Temat för 2019 års sista nummer av Svenskläraren är ”Tid”. Vi får väl alla en mängd tankar när vi hör det ordet. Oftast hamnar vi negativa associationer – Jag har inte tid. Vi hinner inte med, vem har tid med det här? Min arbetstid räcker inte till, jag har inte tid för det jag vill göra, skynda! skynda! Vi har en deadline som måste hållas, om vi gör si och så sparar vi tid, ska jag göra det här på min fritid eller? Vårt arbete som lärare är styrt av tidsfaktorer. Vi har scheman som rutar in dagen, vi måste börja lektionen i tid, tid går bort, och vi får ta igen förlorad tid.
Jag skulle kunna ägna hela denna inledningstext till att räkna upp välbekanta uttryck och metaforer för tid som vi alla som arbetar i skola och utbildning kan känna igen oss i. Men jag tänker ta upp ett annat perspektiv – inte mitt eget som lärare, som alltid lever under tidspress – utan elevernas som också lever under en konstant press av att göra allt i tid och som misslyckas om de inte hinner lära sig eller leverera. Dessutom fungerar också deadlines och uppsatsprov som disciplinerande – du är riktigt duktig om du levererar i tid. Skrivna alster ska skrivas och lämnas i tid. Dessutom ska också skrivande, som är en sådan komplex och komplicerad handling, som behöver oceaner av tid, läras in snabbt och effektivt och ofta med hjälp av ett antal ”quick – fix metoder”.
Ulf Teleman skrev så här 1991 i Lära svenska – om språkbruk och modersmålsundervisning:
Man fäster vikt vid att skrivningen övas under hårda men icke fältmässiga förhållanden. I stället för att låta den skrivandes meddelandeavsikter och kunskaper bestämma vad texten kommer att handla om lägger man rubriker och hjälpmedel under näsan på henne och anger en tidsfrist som med trygg marginal underskrider vad den tränade yrkesskribenten skulle behöva för att skriva motsvarande text på ett tillfredsställande sätt (Teleman 1991:18).
Ett mycket starkt men också ett mycket sant och fortfarande aktuellt uttalande.
Men ”ting tar tid”. Att lära sig skriva komplexa texter måste få ta tid. Skrivutvecklingen hör ihop med tankeutveckling och muntlig utveckling. Våra barn och ungdomar måster ges gott om tid för att träna på att både utveckla sina tankar i samtal och skrivande och gärna i förhållande till skönlitteratur och andra texter. De som inte klarar av att lära in allt nytt och leverera under tidspress, kommer till korta varje gång ett skrivtillfälle ges. De som tror att det är helt normalt att till exempel kunna skriva en utredande text efter en snabb genomgång av läraren eller efter några punkter i en lärobok, dukar under i orimliga krav.
Skrivande utvecklas under lång tid och med medvetna metoder och stöd i bra uppgifter kan merparten lyckas. Om inte helt perfekt så åtminstone en bit på vägen. För den tidspressade eleven är det med stor sannolikhet önskvärt att stanna upp, ta steg för steg, utan stress och tidspress och att lita på att grundligt arbete leder till grundligare kunskap. Kanske borde vi se våra 300 timmar på gymnasiet och 1490 timmar på grundskolan som en möjlighet. Vi hinner med det viktigaste – språk (skriv och samtal) – och läsutvecklingen – om vi ger det den tid vi faktiskt har.
Suzanne Parmenius-Swärd
Suzanne Parmenius-Swärd är universitetslektor i pedagogiskt arbete med inriktning svenska språket vid Linköpings universitet. Hon är vice ordförande i Svensklärarföreningen.
Föregående artikel
Dialog mellan nu och då genom historiska romanerNästa artikel
Lysande skräckroman för ungdomar
