt i skönlitteratur kan inte jämföras med svenska villkor. Franska skolsystemet är ett elitsystem och att ha tagit studentexamen är inte alla förunnat. Johansson är väl medveten om de stora skillnaderna, men pläderar för att komparationen är möjlig och att det är betydelsefullt att göra detta i tider då internationella jämförelser som PISA och PIRLS får allt större genomslag i skoldebatten och oron över de allt lägre resultaten för svenska elever är reell.

Undersökningen bygger på ett gediget empiriskt material bestående av 223 insamlade elevtexter från åtta gymnasieskolor på fem orter i Frankrike och Sverige, 113 från Sverige och 110 från Frankrike. Elevtexterna är insamlade under åren 2011–2014 på olika gymnasieprogram med elever som befinner sig i slutet av sina obligatoriska gymnasiala litteraturstudier och deltagarna går på skolor såväl i städer som på landsbygden. Eleverna har svarat med skriftlig respons på en läsning i klassrummet av en novell.

Den skönlitterära text som valts är ”Banshee” av Joyce Carol Oates och denna lästes i översättning. Valet är utmärkt. Det är en litterärt avancerad novell, som inte relaterar tydligt till vare sig en fransk eller svensk kontext, utan handlingen utspelar sig som så ofta hos Oates i en amerikansk överklassmiljö och den laborerar med ovisshet och förmedlar en otäck känsla. Texten lästes först högt av Johansson, därefter tyst av eleverna varefter de svarade på följande uppgift: ”Redogör utförligt för minst tre exempel på vad du som läsare lade märke till i texten.” Syftet med instruktionen var att den skulle påverka läsningen i så liten omfattning som möjligt och att ”det skulle finnas en möjlighet till formell litterär analys och mer känslobaserad läsning” (s. 45). Det vill säga, det skulle inte finnas en fördel för något lands elever och eleverna skulle känna sig fria att formulera sina iakttagelser.

I Frankrike har litteraturundervisningen länge byggt på strukturalism och formalism, och eleverna är vana vid metoden explication de texte, det vill säga, en närläsning av texten, där teoretiker som Barthes, Greimas och Genette varit ledstjärnor, medan den svenska litteraturundervisningen länge har varit läsarorienterad med anglosaxiska teoretiker som Langer, McCormick och Rosenblatt som teoretiska stöttepelare, och i Sverige är eleverna också i högre grad vana vid boksamtal.

Förutom att samla elevtexterna har Johansson också gjort observationer i skolorna, men dessa används i liten grad i avhandlingen. Däremot omnämns den enkät som gjorts om elevernas läsvanor, där de franska eleverna svarar att de läser mer skönlitterära böcker än de svenska och de nämner också fler klassiker som favoritböcker än de svenska som har ett mer heterogent urval.

Resultatdelen har delats in i tre kapitel efter områden eller domäner, som Johansson väljer att kalla det. Den första domänen är innehållsrelaterad, där eleverna fokuserar på novellens yttre handling och har känslomässiga reaktioner på händelser och karaktärers uppträdande i novellen. Den andra domänen tar upp utomtextliga aspekter som kopplingar till egna erfarenheter och omvärldsfenomen, medan den tredje domänen behandlar den litterära texten. Här har eleverna distans till läsupplevelsen och identifierar litterära begrepp, olika stildrag, et cetera.

Resultatet utifrån en helhetsanalys av elevtexterna är påfallande: de svenska elevtexterna domineras av den innehållsrelaterade domänen, medan de franska elevtexterna domineras av den litterära. Störst skillnad är det mellan de franska och svenska studieförberedande programmen, där 29 procent av de svenska eleverna relaterar till den litterära domänen, medan för de franska eleverna på studieförberedande program var siffran 69 procent. I den utomtextuella domänen, där elevtexternas kommentarer ligger långt ifrån novellen och där de egna erfarenheterna står i fokus var en majoritet från Sverige.

Johansson diskuterar nyanserat hur den franska insocialiseringen varit stark på att förhålla sig distanserat till texten och använda litterära begrepp, medan de franska eleverna sällan får utrymme för egna reflexioner, vilket märks av svaren. Det svenska resultatet bekräftar tidigare undersökningar som Torells (2002) och Thorsons (2009) om hur svenska lärarstudenters reception av skönlitteratur grundar sig mycket i elevernas egna erfarenheter och befinner sig långt ifrån texten.

I avhandlingen sista analyskapitel undersöks elevernas användning av litteraturvetenskapliga begrepp. Det är en mycket intressant studie som visar att av alla de 231 elevtexter använder 146 minst ett litteraturvetenskapligt begrepp. Det betyder alltså att i närmare 90 elevtexter finns inte ett enda begrepp!

De vanligaste begreppen är beskrivning/beskrivande, berättelse/historia, person/karaktär, novell, öppet slut, författare och synvinkel/berättarperspektiv för båda länderna, medan de franska elevtexterna använde ytterligare begrepp och i större omfattning. Inga av de svenska eleverna tog upp metaforer, lexikala fält, eller att berättaren var allvetande till exempel. Tydligt är också att författare och berättare blandas ihop hos de svenska eleverna. Johansson diskuterar nyanserat resultaten, som naturligtvis är fler än vad jag kunnat ta upp här, och hon konstaterar att det finns exempel på litterär analys som fungerar väl trots avsaknaden av litterära begrepp och att de svenska eleverna använder ett mer vardagligt språkbruk. De franska eleverna däremot använder i högre grad en vetenskaplig diskurs, men den blir ibland katalogartad och ”en själlös, instrumentell läsning” (s. 217). Resultatet är med andra ord inte klar fördel för något land, utan det finns både för- och nackdelar med de olika ländernas litterära socialisation.

Johanssons avslutar studien med en diskussion om litteraturundervisningens roll och jag instämmer i att det inte räcker med att plädera för mer begreppskännedom och ett gemensamt språk för svenskt vidkommande, utan att det också är viktigt att diskutera vilka texter som används i skolundervisningen. Här framför Johansson med emfas värdet av att läsa texter som utmanar och inte välja den enkla vägen. Som den franska forskaren Annie Rouxel poängterar i Enseigner la lecture littéraire (1996) finns det en risk med att underskatta elevernas förmåga att till sig svårare texter. Vidare argumenterar Johansson för värdet av att skolan också står för något annat än fritidsläsning och då måste ”en diskussion om ett vetenskapliggörande föras” (s. 228). Maritha Johanssons studie bidrar till denna. Avhandlingen är ett tungt vägande bidrag till den litteraturdidaktiska forskningen.

Anna Nordenstam

Anna Nordenstam är professor i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet och docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Relaterat

Kommentera