Språkliga normer

Skolans uppgift är att samtidigt lära ut ett korrekt språk och diskutera varför ett visst språkbruk anses vara rätt eller fel. Först med en sådan kunskap om språk och samhälle kan eleverna göra medvetna val om när de vill följa traditionella mönster, och när de vill bryta språkliga normer.

Ingen lär ifrågasätta att en av skolans viktigaste uppgifter är att ge eleverna möjlighet att tillägna sig ett bra språk. Men enigheten om vad som är ett bra språk är knappast lika stor. Vi har alla åsikter om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, fint och fult i språket, och det är inte alltid vi är helt överens.

Tittar man bakåt, kan man inte låta bli att tycka att språkauktoriteter inte sällan haft en tämligen oproblematiserande hållning till vad som ska anses vara korrekt. Läser man Erik Wellanders klassiska Riktig svenska kan man till exempel hitta uttalanden som detta: ”Det heter glädja men gläder, stödja men stöder, bedja men beder; analogiskt bildade former såsom gläda, stöda, beda och i synnerhet glädjer, stödjer, bedjer anses mindre vårdade.” Vem som anser det här och på vilka grunder det sker utreds inte närmare. I den mån skäl ges är det ofta med hänvisningar till sådant som klarhet, logik och konsekvens. Men det mesta i språket är regelstyrt, och när något dyker upp så frekvent att det får status som ”språkfel” är det knappast för att slarv, inkonsekvens och tankeoreda breder ut sig, utan för att olika regler tillämpas. Och vi kan ha varierande uppfattningar om vilken regel som ska gälla.

Språklig variation

När sociolingvistiken slog igenom på 1960- och 70-talet stod just den språkliga variationen i fokus. Språket varierar utifrån vem vi är (varifrån vi kommer, vår sociala bakgrund, vår ålder, etcetera) och utifrån hur vi uppfattar situationen (formell/informell, tal/skrift, med mera), och vi orienterar oss på olika sätt gentemot detta. Betraktat på så vis kan ett språk som svenska ses som en samling av normer, inte minst för variation, och vårt språkliga beteende och våra attityder till olika språkdrag som ett uttryck för hur vi förhåller oss till denna variation.

Vad gäller språkriktighetsfrågor får ett sådant synsätt till resultat att råden blir mindre kategoriska. ”Det beror på” blir ofta grundhållningen: är det fråga om tal eller skrift, är det en formell eller informell genre, vem är det man vänder sig till? Olika situationer medför olika rekommendationer. Rätt ofta kan svaret bli ”båda går bra”. Om det finns två konkurrerande uttryckssätt behöver inte det ena vara fel, utan vi kan snarare se växlingen som en tillgång som bidrar till språklig rikedom.

Språkvårdare kritiseras för att vara alltför liberala

Sådana idéer har gjort att språkvårdens företrädare inte sällan kritiseras för att vara alltför tillåtande och liberala, och önskemål om hårdare tag och rop på språkpoliser hörs med jämna mellanrum. Men även om språkvården efter sociolingvistikens landvinningar nog sett det som en viktig uppgift att verka för större språklig tolerans, så kan man inte låta bli att ta ställning och ge råd. Särskilt vad gäller det formella skriftspråket har konsensus rått om att det är värdefullt med en tydlig och klar norm att följa, och denna har också kodifierats i verk som Svenska skrivregler och Svenska Akademiens ordlista.

I det rådgivningsarbetet har det faktiska språkbruket varit en viktig utgångspunkt. Modellen blir i princip att först kartlägga hur språket ser ut idag och sedan rekommendera det som är vanligast. En grundläggande tanke är att om man väljer det som de flesta gör har man störst chans att mottagarna koncentrerar sig på det viktiga, det vill säga innehållet, och inte hänger upp sig på utanverket, alltså språkformen. Språket ska vara ”osynligt” så att innehållet fokuseras.

Det ligger mycket i detta, men helt oproblematisk är tanken inte. En risk för cirkelresonemang finns: språkvården studerar språkbruket för att se vad som kan rekommenderas, språkbrukarna följer språkvårdens råd och språkvården kan sedan genom att granska språkbruket finna att deras rekommendation är i takt med tiden. Detta leder till en konserverande hållning, speciellt om det är språkbruket hos dem som man kan anta följer råden nära som bildar grunden för rekommendationen. Och så är det nog: det välvårdade och professionella språket i våra dagstidningar har ofta fått vara det som representerar samtida svenskt språkbruk. ”I decennier har tidningstext varit språkvetenskapens främsta källa för att utröna hur skriftspråkskonventionerna ser ut, och så är det fortfarande” som Språkriktighetsboken uttrycker det.

