Illustration: Patrik Boberg.

Skolvardagen präglas i allt högre grad av krav och pålagor uppifrån. Det har inte lett till en bättre skola. Därför måste lärare ta tillbaka makten över klassrummet, och den som studerar styrdokumenten ser att den professionella friheten är större än vad många tror.

Det råder numera i det närmaste koncensus kring ståndpunkten att lärare är pressade av orimliga krav från diverse håll. De senaste decenniernas skolutveckling, där decentralisering (läs kommunalisering) och marknadsanpassning av skolan varit centrala delar, har lett till att skolan blivit en allt mer kravfylld arbetsplats. Den statliga huvudmannen måste säkerställa nationell likvärdighet med diverse mål, utvärderingar och inspektioner, samtidigt som skolan blivit en kundorienterad verksamhet där elever och deras föräldrar fått allt mer att säga till om. Mycket lite av denna utveckling har lett till en bättre skola. 

Lärares vardag kantas således av krav och pålagor som inte gynnar en optimal lärandemiljö. Lärare störs helt enkelt i sin professionella yrkesutövning. Tyvärr går detta ut över eleverna. 

En analys som lägger skulden för en del av skolans problem på faktorer som marknadsanpassning och decentralisering leder naturligtvis till en önskan om en genomgripande förändring av skolan. Våra folkvalda måste ta sitt ansvar. Men förändringar tar tid – om de ens kommer. Vi lärare måste därför ta saken i egna händer och kämpa för förändring på lokal nivå, här och nu. 

Professionella friheten är större än vad vi tror

Jag vet att många lärare som läser denna text just här och nu suckar för sig själva och tänker att det går ju inte. Men det går! Lärarens professionella frihet är betydligt större än vad vi i förstone tror. Så fortsätt läs. Ge mig en chans att förklara vad jag menar.

De flesta arbetsuppgifter som vi lärare upplever stör våra huvuduppgifter bottnar i krav som finns uttryckta i olika styrdokument. Ofta får vi lärare också som motivering till varför vi ska göra något som vi upplever negativt att styrdokumenten kräver det. Mer sällan får vi ägna oss åt en genomgripande analys av vad styrdokumenten faktiskt säger och vad det innebär i praktiken. Vi får nöja oss med de tolkningar som våra överordnade gjort, som vi får presenterade för oss som om det inte fanns något alternativ. Men det gör det. Våra styrdokument, allt från skollagen till läroplaner och allmänna råd, ger nästan alltid valmöjligheter. Och det är som det ska vara. I en så komplex verksamhet som skolan kan man inte ha styrdokument som inte ger lokala friheter; den ena skolan är som bekant inte den andra lik.

Tolkningar av styrdokumenten måste således göras av verksamma lärare på varje enskild skola. Detta innebär inte att skolledare förlorar sin betydelsefulla roll. Tvärtom. Däremot kräver det ett mer aktivt och lyhört ledarskap som bland annat innebär att man skapar förutsättningar för att ge lärare större frihet. Det innebär inte att ta ett steg tillbaka som ledare. Det handlar om att ta två steg fram. Men för det krävs förståelse, mod – och kompetens.  

Låt mig ge ett belysande exempel för att konkretisera och belägga mitt resonemang om professionell frihet. Det finns många exempel att välja mellan. Just detta väljer jag eftersom jag vet att väldigt många lärare känner igen sig. Det handlar om pedagogiska planeringar. Dessa planeringar är tänkta att tydliggöra undervisningsområde, mål och krav, ja helt enkelt ge elever och deras föräldrar insyn i vad som händer i skolan. Det är klart eleverna ska veta vad de ska göra och vilka krav som ställs på dem. Det är klart att föräldrarna ska få viss insyn i detta. Det är också det styrdokumenten slår fast. Men, det finns ingenting i anvisningarna som säger att dessa pedagogiska planeringar måste utformas som det omfattande dokument som det i praktiken ofta blir. 

Särskåda styrdokumenten

Så om vi nu gör som jag förordar, det vill säga skärskådar styrdokumenten och ser vad de verkligen säger, och sedan tolkar detta utifrån vad vi vet om skolverksamhet, vad sägs då egentligen om pedagogiska planeringar? Ja faktum är att det sägs inget alls, för begreppet finns inte alls i styrdokumenten. Men planering av undervisning nämns naturligtvis. I Skolverkets allmänna råd får vi veta att lärare ska dokumentera sina planeringar så att de ger stöd för att dels ”genomföra, följa upp och utvärdera undervisningen”, dels ”kommunicera med elever och vårdnadshavare vad som är syftet med undervisningen och hur den ska genomföras”. 

