Skärmavbild 2017-01-27 kl. 13.41.12Titel: Äger du en skruvmejsel? – Litteraturstudiets roll i läromedel för gymnasiets yrkesinriktade program under Lpf 94 och Gy 2011.
Av: Katrin Lilja Waltå
Disputation: 2016-09-30
Högskola: Göteborgs universitet

I Svenskläraren nr 4 2016 debatterades under rubriken ”Vad kostar en fri läromedelsmarknad?” kvalitén och den obefintliga granskningen av dagens läromedel och läroböcker i skolan. Debattörerna (Anna Nordenstam, Christoffer Dahl, Caroline Graeske och Katrin Lilja Waltå) menade att den fria läromedelsmarknad, som vi haft sedan 1991, inte är helt oproblematisk. Vissa läromedel i svenska som produceras ger en alltför ytlig syn på läsning och skönlitteratur och försvårar läsförståelsen snarare än underlättar och utvecklar den. Ämneskunskaperna marginaliseras till förmån för det subjektiva tyckandet, läromedlen skapar normer för läsning som bidrar till differentiering mellan olika program och den forskning som finns kring läsning och läsförståelse verkar inte ha fått något gehör.

Flera av de argument artikeln lyfter fram grundar sig på Katrin Lilja Waltås doktorsavhandling som lades fram i september 2016 vid Göteborgs universitet, och har titeln Äger du en skruvmejsel?- Litteraturstudiets roll i läromedel för gymnasiets yrkesinriktade program under Lpf 94 och Gy 2011.

Titeln ”Äger du en skruvmejsel?” anspelar på en fråga som ställs till eleverna efter att de läst ett yrkesrelaterat textutdrag och är menad till vidare tankar och funderingar kring texten som läses. Frågan är extremt enkel och för tankarna till de uppgifter som ges till 7-åringar i grundskolan. När jag läser att denna typ av fråga ställs till gymnasielever så fylls jag av ilska över det förakt läroboksförfattarna visar mot sina läsare, ett förakt som också gymnasieeleverna måste känna vara riktat mot dem när de får den här typen av uppgifter. Frågan är också ett bevis på att svenskämnet är totalt uppdelat mellan olika program. Tänk bara tanken om en naturvetarelev skulle få frågan efter att ha läst ett utdrag ur Dr Jekyll och Mr Hyde. Har du använt ett provrör någon gång? Vilken annan typ av kemiutrustning känner du till?

Det läromedel Katrin Lilja Waltå har analyserat är utgivet på Gleerups och kom för första gången ut kring år 2000 och består av basböcker/grundböcker som heter Bra svenska och programinriktade häften/böcker som riktar sig till olika yrkesprogram, den så kallade Blickpunktsserien (till exempel Blickpunkt Fordon 2007). Inför Gy 11 reviderades böckerna en aning eftersom de yrkesinriktade programmen numera enbart läser en obligatorisk kurs i svenska (Lilja Waltå 2016:44 ff).

Lilja Waltås avhandling består av djupgående analyser av de litterära delarna i läromedlet och de uppgifter som hör till dem. Hon har i huvudsak två utgångspunkter som också är hennes forskningsfrågor: Den ena utgångspunkten handlar om läromedlets kunskaps, ämnes- och litteratursyner. Hur ska litteraturen läsas? Vad ska läsas och varför? Den andra utgångspunkten handlar om de så kallade modelläsare som läromedlet förväntas ha. Vem ska läsa texterna och varför?

Hon vill också visa på de förändringar som läromedlet går igenom vid revideringen i samband med Gy 11. För att ytterligare fördjupa analysen, lägger Lilja Waltå på flera perspektiv; ett genreperspektiv, ett litteraturhistoriskt perspektiv, ett globalt perspektiv och ett genusperspektiv. Det är otroligt mycket som tas upp i avhandlingen och att göra en sammanfattning inom detta utrymme är omöjligt. Jag vill i stället ta upp de mest häpnadsväckande resultaten.

När det gäller texturvalet så är Lilja Waltås analyser grundliga med fylliga beskrivningar. Hon lyfter fram hur snuttifierat och ytligt urvalet är. Läromedlet har försökt få med det mesta som finns i traditionella litteraturhandledningar men Lilja Waltå menar att det saknas sammanhang och både faktatexterna om litteratur och själva textexemplen är så korta och fragmentiserande att de snarare skapar distans till litteraturläsningen, än kunskap och mervärde. För att citera Lilja Waltå:

Generellt förmedlar läromedlet det jag kallar en okritisk litteratursyn, som främst ser texten som ett medel till att väcka igenkänning. Enligt denna litteratursyn blir gränsen mellan vad som är fiktion och fakta diffus. Det svenskämne läroböckerna kan säga konstruera betonar träning av olika färdigheter framför läsning och tolkning av litteratur […] (s 107).

När det gäller uppgiftskulturen i böckerna så är den vanligaste uppgiften den Lilja Waltå benämner som den disciplinerande faktauppgiften. Den handlar om att finna information och det rätta svaret, något som är möjligt genom att skriva av delar av texten. Det handlar mer om ett rutinarbete än om att självständigt hantera en text. Ytterligare en uppgiftstyp som är vanlig är det som kallas verklighetsrelaterade uppgifter. De riktas mot en faktisk verklighet som ligger utanför texten och som kan vara självupplevd av läsaren. Uppgifterna marginaliserar på så sätt litteraturen och frågorna kan ofta besvaras oberoende av vad man läst.

Något som också är anmärkningsvärt är vilka krav läroböckerna ställer på eleverna. Lägst krav ställs på elever på fordonsprogrammet och högst krav ställs på elever på bygg- och elprogrammen. Läroböckerna anpassas efter en schablonbild över vilka typer av elever som väljer respektive program.

Avslutningsvis i avhandlingen för Lilja Waltå ett intressant resonemang om bildning och därigenom också om demokrati. Vad är egentligen skolans ansvar? Hon skriver :

För att kunna förbereda sig för arbetsliv och livet självt krävs något väsensskilt från att besvara frågor vars svar andra redan tänkt ut eller frågor som inte kräver någon tankeverksamhet alls, såsom att en gymnasieelev ska ägna tid åt frågor till litteratur av karaktären ”Äger du en skruvmejsel? Vilka andra verktyg äger du?” (s. 295). 

Avhandlingen ger läsaren tydliga resultat trots att man med viss möda får ta sig igenom ett digert omfång, en mångordig stil och en mängd beskrivningar. Genom analyserna visar Lilja Waltå hur fördomsfullt uppdelat svenskämnet i gymnasieskolan är och hon visar också att det finns människor i skolsammanhang som på allvar har föreställningar om att vissa grupper av ungdomar inte är förmögna till att tänka. De ungdomar som måste arbeta med den här typen av läromedel förvägras helt enkelt den kunskap och intellektuella utmaning som bör stå alla elever till buds. Sorgligt och skrämmande!

Suzanne Parmenius Swärd 

Suzanne Parmenius Swärd är universitetslektor i pedagogiskt arbete med inriktning svenska språket och vice ordförande i Svensklärarföreningen.

Relaterat