Den konserverande risken ska inte överdrivas. Någon total låsning föreligger inte. Huvuddelen av språkbrukarna bryr sig nog inte så mycket om vad språkvården rekommenderar, och svenskan förändras hela tiden. Dessutom har IT-revolutionen gjort det allt lättare att kartlägga språkbruket i helt andra och mindre tvättade sammanhang, vilket breddar bilden av bruket.

Men för den som aktivt vill ändra på språkbruket kan ändå hållningen att majoritetens användning är det korrekta ifrågasättas. Exempelvis när det könsneutrala pronomenet hen introducerats så har ju utgångspunkten varit att svenskan saknat ett pronomen som går att begagna när man inte kan eller vill ange kön, eller när de två traditionella könskategorierna inte är tillräckliga eller tillämpliga. Här handlar det inte om att följa bruket, utan om att förändra detta för att kunna tillfredsställa uttrycksbehov som känns angelägna men där de språkliga resurserna saknats.

Språket är en arena för ideologiska strider

Den typen av ifrågasättande av det rådande språkbruket har ofta skett från normkritiska utgångspunkter, där sådant som maktmässig över- och underordning, privilegiering och diskriminering, synlighet och osynliggörande varit centrala frågor. Ur detta perspektiv är det förstås inte något bra argument att ett visst språkbruk är det dominerande. Snarare gäller det omvända – det som är förgivettaget bör granskas kritiskt just för att det är en del av den norm som man vill skärskåda och förändra. Inte heller är här ”osynlighet” hos språket en självklart positiv egenskap. Den som väljer att skriva en istället för man som indefinit generiskt pronomen (något som ju blir allt vanligare) kan mycket väl göra det för att markera att hen ansluter sig till en normkritisk feministisk ideologi, och också ha som ett av sina mål med valet av form att även läsaren ska uppmärksamma hur mycket i språket som kan ses som sexistiskt. 

En normkritisk hållning kombineras ofta med ett konstruktivistiskt synsätt där språket uppfattas som ett av de viktigaste redskapen för hur vi förstår vår omvärld, inte minst beträffande hur vi kategoriserar och benämner grupper av olika slag. Tar en fasta på den tanken blir idén om att det skulle finnas ett gemensamt ”neutralt” språk och att språkvården skulle kunna ge allmängiltiga råd svår att hålla fast vid. I stället framstår språket snarare som en arena där olika perspektiv, ideologier och diskurser strider om hegemoni. Därmed blir också föreställningen om att det skulle finnas en gemensam språklig norm som kan kodifieras och sanktioneras av akademier och statliga myndigheter svår att upprätthålla.

Elever bör få tillräcklig kunskap för att göra medvetna språkval

Blir slutsatsen av detta att skolan skulle ge upp ambitionen att lära ut ett bra och korrekt språk? Nej, självklart inte. Att kunna uttrycka sig på ett språk som fungerar i mer formella sammanhang och genrer kommer även i framtiden att vara en av de centrala kompetenserna som vi behöver för att klara oss i samhället. Och väldigt mycket är ju också tämligen okontroversiellt. Att det exempelvis finns ett värde i en gemensam ortografi ifrågasätter nog få.

Men att inte bara lära ut ”bra språk”, utan också att diskutera varför något kan anses vara rätt/fel, bra/dåligt eller fint/fult, hur det kommer sig att det är så och vilka som gynnas och missgynnas av detta bör vara en viktig uppgift. Mitt intryck är att de flesta tycker att sådant är intressant. Inte minst den ökande språkliga mångfalden i vårt land skapar spännande frågor att behandla, och den öppnar även för en diskussion inte bara om vad som är bra svenska, utan också om olika språks status och funktion nationellt och internationellt. En sådan kunskap om språket och samhället förbättrar möjligheterna för eleverna att göra medvetna val, både när de vill följa de traditionella mönstren och när de bestämmer sig för att avvika från dem. Att kunna göra sådana val är en resurs, kanske allra mest för den som vill ändra den nuvarande ordningen.

Björn Melander

Björn Melander är professor i svenska vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Relaterat

Läraren Filippa Mannerheim, ett känt namn i skoldebatten, har kommit ut med boken Konsten att undervisa. Med den vill hon väcka debatt och förmedla sitt sätt att utöva yrket, läroplaner till trots.