Dokumentation av planering har såldes två huvudsyften, som alltså ofta kokas ihop till ett lokalt formulerat krav på lärare att skriva omfattande pedagogiska planeringar, som innefattar allt från citat från läroplanerna, matriser, konkretiseringar av mål, viktiga begrepp och så vidare. De lokala kraven på pedagogiska planeringar späs dessutom ofta på av digitala system, så kallade lärplattformar, som skolor inhandlar med syfte att underlätta kommunikation med elever och vårdnadshavare. Men som vi vet uppfyller dessa system sällan de grundläggande pedagogiska krav som landets skolexperter – ja lärarna alltså – skulle ställa på dem, om de nu fick möjlighet att ställa några krav. Problemet är som sagt att det får de ju oftast inte. Men de digitala systemen däremot tillåts ofta ställa krav på lärarna.

Dokument för syns skull

Att skriva en pedagogisk planering är alltså ett arbete som tar ganska mycket tid. Det skulle väl vara helt i sin ordning om detta var det absolut bästa sättet att spendera tiden på. Men det tycker sällan lärare. Många konstaterar istället att det blir ett dokument som elever och föräldrar sällan helt förstår, om de ens ägnar det uppmärksamhet. Det blir ett dokument för syns och fria ryggars skull. 

Styrdokumenten kräver alltså inte att man måste skriva en pedagogisk planering så som lärare ofta är vana att göra. I de allmänna råden står att lärarens ska dokumentera sin planering för att kunna utvärdera och följa upp. Det kan lösas med enkla, informella anteckningar. Det står också att man ska kommunicera med elever och vårdnadshavare om vad syftet med undervisningen är. Det kan också göras med ganska enkla medel. Kraven att skriva ett omfattande dokument är således inte centralt utformande, utan lokala påfund. Vid förfrågan via Skolverkets upplysningstjänst påpekar Skolverket också just detta, att det är upp till varje skola att besluta i denna fråga. Det finns med andra ord ett stort pedagogiskt frirum för lärare att erövra. 

Det är alltså inte bara när det gäller det specifika exemplet pedagogiska planeringar som det finns ett pedagogiskt frirum att erövra. Det finns som sagt åtskilliga exempel på när det lönar sig att göra en djupare analys av de krav som styr oss lärare. Ta till exempel alla de situationer där vi lärare får höra att ”forskning säger”, men där vi känner att vår egen erfarenhet säger något annat. Här finns det all anledning att fördjupa sig i begreppet evidens och i skollagens skrivningar om vetenskap och beprövad erfarenhet. Lärare har stor pedagogisk frihet, så länge man kan påvisa evidens för det man förordar. 

Ett annat exempel är den ständiga frågan om individualisering, där vi lärare ofta slår knut på oss själva för att uppfylla lagens krav på att ge alla elever de bästa möjligheter för utveckling. Men skärskådar man dokumenten och inte minst Skolverkets kommentarer, inser man att skollagens krav måste ses i ljuset av vad som faktiskt är möjligt att göra. Det finns ett frirum. 

Ytterligare ett exempel handlar om bedömningsmatriser, som vi lärare numera ofta kan känna oss tvingade att använda. Men det finns inga sådana tvång. Faktum är att de senaste allmänna råden om bedömning tvärtom avråder från matrisanvändning i vissa sammanhang. Och så här fortsätter det faktiskt, i exempel efter exempel. Ibland är frirummet större, ibland mindre, men det finns där. 

Lärare ska bestämmma över undervisningen

Jag är helt övertygad om att om svensk skola ska ta sig ut rådande situation måste landets lärare vara de som bestämmer över allt som rör den dagliga undervisningen. Det är inte särskilt komplicerat i teorin. Det handlar bara om att ge lärarna den professionella frihet de med självklarhet bör ha. Men i praktiken finns det som bekant många hinder. En mål- och toppstyrd skola i en marknadsanpassad värld gör att nästan alla skolor är organiserade utifrån premissen att lärare måste ledas och kontrolleras, och att andra än lärare också bestämmer över frågor som berör pedagogik. Mot detta måste vi lärare göra motstånd. Vi måste höja våra röster och kräva att få inflytande. Det bästa är om vi får stöd av våra chefer. Men får vi inte det måste vi ta saken i egna händer. 

Daniel Sandin

Lärare i svenska och författare till Lärarens professionella frihet (Studentlitteratur 2018)

Relaterat

Konstnären och författaren Pija Lindenbaums nya bilderbok handlar om ett vackert gult tyg med röda...